Såg just idag en del av ett program i Kunskapskanalen. Jag kom in i slutet, men det handlade, som så ofta nuförtiden, om de stora möjligheter som gentekniken ger. Till skillnad från gångna generationer som bara kämpade för sin överlevnad, deklarerade man, har nutidens människor fått möjligheten att pressa sig till det yttersta. Exakt vad det skulle innebära sades inte, men det handlade om att ändra och reparera våra gener. Här är det hänryckning som gäller, men inte inför Gud och hans verk, utan inför människans verk - ibland verkar det inte finnas några gränser för vad vi kan göra med vetenskapens hjälp. Men det finns också risker, menar man. Mänskligheten kan splittras genetiskt, vilket kan leda till "genetisk apartheid".
Oavsett vad som eventuellt kan göras med människor på genetisk väg så kan en person med lite livserfarenhet se att man drar alltför stora växlar på genetiken. Bilden som målas upp är science fiction-liknande - man antyder att vi inte bara kan bota alla sjukdomar, utan också välja om vi vill bli musikaliska som Mozart eller skaffa vingar så att vi kan flyga.
Verkligheten bakom är förstås den vanliga: Mödosamma framsteg inom forskningen, som inte får något genomslag för vanliga människor annat än på mycket lång sikt. Det kommer att ta många år innan vi ens nått en bråkdel så långt som man antyder i programmet.
Men det som slog mig, och som gör att jag skriver detta, är vad det påminner om. En man säger i programmet ungefär så här: Det är människan som bestämmer sin egen framtid. Vi har makten och kunskapen att forma vårt eget öde.
Detta är stort högmod, och det är ett gigantiskt och ambitiöst projekt som syftar till att bygga något - ett monument över människans egen storhet, inte över Guds storhet. Och det har människan försökt förr:
De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden." (1 Mos. 11:4)
Man vill bygga Babels torn igen, det är den distinkta känsla jag får. Människan vill manifestera sin egen storhet och sin förmåga att forma sitt öde, precis som människorna i Babel ville visa att de kunde styra sin framtid utan att behöva ta hänsyn till Gud. Och riskerna kan hanteras, säger man, bara vi ägnar oss åt "demokratisk diskussion" om hur vi ska forma framtiden. Kanske var det just en sådan diskussion människorna i Babel haft strax innan de uttalade det som står ovan. Människan vill inte underkasta sig Gud. Hon förstår inte att hennes hopp står till Gud.
Historien upprepar sig.
tisdag 11 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar