Bedräglig hinduism kidnappar Jesus

Svenska Dagbladets Idagsida fortsätter sin existentiella serie med en artikel den 10 januari 2008 om en hinduisk guru. Artikeln handlar om den indiske munken swami Nityananda, som är på världsturné för att hedra minnet av sin guru Baba Muktananda. Att här referera de hinduiska idéerna som framförs leder för långt. Hinduismen är, det medges, en uråldrig, djupt sofistikerad och mycket intressant mänsklig kulturell yttring - med betoning på mänsklig.

Men hinduismen är inte så oskyldig som den ofta framställs i västerlandet. För den intresserade rekommenderar jag boken "En gurus död", om en brahmin som var djupt involverad i hinduismen men blev frälst av Jesus Kristus. Det mest fascinerande i boken är den initierade beskrivningen från insidan av hinduismen. Man känner igen en del från artikeln om swami Nityananda - att gud finns inom dig, att du ska dyrka dig själv och så vidare. I boken berättas hur både författaren och dennes mor satt framför spegeln och dyrkade sig själva.

Det har också framförts varningar för hinduismen - att den kan innebära risker. Om hinduismen, som boken "En gurus död" påstår, egentligen är en slags avgudadyrkan och om man riskerar att komma i kontakt med demoner har jag inte förmåga att avgöra, men det är tänkbart. Det finns källor som varnar för dessa former av meditation. Många skrattar naturligtvis gott åt att jag ens antyder något sådant, men faktum är att hinduer själva verkar ta djup meditation på största allvar, och medge att det finns faror. Vad farorna sedan består i kan man ha olika åsikter om. En kristen bör i alla fall iaktta försiktighet, och försäkra sig om att han eller hon inte hamnar i en situation av avgudadyrkan, vilket ju Bibelns starkt varnar för.

Ett trick som hinduismen använder är att betyga att man accepterar alla religioner som en väg till gud. Därmed framstår hinduismen som tolerant och öppen. Men det är en bedräglig tolerans. Vad man faktiskt gör är att kidnappa andra religioner och omforma dem till sin egen lära. Under sken av att vara tolerant lär man alltså ut sin lära som den enda.

Men är inte kristendomen likadan? invänder någon. Nej, kristendomen deklarerar tydligt och klart att Jesus är den enda vägen till Gud. Vi ger inte sken av att alla vägar är rätt. Tyvärr finns det dock tendenser till detta i modern, utslätad kristendom - se till exempel min artikel om den ljumma kyrkan som söker fred med världen.

Ett exempel på hinduismens inkorporerande av andra religioner är hur de ställer sig till Jesus. Hinduismen säger sig acceptera Jesus som en inkarnation av Krishna (tror jag). Swami Nityananda säger i artikeln: "Jesus sa också att Guds rike finns inom dig. Budskapet inom alla visdomsläror är precis så enkelt..."

Detta ger en helt felaktig bild.

Vad swamin syftar på är säkerligen Lukas 17:21. Jesus säger: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 17:20-21). Detta bibelställe har debatterats flitigt genom tiderna. Det främsta skälet att studera Bibeln är ju att förstå vad Gud menar, och här har meningarna gått isär.

För det första finns en alternativ översättning av grekiskan, som lyder: "Nej, Guds rike är ibland er." Många kommentatorer anser att detta är den riktiga tolkningen. Ett starkt argument för detta är att Jesus talar till fariséerna. Att Guds rike skulle finnas i fariséerna stämmer inte alls överens med vad han annars säger om dem. Vad Jesus menar skulle då vara att fariséerna väntar på ett Guds rike som de tror ska komma med pompa och ståt - en mäktig kung som ska göra stor entré, som kungar förväntades göra på den tiden. Men de inser inte att Guds rike redan är ibland dem, i formen av Jesus Kristus. En intressant iakttagelse är att Jesus direkt efter vänder sig till lärjungarna och säger att de kommer att sakna honom, kanske för att de när han är borta kommer att förstå att Guds rike varit mitt ibland dem.

