Kroppen skall uppstå - befriaren kommer

I söndags var jag på besök i Uppsala domkyrka. På två sarkofager, gravkistor i sten, bakom altaret i kyrkan läste jag två bibelcitat som inspirerade mig. Här citerar jag lite längre än vad som stod skrivet i kyrkan:

"Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!" (Jes. 26:19)

"Jag vet att min befriare lever och till sist ska träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ..." (Job. 19:25-26)

Redan Jesaja vittnar om att de döda ska uppstå, och att det är deras kroppar som ska uppstå, inget annat. Ingen själ ska lämna kroppen och färdas genom några rymder till himmel eller helvete. Här finns ingen sådan mystik. Du och jag som ligger döda i mullen ska en dag uppstå med vår kropp, som de människor vi är, och när vi vaknar ska vi jubla, för det är Herrens dag!

Job berättar om den befriare som lever, och att han ska komma. Job längtar efter att få se honom. Man kan tolka det som om Job väntar och hoppas på detta under sin livstid. Men i ljuset av resten av Bibeln, och särskilt Nya Testamentet, är Jesus den befriare Job talar om, som lever och som ska träda fram. Kanske syftar detta på när Jesus trädde fram första gången. Job kanske med "till sist" menar den för honom avlägsna framtid som för oss ligger två milennium tillbaka i tiden. Men jag tror ändå att "till sist" betyder just till sist, dvs. den sista tiden. Och hur väl stämmer inte detta överens med Bibelns budskap. I ändens tid, till sist, ska Jesus träda fram igen. Och Job vill vara där och skåda honom, med sin kropp.

Och mer än 700 år efter Jesaja träder Jesus fram första gången och förklarar och uppfyller detta. Jesus är befriaren, som lever, som var och är och som ska komma. I ändens tid ska han träda fram på jorden igen, och då ska han väcka upp de sina från de döda. Våra kroppar ska resa sig ur mullen och skåda Gud. Och vi ska jubla!

Vilket underbart löfte Bibeln ger!