Om teodicéproblemet - varför finns ondska om Gud är allsmäktig?

I ett av mina tidigare inlägg, Kristen utan frågor lätt offer för Humanisterna, skrev jag om Markus Anhage, som lämnat den kristna tron, vilket berättades i en artikel i SvD. Jag fick mycket intressant och saklig respons från Markus i kommentarer, som jag delvis besvarade. Men i en av sina kommentarer tar han upp aspekter av teodicéproblemet, och jag hade varken tid eller utrymme att fortsätta diskussionen där. Jag bestämde mig istället för att skriva något nytt om detta problem.

Det känns en aning märkligt att behöva skriva en artikel om teodicéproblemet. Varför? Jo, för det första är det ett problem som har diskuterats i årtusenden. Skarpa hjärnor i alla läger har förmodligen uttömt ämnet många gånger om vid det här laget, och det vore förmätet av mig att tro att jag kan tillföra något nytt.

Men det märkligaste är att teodicéproblemet gång på gång får kristna att lämna tron. Och att det används om och om igen av dem som argumenterar emot den kristna tron. Och varje gång det framförs verkar den som talar eller skriver tro att just de har hittat det slutgiltiga argumentet - det som för alltid omöjliggör en tro på en god Gud. Men faktum är att det finns goda lösningar, det behöver inte vara ett problem som hindrar oss att tro.

Det som får mig att i alla fall skriva om teodicéproblemet är att Markus Anhages kommentarer är intressanta och komplexa, och därför förtjänar att utredas och diskuteras. Så för den som eventuellt är intresserad: här följer min analys.

Teodicéproblemet är alltså ungefär följande: Hur kan ondska och lidande finnas i en värld som skapats av en god och allsmäktig Gud? Om Gud är god kan han inte vilja att ondska och lidande ska finnas, och om han är allsmäktig skulle han kunna hindra ondska och lidande. Om Gud är allsmäktig, vilket betyder att han har all makt i universum, så måste det ju vara så att han faktiskt tillåter ondska och lidande i vår värld. För om han inte tillåter det kan det inte finnas - han är ju allsmäktig. En slutsats av detta resonemang kan vara att Gud inte är god, eller att han inte är allsmäktig. Om detta är sant skulle det, som varje sann kristen lätt inser, innebära att den kristna tron faller. Om Gud inte är allsmäktig eller inte fullständigt god, så faller allt vi tror på.

En första naiv lösning på problemet skulle kunna vara att säga att det inte är Gud utan människan som står för ondskan i världen. Det är visserligen sant, men det löser inte problemet. Det är fortfarande Gud som tillåter ondskan, eftersom han är allsmäktig, och alltså skulle kunna stoppa den om han ville. Många kristna menar att djävulen står för det onda, och det är också sant, men samma sak gäller här. Vad jag förstår tror en del kristna att världen är ett slagfält mellan Gud och djävulen, där båda kämpar om herraväldet. Men som författaren Sven Reichmann konstaterar kan detta inte stämma. Det skulle innebära att Gud inte är allsmäktig, eftersom hans makt över världen inte är säker. Gud måste ha allt i sin hand - djävulen måste verka inom de ramar Gud satt upp, annars är Gud inte allsmäktig.

Jag kan alltså konstatera att Gud faktiskt tillåter lidandet och ondskan i världen. Hur går det ihop? Jag anser att problemet med kritiken mot Gud är att den inte är konstruktiv. Konstruktiv kritik handlar om att påpeka hur någonting kan förbättras. När någon framför teodicéproblemet som ett argument mot Gud kan man därför ställa frågan: "Okej, men hur anser du att Gud borde göra istället?" Vad svaret blir på den frågan kan vi naturligtvis inte veta, men vi kan spekulera. Det finns trots allt inte så många möjligheter.

Gud skulle kunna välja att ingripa i världen och omedelbart stoppa all ondska och allt lidande genom att använda sin oändliga makt och styrka. Det skulle betyda någon form av våld. Låt mig påminna om att poliser i vårt samhälle är tillåtna att använda våld för att upprätthålla ordningen. Våld kan alltså vara försvarbart om det används i ett gott syfte. Men för att stoppa all ondska och allt lidande i världen skulle Gud tvingas ta till enormt mycket våld. Faktum är att han skulle behöva skapa en stenhård diktatur, liknande ett terrorvälde. Utegångsförbud och inskränkningar i yttrandefriheten är bara små ting jämfört med vad Gud skulle tvingas göra för att all ondska skulle upphöra.

Men tror du att Gud skulle kunna skapa en god värld på det sättet? Det tror inte jag - en sån värld skulle likna en mardröm. Eftersom vi inte kan leva upp till Guds standard, så skulle vi alla förlora vår frihet och varje handling vi gör och varje tanke vi tänker skulle kontrolleras. Om vi inte höll måttet, och det gör vi inte, skulle vi kanske fängslas - troligen i isoleringscell, för att inte kunna skada varandra i fängelset. Men det skulle betyda att vi lider i varsin isoleringscell. Alltså har Gud inte stoppat lidandet då heller.

Troligen vore det enda sättet att stoppa lidandet att förinta oss alla. Om Gud förintar en människa, då har hon ju per definition slutat lida. Dessutom orsakar hon inget lidande för andra. Detta skulle alltså kunna vara ett sätt. Men faktum är att Gud har använt den här metoden flera gånger i historien, till exempel när han förintade Sodom och Gomorra, eller när han släppte lös Syndafloden. Men för detta har Gud av många anklagats för att vara grym, tyrannisk och hämndlysten - en ond gud. En tanke som slog mig är att kanske orsaken till att Gud handlat så i historien är just att han ville visa hur det skulle se ut om han använde sin makt för eliminera ondskan. Men istället för att förstå detta, och tacka Gud för att han ger oss frälsningen som en väg istället för att förinta oss, så svär människorna åt Gud och anklagar honom för ondska. Samtidigt, när han inte använder sin makt, då beskylls han också för ondska.

Men Gud är alltså god - han vill inte förinta oss. Så vad kan han då göra? Gud kanske kan manipulera oss så att vi inte gör något ont. Då kunde världen bli perfekt. Men det skulle betyda att vi inte längre har en fri vilja. Om vi inte är fria att tänka onda tankar eller begå onda handlingar, då är vi inte goda för att vi väljer att vara goda; då är vi goda för att vi inte kan göra något annat. Vi har inget val. Men en sådan godhet är ingen verklig godhet - den är bara instinkt, något som är inprogrammerat. Världen blir en plats som bebos av viljelösa robotar. Och en sån värld vill Gud inte ha, för den vore meningslös. Då kunde han lika gärna skapa en hop med robothundar som viftar på svansen åt honom. Jag läste nyligen att man lagt ner tillverkningen av robothundar, därför att det visat sig att människor inte är så intresserade av att ha robotar som husdjur. Om människan, som är en ofullständig avbild av Gud, inte vill ha en viljelös robot som sällskap, varför skulle Gud då vilja det?

Jag välkomnar den som läser detta att komma med andra förslag på vad Gud skulle kunna göra för att hindra lidandet i världen.

Nu är det ju så att Gud har en lösning på problemet med världens ondska, men ibland verkar det som om de som kommer dragande med teodicéproblemet inte är medvetna om det. Guds lösning är att han själv tagit plats bland oss människor och tagit på sig straffet för vår ondska. Därmed behöver vi inte plikta för det onda vi gjort. Om vi självmant accepterar hans inbjudan och av egen vilja väljer att underkasta oss hans makt, då tar han oss till en värld utan ondska och lidande. Det kommer att ske när han återupprättar världen. Men bara de som själva väljer att komma till Gud får komma dit. Då kan Gud upprätta en värld av undersåtar som frivilligt valt honom.

