Jublet visste inga gränser när Barack Obama svors in som USA:s 44:e president. Spektaklet får närmast religiösa dimensioner.
Att några namnkunniga personer velat dämpa förväntningarna och påpekat att Obama är människa och inte Jesusbarnet i Betlehem visar väl tydligt vilka känsloyttringar och överord som funnits inför den nye presidentens tillträde. Samtidigt visar de namnkunniga genom sin uppmärksamhet att de ger saken mytiska dimensioner. TV direktsänder hela installationen - har de gjort så tidigare? De repriserar hela installationstalet. Kommentatorerna använder ord som "historisk". En konsert anordnas i Stockholm (Konserthuset?) där Cyndee Peters och en kör sjunger något som liknar lovsånger under ett porträtt av Obama. En jättelik gala ordnas där världsartisterna - U2, Bruce Springsteen etc, etc - mangrant ställer upp för att hylla den de tror ska göra världen sådan de vill ha den.
Men starkast är reaktionen hos de vanliga människorna. Man jublar. Man gråter. Man skriker hans namn. Man bär hans bild. Man sätter sitt hopp till honom. Man tror på en bättre värld och en framtid.
Det här hoppet borde man reservera för Herren vår Gud och ingen annan. Jag tycker att det rörande hopp och den glädje man visar är missriktade. Ingen människa kan bära sådana förhoppningar och infria dem. Det är dömt att leda till besvikelse.
Missförstå mig rätt. Det kan hända att Obama blir en bra president - jag vet inte. Jag har inte följt detta val överdrivet noga, främst därför att jag trodde att McCain hade segern som i en liten ask. Nu när det är avgjort har jag börjat titta på Obama, och jag är måttligt imponerad. Uppriktigt sagt förstår jag inte lovsången. Det sägs att han är en stor talare. Jag hör bara en entonig röst som upprepar floskler, som "förändring". Jag ser inget djup. Ja, jag vet att många andra inte är bättre, eller till och med sämre, men de dyrkas ju inte som frälsare, heller.
Men även om han blir en bra president spelar det ingen roll. Han kan inte bli mänsklighetens frälsare. Hela fenomenet hänger intimt samman med den sekulariserade världen - dels västvärlden, men även sekulariserade människor i Asien, t.ex. Japan. Borgmästaren i den japanska staden Obama (!) stod exempelvis i Rapport och förklarade att han nu hoppades på fred, medan Hawaii-dansöser dansade i ett buddisttempel. Knappast någon djup religiositet där, såvitt jag kan bedöma. Sekulariserade människor i väst och öst skapar sig nya gudar, och för vissa av dem har Obama blivit frälsaren. Men det är bara Jesus Kristus som kan frälsa.
Den som tror på Jesus kan förstås vara glad över Obamas seger, om man gillar honom. Och Bibeln säger ju att alla världsliga ledare fått sitt mandat av Gud, eller åtminstone tolereras av Gud för något syfte - annars skulle de ju inte ha makten. Men man bör besinna sig och inte göra Obama till en avgud. Man bör skilja på världsliga herrar och vår Herre.
SvD
DN
Aftonbladet
Dagen
onsdag 21 januari 2009
måndag 12 januari 2009
Blir man lycklig som kristen?
Detta inlägg skrivs inte på grund av nyheten om Ann Heberleins "försvinnande" nyligen. Men låt mig bara först säga hur glad jag är att inget hade hänt, utan att hon senare "återfanns".
I Svenska Dagbladet, 9 januari 2009, recenserar Erik Löfvendahl Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken handlar om författarinnans diagnos bipolär typ 2 (tidigare kallad manodepressivitet). Den är mycket självutlämnande och Löfvendahl skriver en känslig och engagerad recension. Själv har jag inte läst boken - inte när detta skrivs i alla fall.
Anns Heberleins modiga självutlämnande i boken får mig att tänka på en fråga jag tänkt skriva om länge, som inte är direkt relaterad till boken: Blir man lycklig och harmonisk som kristen?