Men många kommentatorer menar förstås att bibelordet ska översättas "inom er". Inte heller då gör man en hinduistisk tolkning. Jesus vill i så fall säga att i kontrast till det yttre rike som fariséerna väntar, som ska göra den judiska nationen stark igen, så är Guds rike ett andligt rike, som man hittar inom sig, genom att tro på Jesus. Det är tron som räddar människan, och gärningar visar sedan på tron. Detta kommer inifrån människan och ger tillträde till Guds rike. Tillträde får man efter döden, men en försmak av Riket får den troende redan i detta livet, inom sig, när han eller hon upplever Guds existens. Detta stämmer bra med vad Gud säger till Pilatus, att hans rike inte är av denna världen, att det är av annat slag, nämligen ett andligt rike.

Man ska också komma ihåg att fariséerna här försökte pressa Jesus på en exakt tidsangivelse när Guds rike skulle komma. I sådana situationer valde Jesus ofta att inte svara på deras villkor, utan på ett oväntat sätt. Ibland ville han visa dem hur fel ute de var med sina frågor, ibland att han förstod deras dolda avsikter. Fariséerna trodde förstås att när Riket kom skulle de ha en självklar plats i det på grund av sin laglydnad. I det här fallet kanske Jesus ville säga att de ställde frågan fel: De skulle inte vänta på ett rike som skulle komma vid en viss tidpunkt. Vägen till Riket började redan nu, inom dem, genom att de lyssnade till Jesus och trodde honom.

Men även om man läser texten rakt av så kan man aldrig göra tolkningen att Guds rike finns inom oss, så att vad vi bör göra är att sätta oss ned och meditera, kanske dyrka oss själva, och därigenom inse att vi ska återfödas, eller kanske slippa återfödas. Varför kan man inte göra den tolkningen då? Jo, därför att man då ägnar sig åt något förkastligt, nämligen att visa något med lösryckta bibelcitat. Bibeln säger själv att summan av Skriften är Guds ord. Och på alla andra ställen där Guds rike omtalas är det tydligt att Riket som sådant inte finns i människan. Guds rike är något som människan kan få som gåva av Gud - något som människan kan hoppas få komma in i. Endast Fadern, Sonen och den Helige Ande är Gud. Människor är människor och kan få bli Guds barn, och då komma in i Guds rike. Att Jesus säger att Guds rike finns inom oss måste då, i ljuset av alla andra bibelställen, betyda att han menar att vägen till Guds rike är andlig, genom tro, och att Guds rike inte är ett yttre rike i denna värld, utan kommer som en föraning i våra hjärtan, och sedan upprättas i en annan värld.

Kristendomen är heller inte någon visdomslära. Kristendomen är budskapet att Jesus, inte Jesu visdom, är sänd till dig som en lösning på dina problem. Han är livets bröd. Jesu visdomsord är visserligen en viktig del av budskapet, men frälsning nås aldrig genom handling, utan genom tro. Swamins antydan att kristendomen är en visdomslära som har samma budskap som hinduismen är alltså felaktigt.

Jag inser att jag nu trampat på känslig mark. Kristendomens anspråk på sanning väcker alltid vrede. Och särskilt kan jag tänka mig att den som eventuellt läser detta reagerar på att jag kritiserar något synbarligen fredligt och vänligt som en hinduistisk guru. Men jag menar alltså att bilden är mer komplex. Den som vill försvara hinduismen bör lära känna den lite närmare först, inte bara lyssna till spridda visdomsord. Om man sedan tror på den, så må man få göra det. Jag gör det inte.

Jo, man får förstås tro vad man vill. Så lyder Jesu budskap också. Det är frivilligt att komma till honom. Om hinduerna tror att deras övningar kan bryta återfödelserna och leda dem till Brahman, så får de tro det. Men en fråga: Hur kan de veta det? Vi tror att vi blivit upplysta om Sanningen därför att Gud föddes som människa i Jesus och berättade den för oss. Det han sa står mer eller mindre oförvanskat i Bibeln så att vi kan läsa det.

Swami Nityananda säger: "Visst kommer vi att återfödas." Hur kan han veta det? Vad finns det för skäl att anta att en människa kan nå full insikt om verklighetens beskaffenhet. Jag är säker på att hinduismen inte har något historiskt tillförlitligt dokument som förklarar varför vi ska tro på det swamin säger.