Den uppmärksamme tvivlaren invänder nu genast att man då kan undra hur den återupprättade världen ska kunna vara perfekt - kan inte människan fortfarande välja det onda? Jag ska inte ljuga och säga att det är enkelt att förstå exakt hur Guds lösning fungerar, men vi får tillräcklig information om den i Bibeln för att kunna välja. Jag tror att nyckeln är att vi då frivilligt har valt Gud, och att han då kan skydda oss från att välja det onda. Jag är också säker på att någon kommer att invända att Gud inte ger oss något riktigt val. Vi måste underkasta oss eller dö - alternativt komma till helvetet. Men är det en giltig invändning? C.S. Lewis menade att om vi håller på att drunkna i en fors, och någon räcker oss en hand och erbjuder sig att rädda oss från en säker död, ska vi då ifrågasätta vår räddares motiv? En invändning mot detta är att Gud skapat "forsen", eller den värld vi måste räddas ifrån, men här börjar vi närma oss gränsen för vad vi kan känna till och förstå. Varför skapade Gud världen? Att det var av kärlek kan jag som kristen säga med säkerhet, men mer än så är svårt att veta. Men kom ihåg att inte heller andra religioner eller ateismen kan förklara varför världen kommit till. Som kristen måste jag lita på Gud och tro att han har alltigenom goda syften.

Men anta att man ändå förbannar Gud för att han skapat världen och tillåter dess ondska. När Gud räcker oss handen för att rädda oss underkänner vi handen, därför att vi tycker att den är orättvis, den ger oss inget verkligt alternativ. Jag tycker att det låter ungefär som ett barn som förbannar sina föräldrar för att det blivit fött: "Jag har inte bett om att bli född till den här världen!" säger barnet. "Ni skaffade mig för era egna själviska syften. Nu måste jag lida i det här livet. Det hade varit bättre om jag inte blivit född!" En del kanske sympatiserar med barnet, men de flesta skulle nog tycka att det uppför sig omoget. Att inte ta ansvar för att man blivit född och för sitt liv; att inte tacksamt ta emot den gåva som livet är, framstår för mig som självcentrerat och självömkande. Varför skaffar föräldrar ett barn? Oftast är det av kärlek, för att man vill vara med sitt barn och älska det, och bli älskad tillbaka. Av samma skäll skapade Gud antagligen människan. Och som ett omoget barn förbannar människan Gud för att hon blivit född till en värld som inte är perfekt.

Och alltsom oftast glömmer människan också, eller vill inte alls veta, orsaken till att världen är ond: Gud skapade en perfekt värld. Allt Gud begärde av människan för att hon skulle få leva in en perfekt värld utan ondska och lidande var att hon lydde Gud. Men människan vände sig bort ifrån Gud och ville det onda. Gud kan inte acceptera det onda, och därför kan han inte skydda oss om vi väljer det onda.

Låt mig än en gång rekapitulera hur människan resonerar, för det här är så viktigt:

1. Människan anklagar Gud för att han tillåter ondskan i världen.

2. Människan får veta att det är hon själv som är orsaken till ondskan i världen, och att Gud inte kan ta bort den genom våld eller manipulation, men att han i Jesus sträcker ut sin hand för att rädda människan.

3. Människan anklagar Gud för att inte ge människan något riktigt val, eftersom hon bara kan välja på att lyda Gud eller döden/helvetet.

4. Människan får veta att hon faktiskt är otacksam när hon avvisar någon som frikostigt vill rädda hennes liv i en krissituation. Med andra ord: Det finns inga andra val. Ta den utsträckta handen eller drunkna i forsen.

5. Människan anklagar Gud för att han skapat världen.

Det finns ingen ände på människors skäl att förkasta Gud. När människan erbjuds ett evigt liv i paradiset så svarar hon att hon önskar att hon aldrig blivit född. Så stort är människans högmod att hon vill förkasta en perfekt värld, bara därför att hon inte själv kommit på den!

Tänk dig en kärleksfull och ansvarsfull förälder som säger till sina barn: "Mina barn, lyd mina råd och var skötsamma, läs era läxor och undvik droger. Då får ni ett bra liv. Annars får ni ett liv i misär." Tänk er barnet svara: "Du ger mig inget val! Jag måste lyda dig, annars hamnar jag i misär! Du är ond! Förresten önskar jag att jag aldrig blivit född!" Det är så människan svarar Gud.

Efter denna långa inledning, låt mig komma till de kommentarer jag fått av Markus. Den första handlar om att Gud med vett och vilja utsatte människan för ondskan:

"Syndafallet och den fria viljan som man pratar om. Om jag lägger en förgiftat godisbit på bordet och säger till min son att han inte skall äta den. Jag kan säga att han har fri vilja. Han kommer dock att äta godisbiten. Enligt bibeln så ägde in människan förmågan om vad som var gott och ont innan de åt av frukten. Jag förstår inte att människan kunde ha valt ett annat sätt en det som gjordes. Gud visste att de skulle ta av frukten. Varför utsatte gud människan för detta?"

Det Markus vill säga här är att Gud visste att människan skulle välja att vända sig bort från honom. Och Markus har rätt - självklart visste Gud det; han är ju allsmäktig och allvetande! Markus inför här en ny aspekt, att Gud förstås visste i förväg vad som skulle hända. Men förändrar det verkligen något, jämfört med vad jag skrivit ovan? Återigen måste vi fråga oss vad Gud skulle ha kunnat göra för att inte utsätta människan för detta? De två förslagen tidigare var våld eller manipulation. Våld kunde bara, vad jag förstår, innebära att det ljungande svärdet (1 Mos 3:24) sattes att vakta kunskapens träd, så att människorna inte kunde äta dess frukt. Manipulation kunde innebära att kunskapens träd inte placerades i lustgården alls, eller att Gud satte in en spärr i människornas hjärnor så att de inte ville äta frukten.

Men man ser snart att alla dessa tre alternativ egentligen är samma sak, nämligen manipulation. Placeringen av kunskapens träd i Edens lustgård motsvarar ju den fria viljan. Om Gud inte satte dit det, tog bort det, vaktade det eller genom manipulation hindrade människorna att äta från det, så skulle det ha betytt att Gud tog bort den fria viljan. Människan blev då en viljelös robot, som inte lydde Gud för att hon ville, utan för att hon inte kunde annat - alltså en robothund. I så fall blir skapelsen meningslös. Dessa är alltså inga alternativ.

Den enda lösning som återstår är därför att aldrig skapa världen. Universum föds aldrig, för Gud vill inte låta människan gå igenom lidande. Inget av den ofantliga skönheten och kärleken i världen föds heller. Någonsin. Man kan naturligtvis hävda att detta hade varit ett bättre alternativ. Men om man hävdar det säger man sig samtidigt veta bättre än Gud. För det var Guds vilja att universum skulle skapas, och allt som finns där, inklusive människan. Av kärlek skapade Gud människan. Precis som varje förälder visste Gud att hans barn skulle få gå igenom lidande, men han satte dem ändå till världen - av kärlek. Dessutom hade Gud redan en fantastisk plan i beredskap. Han skulle rädda sina barn, de som ville, från lidande och ondska. Han skulle ge dem räddningen gratis, som en gåva, utan att de själva skulle behöva göra något annat än att ta emot gåvan.

