Vem gjorde maskineriet som vi lagar?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människan inte lärt sig något från Babel, utan bygger på sitt torn igen - denna gång är gentekniken det projekt som skall glorifiera henne och visa att hon inte behöver Gud. Det är vare sig första eller sista gången det sker, det är jag övertygad om.

Men en annan reflektion är på sin plats: När nu människan hyllar sig själv för sin oerhörda skicklighet i att manipulera gener, hur ser hon då på de gener hon manipulerar? Det människan ägnar sig åt är väl i själva verket små justeringar i ett maskineri som är oerhört mycket mer komplext än det människan gör? Så varifrån anser då människan att generna kommer? Svaret är: De kommer från ingenting! Och hur anser människan att dessa komplexa strukturer uppstått, som hon nu så smått börjat lära sig att manipulera? Svaret är: Genom slumpen!

Ur ingenting har alltså, genom slumpen, något ofantligt avancerat uppstått, som förmår fortplanta livet på ett sätt som vetenskapen fortfarande inte har en chans att efterlikna. Men för att göra små justeringar i detta avancerade maskineri krävs högt utbildade forskare och nobelpristagare.

Människan hyllar sig själv för sina jämförelsevis obetydliga framsteg, men vägrar att se det som är mycket mer utvecklat som annat än slumpens verk. Människans högmod tar sig verkligen märkliga uttryck. Det är som om en mekaniker som lyckats byta tändstiften på en bil skulle jubla över sin yrkeskunskap, men samtidigt hävda att ingen tillverkat bilen, utan att den blivit till av sig själv, av en slump.

Och så påstår vissa att det är ologiskt att tro på Gud!