Ljum kyrka söker fred med världen

Under rubriken "Kyrkan bättre än vi trodde" på SvD Brännpunkt 24 december 2007 uppmanar tio lekmän och en präst kyrkan att räta på ryggen, och individen att ge kyrkan en chans. Hur kan någon tycka illa om detta? Här är elva hyggliga och trevliga medmänniskor som uppmanar till samförstånd och andlighet, och inbjuder till en kyrka som inte alls består av "en bunt bakåtsträvande och farliga fundamentalister".

Och ändå gör artikeln mig arg. Varför gör den mig så arg? Jag hoppas innerligt att den ilska jag känner är en helig vrede, och inte den syndens vrede som dömer till helvetet (Matt. 5:22). Om det senare är fallet ber jag Jesus om förlåtelse. Men jag känner inom mig att vreden är befogad, och här ska jag försöka förklara varför.

Det är inte människorna bakom artikeln jag är arg på. Jag finner dem tvärtom sympatiska. Nej, jag tror att det beror på att de är ljumma. Jesus säger: "Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun" (Upp. 3:15-16). Det är tydligen särskilt farligt att vara ljum, säger Jesus. Varför? Troligen därför att man tror sig vara räddad, men ändå inte är det. Bättre då att vara ateist eller kämpa mot Jesus, för då kan man bli omvänd, som Paulus blev. Eller att vara helt hängiven Jesus, för då är man räddad. Men att leva inlindad i bomull som inte ger något riktigt skydd mot helvetets eld, det gör att man inte söker sig vidare - man är nöjd med att vara där man är.

Kyrkan söker fred med världen i den här artikeln. Men en kyrka som får fred med världen har något grundläggande fel. Jesus säger: "Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er" (Joh. 15:19-20). Den kristne filosofen Peter Kreeft skriver i sin bok "Back to Virtue": "Världen [...] kommer alltid att spy upp Kristus och hans kyrka som främmande och hotfull, eller också kommer den att försöka tämja Kristus, humanisera Kristus, omtolka Kristus på socialt accepterade, för tillfället moderiktiga sätt - dess egna sätt - så att den kan smälta det nya sockrade pillret" (min översättning och kursivering).

Jesu kyrka - Hans verkliga kyrka - kommer alltid att förföljas av världen. Det har Han själv förutsagt. En del tror, både kristna och icke kristna, att Jesus tar hand om oss och skyddar oss från det onda. Det är det vi ofta ber honom om. Liksom Jesus i Getsemane bad Fadern att om möjligt bespara honom lidandet, men bara om det var Faderns vilja, så kan vi be Gud att bespara oss det onda, men bara om det är Hans vilja. Jesus har själv sagt att vi kommer att få lida för hans skull. Låt oss inte bedra oss på den punkten. Vi måste vara beredda att lida, om det behövs för Hans skull.

I våra dagar, i vår del av världen, innebär lidandet ofta inte en fysisk plåga. Istället handlar det om en psykisk och social. Att hånas, att förminskas, att kallas vidskeplig, dum eller fundamentalist och att bli utstött, det är den kristnes lott idag. Det är detta som de elva försöker komma undan. De söker fred med världen. Vad de kommer att erfara är troligen en av två saker. Antingen hånas de ändå av samhället. Vissa kommentarer och blogginlägg om denna artikel tyder på det: Man söker fred, kryper i stoftet för att accepteras av samhället, och hånas ändå som mindre vetande. Eller också får de den acceptans de söker. Deras kyrka är då en folkrörelse bland andra, en plats där man träffas och pratar om livet, fikar och diskuterar hur den Jesus man tror på skiljer sig från Bibelns Jesus. Då är de ljumma, och Jesus kommer att spy ut dem.

Låt oss titta på artikeln: Den inleds med en frågeställning kring den kristna läran. Allt ifrån barnet i krubban till den tomma graven, är det inte bara "nostalgi och tradition"? Är kristen tro inte bara "en fossil i en postkristen era"? De tre, fyra första styckena bygger upp denna frågeställning.

Men man svarar aldrig på frågan.

Jovisst, författarna tycker nog att de svarar på frågan, genom att sen berätta om den gemenskap och moderation de hittat i kyrkan. Men jag hävdar att de inte svarar. Det svar jag efterlyser är: Ja, vi tror att berättelserna om Jesu födsel, liv, död och uppståndelse är sanna berättelser om händelser som verkligen ägt rum. Ja, vi tror att Jesus Kristus var Guds son, och att han kom för att rädda oss människor. Ja, vi tror att han är vägen till frälsning. Men istället denna tystnad! Artikeln handlar inte alls om Jesus som frälsare. Artikeln handlar om hur trevligt det är i kyrkan. Som om den vore en hembydsförening!

Man hänvisar sedan till en artikel av professor Werner G. Jeanrond, som handlar bland annat om kyrkans samhällsbyggande funktion. Men inte heller detta handlar om Jesu kyrka. Kom ihåg att Jesus sa att hans kyrka skulle förföljas av samhället, inte bygga samhället.

Man radar upp ett antal skäl att accepterar kyrkan - positiva egenskaper som man själva funnit. Man känner stolthet och glädje och man är inte fundamentalistiska. Det är bra att ha "Bibeln som värdegrund". Vad betyder detta, är det att välja och vraka bland Bibelns budskap efter tycke och smak? Man menar att "tydlighet om kyrkans grunder är något gott när det kombineras med ett öppet förhållningssätt". Vilka är då dessa kyrkans grunder som man är tydlig med? Det förklaras inte. Och vad är ett öppet förhållningssätt? Är det att följa med sin tid, att anpassa Jesus till tidsandan, som Peter Kreeft beskriver? De elva författarna får vara delaktiga i kyrkans arbete och får ta ansvar, skriver de. Gott, men det låter som vilken demokratisk förening som helst.

Författarna talar sedan om det högmod det innebär att tvärsäkert förneka en andlig komponent i världen, och det gör de rätt i. Men sedan skriver de: "Som människor erbjuds vi att relatera till denna komponent som i de flesta religioner kallas Gud, och som vi kristna ser förklarad i Jesus Kristus. Att söka förstå och att leva i relation till denne Jesus förminskar inte våra liv."

Vad är detta? För mig låter det både luddigt och flummigt och alltför likt New Age för att jag ska känna mig bekväm. Var finns den tydliga deklarationen att det bara finns en Gud, och att Jesus är vägen till Honom. Här låter det istället som om alla religioner handlar om samme Gud och att Jesus bara är ett sätt att förklara Honom. Men så säger inte Jesus. Det är att förfalska Hans ord - att inte leva efter det Han sa: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Om vi inte tror att Jesus sa detta, som står i Bibeln, vad tror vi då att Han sa? Är Jesus den vi väljer att Han ska vara? Är det detta man menar när man skriver om att "söka förstå" Jesus. Jag anser att sökandet efter förståelse av Jesus sker genom att studera vad Jesus sagt, inte vad vi skulle vilja att Han sagt.

Nu kommer det som författarna nog menar är svaret på frågan i inledningen. Barnet i krubban visar sig bära på "en oanad kraft" som "förvandlar liv". Man beskriver hur några människor reste sig ur synd och förnedring, exempel hämtade ur Bibeln. Och det är alldeles riktigt att detta skedde. Kvinnan i Sykar blev "upprättad". De fördömda fick nya möjligheter. Men man berättar inte vad det var som gav människorna upprättelse och försoning. Läsaren hålls i spänd förväntan, en förväntan som aldrig infrias. Vad var det som hände? Varför fick människorna upprättelse? Var det ett vanligt självförverkligande av modernt snitt, där kvinnan i Sykar insåg att hon inte behövde känna skuld, att hon var fri att göra vad hon ville med sitt liv, så länge hon inte skadade någon annan? Var Jesus en psykolog som befriade henne och de andra människorna från skuldkänslor? Nej, dessa människor fick försoning och upprättelse genom att bekänna sin synd och skuld och helt underkasta sig Jesus och be om nåd. Framför allt fick de försoning genom att tro på Jesus. Detta berättas aldrig i artikeln. Jag tror att effekten av detta bara är ytterligare förvirring om vad kristendomen egentligen står för, och det är förödande, för denna förvirring är redan stor.

Och vilka synder är det vi kan få upprättelse från, jo tydligen "att missbruka makt eller fiffla med skatten". Detta är i och för sig synder, men exemplet får kristendomen att verka ytterligt trivial, som vilket politiskt parti som helst. Jesu budskap var att han kan ge räddning från helvetets eld, och att människans synd är bottenlös - det borde också vara kyrkans budskap.

Den beskrivning av kristendomen som artikeln ger gör den till en inomvärldslig andlig rörelse för personlig utveckling. En trevlig aktivitet för trevliga människor. Och, framför allt, helt ofarlig för samhället.

Äkta kristendom är omstörtande, bedövande, hårdsmält och förkrossande - men ger en total befrielse och förlösning för den sargade och fallna människan. Det är ett budskap med kraft. Det är inte att söka fred med världen, det är att kallas ut ur världen, som Jesus sade. Och att acceptera att man kommer att förföljas för detta.