Barack Obama - världens frälsare?

Jublet visste inga gränser när Barack Obama svors in som USA:s 44:e president. Spektaklet får närmast religiösa dimensioner.

Att några namnkunniga personer velat dämpa förväntningarna och påpekat att Obama är människa och inte Jesusbarnet i Betlehem visar väl tydligt vilka känsloyttringar och överord som funnits inför den nye presidentens tillträde. Samtidigt visar de namnkunniga genom sin uppmärksamhet att de ger saken mytiska dimensioner. TV direktsänder hela installationen - har de gjort så tidigare? De repriserar hela installationstalet. Kommentatorerna använder ord som "historisk". En konsert anordnas i Stockholm (Konserthuset?) där Cyndee Peters och en kör sjunger något som liknar lovsånger under ett porträtt av Obama. En jättelik gala ordnas där världsartisterna - U2, Bruce Springsteen etc, etc - mangrant ställer upp för att hylla den de tror ska göra världen sådan de vill ha den.

Men starkast är reaktionen hos de vanliga människorna. Man jublar. Man gråter. Man skriker hans namn. Man bär hans bild. Man sätter sitt hopp till honom. Man tror på en bättre värld och en framtid.

Det här hoppet borde man reservera för Herren vår Gud och ingen annan. Jag tycker att det rörande hopp och den glädje man visar är missriktade. Ingen människa kan bära sådana förhoppningar och infria dem. Det är dömt att leda till besvikelse.

Missförstå mig rätt. Det kan hända att Obama blir en bra president - jag vet inte. Jag har inte följt detta val överdrivet noga, främst därför att jag trodde att McCain hade segern som i en liten ask. Nu när det är avgjort har jag börjat titta på Obama, och jag är måttligt imponerad. Uppriktigt sagt förstår jag inte lovsången. Det sägs att han är en stor talare. Jag hör bara en entonig röst som upprepar floskler, som "förändring". Jag ser inget djup. Ja, jag vet att många andra inte är bättre, eller till och med sämre, men de dyrkas ju inte som frälsare, heller.

Men även om han blir en bra president spelar det ingen roll. Han kan inte bli mänsklighetens frälsare. Hela fenomenet hänger intimt samman med den sekulariserade världen - dels västvärlden, men även sekulariserade människor i Asien, t.ex. Japan. Borgmästaren i den japanska staden Obama (!) stod exempelvis i Rapport och förklarade att han nu hoppades på fred, medan Hawaii-dansöser dansade i ett buddisttempel. Knappast någon djup religiositet där, såvitt jag kan bedöma. Sekulariserade människor i väst och öst skapar sig nya gudar, och för vissa av dem har Obama blivit frälsaren. Men det är bara Jesus Kristus som kan frälsa.

Den som tror på Jesus kan förstås vara glad över Obamas seger, om man gillar honom. Och Bibeln säger ju att alla världsliga ledare fått sitt mandat av Gud, eller åtminstone tolereras av Gud för något syfte - annars skulle de ju inte ha makten. Men man bör besinna sig och inte göra Obama till en avgud. Man bör skilja på världsliga herrar och vår Herre.

SvD
DN
Aftonbladet
Dagen