Ibland kan man få känslan, särskilt när man lyssnar till väckelsekristna med en djup tro, att bara en människa blir frälst så infinner sig lugn och harmoni tillsammans med Jesus. Bara du släpper ditt gamla liv och går in i gemenskap med Gud så förvandlas du från vilsen, olycklig människa till en trygg individ som lovsjunger Herren och blir en bättre människa. Jag måste erkänna en mörk hemliget - att läsa och höra detta kan ibland stå mig upp i halsen.
Att vi blir en ny skapelse när vi tar emot Jesus är bibliskt - Paulus säger det. Men ibland känns det oändligt svårt att bli denna nya skapelse. Och inte menar väl Paulus att vi lägger alla synder bakom oss och blir goda? Vi är ju fortfarande syndare, men nu med löftet som gör att vi orkar kämpa.
Om man lyssnar till dessa lyckliga tongångar så har jag antingen har missat något, eller gjort något fel i min frälsning, för hos mig infinner sig inte det där lugnet och glädjen, heller. Därför finner jag tröst i att Ann Heberlein, liksom många kommenterande bloggare, bekänner att de ofta misströstar.
Jag tror att man måste säga tydligt att det inte alltid är så lätt att bli kristen. Det är väl underbart om vissa finner glädjen och slår sig till ro i väntan på det eviga livet. Men jag verkar inte kunna göra det. Jag finner frälsningen allt annat än lugnande. Ja, visst är jag lugn i grund och botten, eftersom jag vet att jag är räddad och inte behöver frukta döden. Men jag har ju, förhoppningsvis, ett liv kvar innan dess. Och vad gör jag med det livet? Frågar du en präst säger han eller hon garanterat till dig: Ja, men du har ju ditt arbete och din familj att ta hand om. Det ligger liksom i deras roll att vagga människor till ro när de rycks upp ur myllan av Gud. Bliv vid din läst, låt mig som är präst sköta teologin och predikandet. Ta hand om din familj och gör ditt arbete och var glad.
Jag gratulerar den som kan lyda det rådet. Jag lägger ingen dom över de lugnande orden. Kanske är de det bästa i de flesta fall. Men det finns också vi som inte kan sitta still i båten. Uppvaknandet till Jesus är alltför starkt. Vi vill följa honom. Men många av oss sliter med frågan hur.
Så här skriv jag i ett tidigare inlägg:
Äkta kristendom är omstörtande, bedövande, hårdsmält och förkrossande - men ger en total befrielse och förlösning för den sargade och fallna människan. Det är ett budskap med kraft. Det är inte att söka fred med världen, det är att kallas ut ur världen, som Jesus sade.
Till viss del tror jag att det måste vara så för alla. Men den harmoniske kanske helt enkelt snabbt kan övergå från att vara förkrossad till att vara trygg i förlåtelsen. Kan det vara så enkelt att det beror på vilken typ av människa vi är. Vår personlighet tar vi med oss från otro till tro, och den kan vi bara delvis ändra på. Var jag rastlös och sökande före min frälsning, och det var jag, så är jag det kanske till stor del också efter min frälsning. Jag vill hitta något att göra för Jesus. Jag vill följa honom. Men hur kan jag passa ihop det med mitt nuvarande liv. Plötsligt finns så många möjligheter. Samtidigt verkar de vara stängda av livets realiteter - pengar, äktenskap och barn. Vad kan jag ge upp för Jesus? Vad är rätt eller fel att ge upp för Jesus? Vad vill Gud med mitt liv?
Men formulerar man det som ovan så verkar det så enkelt - bara att välja mellan olika vägar i livet. I själva verket trängs myriader av tankar i huvudet - telologiska, vardagsmoraliska, politiska. Och så dessa synder! För de upphör ju inte. Och nu när jag vet att varje ond tanke är ett brott mot Gud, och något jag kanske måste redovisa inför alla en dag, då blir det inte så kul längre att synda i tanken. Inte undra på att kristna i historien har blivit puritaner och glädjedödare. När den första glädjen över förlåtelsen gått över, då träffas jag med full kraft av insikten om vilken sorts människa jag egentligen är. Vägen ut är naturligtvis den Luther fann, att inte försöka späka synder ur sig, utan att överlämna sig till Gud. Vilket kanske inte alltid är så lätt när man blir lätt förvirrad av alla tankar.
