Faran med att politisera kristendomen

En artikel i Dagen, Svenskt bistånd bidrar till korruption, 27/2 2009, berättar att det svenska biståndet till Kambodja bidrar till korruptionen i landet. Sverige ger under åren 2008-2010 över en halv miljard kronor till Kambodja. Men eftersom svenskarna är för flata och inte ställer tillräckliga krav på biståndstagaren så blir biståndet bara ett stöd för de ledande politikerna så att de kan fortsätta skövla skogar och utvinna olja och gas - och stoppa pengarna i egen ficka.

Artikeln påminner om faran med att politisera kyrkan. Det är lätt att kristna tar sig rätten att hävda att man måste ha vissa politiska åsikter för att vara en rättrogen kristen. Om dessa kristna är så kallade högerkristna i USA, då fördömer man dem genast. Men kristna i vårt land vill också gärna hävda att de kan sätta upp kriterier för att man ska få kallas sann kristen. Ett sådant kriterium kan vara att man anser att Sverige ska ge så stort bistånd som möjligt till fattiga länder.

Någon har karakteriserat bistånd som att man tar pengar från de fattiga i de rika länderna och ger dem till de rika i de fattiga länderna. Det finns viss sanning i detta. I artikeln påstår organisationen Global Witness att det svenska biståndet till Kambodja till stor del bidrar till att göra den rika överklassen rikare, och låser fast landet i korruption. Det svenska biståndet till Afrika under decennier gjorde knappast något för att utveckla de länder som fick pengarna. Vissa anser att pengarna till och med gjorde skada.

Man kan inte säga att en kristen automatiskt måste vara för ett högt bistånd. Det beror helt och hållet på hur detta bistånd fördelas och används. När biståndet har liten eller ingen effekt, eller i värsta fall motverkar sitt syfte, då kan pengarna användas på ett bättre sätt. Resurserna är inte oändliga.

Kristendomen är farligt ute när man bestämt hävdar att en kristen måste ha vissa politiska åsikter, men inte andra. Orsaken till det är att man då lämnat Evangelium. När man lämna Evangelium så befinner man sig inte längre på fast mark. De politiska åsikter man hävdar kan med tiden visa sig felaktiga.

Det kan också hända att man hamnar i händerna på politiska och ekonomiska krafter utan att inse det. Om man som kristen brinner för etanolbilar kan det visa sig att man är i händerna på billobbyn som vill undvika att behöva bygga bränslesnålare bilar, och jordbrukslobbyn som vill höja priserna på spannmål (vilket hävdades i SVT:s Dokument inifrån nyligen).

Om man kräver att Sverige ska ge mer pengar till fattiga länder kan det några decennier senare visa sig att man tagit pengar från sjuka åldringar i Sverige och skickat dem ned i fickorna på mångmiljonärer. Om man kräver att den rika världen efterskänker skulderna till tredje världen visar det sig troligen att man underlättat för korrupta och totalitära regimer att fortsätta berika sig och förtrycka sina folk.

När kyrkan kritiserar globalisering och kräver högre bistånd visar det sig att man är emot det effektivaste medlet för att lyfta människor ur fattigdom, men att man är för ett medel som ofta inte har någon effekt, och som i värsta fall stödjer rika diktatorer.

Vi ska absolut ge bistånd, men det är oerhört krävande att ge bistånd på rätt sätt. Vi ska ge pengar som gör nytta, inte slösas bort. Ett visst svinn kommer alltid att finnas, det är oundvikligt, men kontrollen och analysen måste vara noggrann.

Verkligheten är mer komplex än vad många kristna vill se. Man behöver inte slänga sitt förnuft överbord bara för att man blir kristen. När Jesus sa att vi ska göra gott menade han väl att vi ska göra gott, inte det vi tror är gott men som i själva verket är ont? Någon kanske menar att vi ska ge bort mantel och skjorta och inte värja oss mot det onda? Men i så fall ska väl kristna heller inte motarbeta förtryck och orättvisor i världen?

Kristendom kan aldrig vara socialism eller kommunism. Det kan heller aldrig vara liberalism, humanism eller miljörörelse. Kristen tro är den sanning som samlar människor från alla dessa läger. Kommunisten som blir frälst kommer säkert att ha kvar en förkärlek för kollektiva lösningar och höga skatter. Miljöpartisten kommer säkert att betona miljöfrågorna. Liberalen kommer att fortsätta förorda personligt ansvar, arbete och enskild egendom. De kommer alla att ha vissa poänger, om de lyssnar på varandra. Men deras största poäng är inte längre deras ideologi. Deras huvud kommer att bli Kristus, och måste de välja mellan sin ideologi och Kristus, väljer de alltid Kristus.

Det är det som gör en kristen till kristen, inte hur han eller hon ställer sig till bistånd eller skatter. Att politisera kyrkan kommer att stöta bort dem som av ideologiska skäl aldrig kan stödja kyrkans politiska agenda.

23/3 2009: Se också denna artikel i Aftonbladet.