Jag har nyligen skaffat Norman Jewisons filmversion av musikalen Jesus Christ Superstar från 1973 i DVD-version. Den är mästerlig. Jag såg den första gången i skolan på 70-talet, när vi läste om Jesus i religionskunskapen. Sedan har jag haft en suddig VHS-kopia från när svensk TV visade filmen en påsk på åttiotalet. Jag har plockat fram den då och då och förundrats. Men nu, i samband med en diskussion kring Ola Salos version som nyligen gick upp i Malmö, har jag alltså gjort slag i saken och beställt den. Och fått den fulla kvaliteten hos originalet - widescreen, bra ljud, skarp bild.
Filmen var en viktig byggsten i det frälsningsverk Gud gjorde med mig. En del kristna kanske fnyser åt denna rockopera, men jag vill slå ett slag för den.
För det första är musiken av Andrew Lloyd-Webber enastående, liksom texterna av Tim Rice. En fördel med den här DVD-versionen är att den svenska texten är en rak översättning av orginaltexten, istället för att försöka rimma. Det gör att man kan höra den fantastiska sången medan man ser vad den betyder. Man kan också välja engelsk text, så att man ser exakt vad som sjungs. Men som regel behöver man ingen text alls om man förstår engelska, för sången är så tydlig.
För det andra berättar musikalen i stort sett ur Bibeln, även om man tolkat och lagt till en del. Det här är ingen exakt återgivning av Bibeln, och det är heller inte meningen. Jesus Christ Superstar är ett verk i den stora mängden konst och litteratur kring Jesus Kristus, och det är ett av de bästa.
Som kristen kan man kanske invända mot detaljer i skildringen, men i det stora hela tycker jag att filmen skildrar en Jesus som är Gud. Tim Rice säger i intervjun som finns med på DVD:n att verket inte säger tydligt att Jesus är Gud, men att det definitivt inte säger att han inte är Gud. Personligen tycker jag att den Jesus som visas är tydligt gudomlig, men jag är förstås partisk.
Skådespelarna, eller snarare sångarna - all dialog i musikalen sjungs - är otroliga. Ted Neeley som Jesus gör att man tappar andan och Carl Anderson som Judas är inte sämre. Tillsammans skapar de magi - i ordets positiva bemärkelse. Yvonne Elliman som Maria Magdalena framför klassikern "I don't know how to love him" som den aldrig framförts av någon annan. Barry Dennen som Pilatus gör scenen där Jesus står inför Pilatus odödlig. Och alla de andra, även de små rollerna är mer än bra.
Filmen broderar ut historien kring Jesus och lägger in en hel del frågeställningar som jag själv fascinerades av innan jag blev frälst. Vad var Judas roll i förräderiet? Hade han något val? Hur såg han på Jesus? Hur är relationen mellan det av Gud förutbestämda och vår fria vilja? Hur är relationen mellan människan Jesus och den gudomlige Jesus.
Det oerhört fascinerande i Jesu fruktan och bön om att få slippa den bittra kalken skildras i en mäktig sång av Ted Neeley, på natten i Getsemane. Något sådant har jag aldrig sett, förr eller senare.
Fortfarande gråter jag ofta när jag ser filmen. Inget kan fånga och väcka känslor som musik. Musik har vi ju fått av Gud. Här används musiken för att prisa Gud, men inte på det traditionella sättet. Jesus Christ Superstar är något alldeles extra. Se den, om du har chansen.