Nej, jag tror faktiskt att man kan vara sant frälst och överlämnad till Jesus, men ändå trasig eller bära på smärta i själen. För alla är ju välkomna. Man behöver inte vara god och varm och lycklig. Det är ju hela poängen med Jesus. Den vilsne och förtvivlade finner sitt enda hopp hos honom.
Och tydligen kan man vara allt från diagnostiserad till allmänt förtvivlad i detta livet, även om man är räddad till nästa. Det är ju Anns bok ett exempel på. Liksom mina egna erfarenheter.
Så du som irriterar dig på glättade bilder av kristen tro, eller som känner att du är för trasig för att kunna finna ro - kom ihåg att Jesus inte visar bort någon som kommer till honom. Och, trots allt, det är hos Jesus ditt enda hopp finns.
Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh. 6:35)
Så hur ska vi tolka det? Att inte hungra och törsta, är det full förtröstan och harmoni? Eller är det bara att vi vilar i löftet om räddning?
Kan det kanske vara så att vi som misströstar av olika skäl helt enkelt gör det därför att vi ännu inte följer Herrens väg? Är det ett sätt att få oss på rätt spår, precis som ondskan kan vara ett sätt att åstadkomma frälsning? Jag vet inte, men jag misstänker att det kan vara så. Jag kanske inte ska kokettera med min vilsna själ utan helt enkelt fundera över hur jag ska följa Jesus. Kanske det är det som är meningen. Jag tror nog att det kan vara så. Och kanske är det så att ju mer rätt man hamnar, desto mer infinner sig den där harmonin. Nu menar jag förstås inre harmoni, för den yttre världen kan ju fortsätta göra livet surt för oss. Jag menar inte att Gud skulle ta bort våra problem om vi följer honom. Det har han inte lovat, tvärtom.
Jag har bara börjat min vandring, och jag har inte alla svar. Men jag ska söka dem.
I Svenska Dagbladet, 9 januari 2009, recenserar Erik Löfvendahl Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken handlar om författarinnans diagnos bipolär typ 2 (tidigare kallad manodepressivitet). Den är mycket självutlämnande och Löfvendahl skriver en känslig och engagerad recension. Själv har jag inte läst boken - inte när detta skrivs i alla fall.
Anns Heberleins modiga självutlämnande i boken får mig att tänka på en fråga jag tänkt skriva om länge, som inte är direkt relaterad till boken: Blir man lycklig och harmonisk som kristen?
Ibland kan man få känslan, särskilt när man lyssnar till väckelsekristna med en djup tro, att bara en människa blir frälst så infinner sig lugn och harmoni tillsammans med Jesus. Bara du släpper ditt gamla liv och går in i gemenskap med Gud så förvandlas du från vilsen, olycklig människa till en trygg individ som lovsjunger Herren och blir en bättre människa. Jag måste erkänna en mörk hemliget - att läsa och höra detta kan ibland stå mig upp i halsen.
Att vi blir en ny skapelse när vi tar emot Jesus är bibliskt - Paulus säger det. Men ibland känns det oändligt svårt att bli denna nya skapelse. Och inte menar väl Paulus att vi lägger alla synder bakom oss och blir goda? Vi är ju fortfarande syndare, men nu med löftet som gör att vi orkar kämpa.
Om man lyssnar till dessa lyckliga tongångar så har jag antingen har missat något, eller gjort något fel i min frälsning, för hos mig infinner sig inte det där lugnet och glädjen, heller. Därför finner jag tröst i att Ann Heberlein, liksom många kommenterande bloggare, bekänner att de ofta misströstar.