Samtidigt vill jag påpeka att Markus liknelse med den förgiftade godisbiten är behäftad med flera allvarliga fel. För det första dör barnet för gott av godisbiten, medan människan kan uppväckas från de döda. För det andra liknas människan i lustgården vid ett barn. Exakt hur människan var före syndafallet är det svårt att veta, för Första Mosebok är så oerhört kortfattad. Men att hon skulle ha varit outvecklad som ett barn har jag svårt att tro. Kom ihåg att mannen namngav alla jordens djur på mindre än en dag. Jag misstänker snarare att människan från början hade all den intelligens som Einstein påstod att vi inte utnyttjar - att människan hade en enorm kapacitet. När Gud sa att hon skulle dö om hon åt frukten var det säkert helt klart för människan vad Gud menade. Men hon valde att hellre tro på Ormen. Människans brist på kunskap om gott och ont borde syfta på det tillstånd då människan alltid gör Guds vilja. Ett tillstånd av oskuld, javisst, men knappast ett barns mentala tillstånd. Människan fick allt av Gud. Hon behövde bara lyda en enda regel. Hon var vuxen nog att förstå denna regel, men hon lyckades ändå inte lyda den. Det är vad jag tror.

Markus ifrågasätter sedan den fria viljan:

"Jag tycker att "fri vilja" är problematiskt. Min fru köper alltid samma pizza. Har hon fri vilja att köpa en annan? De flesta som är religiösa har samma religion som sina föräldrar. Från ett tredjepersonperspektiv så tycker jag att människan inte har så mycket fri vilja. Våra beslut styrs av biologi, erfarenhet, moral, krav, förväntningar, behov osv osv."

Det är egentligen ganska svårt att bemöta detta påstående, för det är så sammansatt och så subjektivt. Jag tror absolut att Markus fru har fri vilja att köpa en annan pizza, det verkar självklart. Däremot berörs ett verkligt delikat problem i nästa mening. Hur stor roll spelar uppväxten för vår tro? "De flesta som är religiösa har samma religion som sina föräldrar." Det är möjligt att det är så, jag vet inte. Själv växte jag inte upp i ett religiöst hem. Många västerlänningar vänder sig idag till österländska religioner som buddhism. Men det riktigt stora problem som Markus här berör är frågan om hur Gud kan vara rättvis (igen..). Hur kan den som inte hört om Jesus dömas? Hur kan muslimen som vuxit upp indoktrinerad med en enda religion dömas? Den här artikeln handlar om teodicéproblemet. Alltså kan jag inte göra någon utvikning i den svåra frågan om hur de som inte fått chansen att ta emot Jesus kan bli frälsta. Det får bli en annan gång. Denna gång räcker det att säga att jag tror att Gud är absolut rättvis.

Markus tycker inte att människan har så mycket fri vilja, utan att den styrs av "biologi, erfarenhet, moral, krav och förväntningar." När det gäller biologin finns ingen säker slutsats. Materialister hävdar att vi är biologiska robotar styrda av biologin - vi kristna tror att anden är fri från biologin. Förresten, en vän till mig som är präst sa något mycket tänkvärt. "Biologin" är väl en lära som beskriver hur vi fungerar? Hur kan man då säga att biologin styr oss? Man vänder då på orsak och verkan. Även om kristendomen är sann så beskriver biologin hur vi fungerar. Skillnaden är att materialisterna påstår att biologin beskriver allt som finns.

Att den fria viljan "styrs" av moral, krav och förväntningar är väl inte alls säkert? Våra beslut påverkas självklart av alla tre, men att därför säga att vi inte kan fatta egna beslut, det är väl inte en nödvändig slutsats? Att en fri vilja skulle betyda att vi fattar beslut utan att ha några argument för dem, det är det väl ingen som påstår? Tvärtom, en kristen persons beslut påverkas, eller bör i alla fall påverkas, främst av Guds moral, Guds krav och Guds förväntningar.

Markus går vidare och tar upp problemet med personer med mentala abnormiteter:

"Det finns människor som har en biologi som genererar en antisocial personlighet. 0,7% av befolkningen har denna struktur. Dessa människor är manipulativa och har bristande respekt för andra människor. Dessa människor har minskad volym grå hjärnsubstans i pannloben. Fängelserna är fulla med personer som stämplas som "antisocial personlighet". Har dessa människor fri vilja? Kan man säga till dem att de inte skall vara så manipulativa?"

