Åke Bonnier offrade ingenting

I Dagen berättas idag om domprost "Åke Bonnier - arvtagaren som sa nej". Jag tycker vinklingen på artikeln är beklämmande. Jag vill poängtera att jag inte vill kritisera Åke Bonniers liv som sådant. Mitt eget liv är alls inte bättre, det är jag övertygad om.

Men man ska inte antyda att någon gjort ett betydande offer för att följa Gud, när han i själva verket inte offrat något alls, utan har mer än de flesta. Vad det är frågan om är att Bonnier kunde välja att bli precis vad han ville, för han är redan rik arvtagare till Bonnierkoncernen. Jag skulle också önska att jag hade en förmögenhet så att jag kunde följa Gud utan risk, börja studera teologi och predika Guds ord.

Vad Åke Bonnier valt bort är en chefskarriär i Bonnierkoncernen. Men han var ju inte intresserad av en sådan. Och han behöver inte pengarna. Vad har han då offrat?

Själv skulle jag göra ett betydligt större offer än Åke Bonnier om jag vågade följa mitt hjärta, sluta mitt arbete, leva mycket snålt, riskera mitt äktenskap och följa Gud. Men inte heller jag skulle i så fall vilja stoltsera med vilket offer jag gjort. Jag äger bostad och lite besparingar. Jag är rik i Bibelns mening. Den som verkligen skulle offra något är den som väljer att följa Gud och därmed riskerar hus och hem, och inte är säker på att få mat för dagen. Vi ska inte förhäva oss, vi som lever i relativ rikedom.

I gammal tid var det gentlemän med ekonomiskt oberoende som kunde ägna sig åt vad de ville. Newton och Darwin var vetenskapsmän som besatt förmögenhet eller gifte sig rikt (i Darwins fall) så att de kunde göra vad de ville utan att behöva oroa sig för pengar. Åke Bonnier liknar dem ganska mycket.

Det som fick Åke Bonnier att fatta beslutet att bli präst var Jesu ord till den rike mannen: "Sälj allt och följ mig!" I själva verket sa väl Jesus att den rike, unge mannen skulle sälja allt, ge till de fattiga och följa Honom? Har då Åke Bonnier sålt allt? Nej, det kan han inte, säger han. Det vore oansvarigt. Hans svar till Jesus är alltså: "Nej, jag säljer ingenting, men jag följer dig." Se framför dig hur Bonnier, iklädd dyra kläder och med sitt följe av tjänare, låter sig bäras efter Jesu sällskap, varthän de än går. Trots att de ignoreras hänger de envist efter.

I själva verket är det väl så de flesta av oss följer Jesus. Vi ger inte upp mycket av vad vi äger. Vi kanske ger gåvor eller tionde, men vi behåller hus, bil och besparingar. Något annat vore ju oansvarigt mot våra barn. Vi gör alltså alla som den rike, unge mannen. Vi vill inte sälja och ge bort.

Och det är ju därför vi behöver nåden. Vår underlåtenhetssynd, att inte göra allt Jesus egentligen kräver av oss, måste också förlåtas av Gud.

Jesus säger att den som ger upp sitt liv för Honom, han ska finna det. Jag tror att det är detta det handlar om. Om jag vågade ge upp allt jag så ängligt bevakar, då skulle jag finna mitt sanna liv för Jesus. Men jag vågar inte. Jag hänger kvar vid det materiella.

Om Åke Bonnier gett bort sitt arv i Bonnerkoncernen och missionerade bland utslagna i Stockholm och själv levde knapert, då kunde Dagen skriva att han gett upp sin rikedom för Gud. Men när han tar emot, som uppsatt domprost, i Gamla stans lokaler, väntande ett drygt arv, låt oss då slippa höra sådana antydningar.