Låt mig först säga att Markus här berör ännu ett viktigt och delikat problem, som jag inte heller kan gå in på inom ramen för teodicéproblemet. Frågan handlar om vad ondska är. Om en person är ond på grund av en fysisk skada eller abnormitet, hur kan han eller hon då vara ansvarig? Helt kort vill jag säga att man kan diskutera vad som är orsak och verkan. Vår nuvarande "statsreligion" är materialismen, och därför förklaras allt utifrån fysiska orsaker. Det är viktigt att vara medveten om det när man läser att 0,7% av befolkningen har en antisocial personlighet. Utifrån det materialistiska tankeparadigmet är dessa personer offer för en "biologi" (igen). Lika självklart är att ingen människa är besatt av demoner eller liknande. Men kom ihåg att om grundantagandet - att världen endast kan beskrivas i materiella termer - är felaktigt, då är också förklaringarna felaktiga.

Kom också ihåg att vetenskapen är ett utmärkt verktyg, men att dess teorier ändras över tiden. Idag läser vi att dessa personer har en minskad volym grå hjärnsubstans i pannloben. Imorgon har man modifierat teorierna till helt andra antaganden. Ibland låter de vetenskapliga teorierna som absoluta sanningar, men det är de inte.

Men låt mig till sist säga om detta, att om dessa människor verkligen av sin fysik, utan egen förskyllan, tvingas att göra ont, då kommer Gud att ta hänsyn till detta vid Domen, så att de blir rättvist behandlade. Det säger Bibeln, och det är jag övertygad om.

Markus berättar sedan om personer med begränsat dopaminsystem, som gör dem till "mer moraliska" människor, därför att de inte behöver de "kickar" av olika slag som andra människor söker. Här handlar det egentligen om andra sidan av samma problem, så det behöver jag inte diskutera en gång till.

Till sist ett par avslutande kommentarer:

"Jag vet fall där alla syskona har växt upp i samma religiösa miljö. En person blir pastor och säger att han aldrig har tvivlat på gud. Ett syskon tvivlar hela tiden på gud. Fri vilja? Väljer pastorn att han inte tvivlar på gud? Väljer syskonet att tvivla på gud?"

Att syskon, som har liknande anlag, kan utvecklas så olika är väl snarare ett argument för den fria viljan? Min bror avvisar helt den kristna tron. Om allt styrs av "biologin" så skulle väl enäggstvillingar aldrig kunna tro olika? Men jag antar att det finns fall där en enäggstvilling tror på Gud men inte den andra.

"Väljer du att tro på marsmänniskor? Det är bara att bestämma sig att marsmänniskor finns så finns de."

Nej, Markus, marsmänniskor finns inte bara för att jag bestämmer mig. Det finns en objektiv sanning, det är jag övertygad om. Finns Gud så finns han, oavsett vad du tror. Och finns Gud inte, ja då finns han inte, oavsett vad jag tror, och då tillhör jag de mest ömkansvärda bland människor (1 Kor 15:19).

Det här inlägget har blivit långt, men fördelen med bloggandet är ju att man får skriva hur långt man vill. Jag hoppas att någon kommer att läsa det, och jag hoppas att den personen i så fall kommer att förstå att Gud inte kunde göra på annat sätt än han gjorde, att han är en allsmäktig och alltigenom god Gud, att vi bör tacka och prisa honom för skapelsen, och att vi - viktigast av allt - måste ta emot gåvan vi fått genom Jesus Kristus, så att vi kan få evigt liv i den nya värld som Gud kommer att upprätta.

Och om du tycker att lidandet i denna värld är alltför svårt, och att ondskan är obegriplig och outhärdlig, betänk då dessa underbara ord som Paulus förmedlar från vår Herre och Skapare:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18).