Jag tror att man måste säga tydligt att det inte alltid är så lätt att bli kristen. Det är väl underbart om vissa finner glädjen och slår sig till ro i väntan på det eviga livet. Men jag verkar inte kunna göra det. Jag finner frälsningen allt annat än lugnande. Ja, visst är jag lugn i grund och botten, eftersom jag vet att jag är räddad och inte behöver frukta döden. Men jag har ju, förhoppningsvis, ett liv kvar innan dess. Och vad gör jag med det livet? Frågar du en präst säger han eller hon garanterat till dig: Ja, men du har ju ditt arbete och din familj att ta hand om. Det ligger liksom i deras roll att vagga människor till ro när de rycks upp ur myllan av Gud. Bliv vid din läst, låt mig som är präst sköta teologin och predikandet. Ta hand om din familj och gör ditt arbete och var glad.
Jag gratulerar den som kan lyda det rådet. Jag lägger ingen dom över de lugnande orden. Kanske är de det bästa i de flesta fall. Men det finns också vi som inte kan sitta still i båten. Uppvaknandet till Jesus är alltför starkt. Vi vill följa honom. Men många av oss sliter med frågan hur.
Så här skriv jag i ett tidigare inlägg:
Äkta kristendom är omstörtande, bedövande, hårdsmält och förkrossande - men ger en total befrielse och förlösning för den sargade och fallna människan. Det är ett budskap med kraft. Det är inte att söka fred med världen, det är att kallas ut ur världen, som Jesus sade.
Till viss del tror jag att det måste vara så för alla. Men den harmoniske kanske helt enkelt snabbt kan övergå från att vara förkrossad till att vara trygg i förlåtelsen. Kan det vara så enkelt att det beror på vilken typ av människa vi är. Vår personlighet tar vi med oss från otro till tro, och den kan vi bara delvis ändra på. Var jag rastlös och sökande före min frälsning, och det var jag, så är jag det kanske till stor del också efter min frälsning. Jag vill hitta något att göra för Jesus. Jag vill följa honom. Men hur kan jag passa ihop det med mitt nuvarande liv. Plötsligt finns så många möjligheter. Samtidigt verkar de vara stängda av livets realiteter - pengar, äktenskap och barn. Vad kan jag ge upp för Jesus? Vad är rätt eller fel att ge upp för Jesus? Vad vill Gud med mitt liv?
Men formulerar man det som ovan så verkar det så enkelt - bara att välja mellan olika vägar i livet. I själva verket trängs myriader av tankar i huvudet - telologiska, vardagsmoraliska, politiska. Och så dessa synder! För de upphör ju inte. Och nu när jag vet att varje ond tanke är ett brott mot Gud, och något jag kanske måste redovisa inför alla en dag, då blir det inte så kul längre att synda i tanken. Inte undra på att kristna i historien har blivit puritaner och glädjedödare. När den första glädjen över förlåtelsen gått över, då träffas jag med full kraft av insikten om vilken sorts människa jag egentligen är. Vägen ut är naturligtvis den Luther fann, att inte försöka späka synder ur sig, utan att överlämna sig till Gud. Vilket kanske inte alltid är så lätt när man blir lätt förvirrad av alla tankar.
Nej, jag tror faktiskt att man kan vara sant frälst och överlämnad till Jesus, men ändå trasig eller bära på smärta i själen. För alla är ju välkomna. Man behöver inte vara god och varm och lycklig. Det är ju hela poängen med Jesus. Den vilsne och förtvivlade finner sitt enda hopp hos honom.
Och tydligen kan man vara allt från diagnostiserad till allmänt förtvivlad i detta livet, även om man är räddad till nästa. Det är ju Anns bok ett exempel på. Liksom mina egna erfarenheter.
Så du som irriterar dig på glättade bilder av kristen tro, eller som känner att du är för trasig för att kunna finna ro - kom ihåg att Jesus inte visar bort någon som kommer till honom. Och, trots allt, det är hos Jesus ditt enda hopp finns.
Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh. 6:35)
Så hur ska vi tolka det? Att inte hungra och törsta, är det full förtröstan och harmoni? Eller är det bara att vi vilar i löftet om räddning?
Kan det kanske vara så att vi som misströstar av olika skäl helt enkelt gör det därför att vi ännu inte följer Herrens väg? Är det ett sätt att få oss på rätt spår, precis som ondskan kan vara ett sätt att åstadkomma frälsning? Jag vet inte, men jag misstänker att det kan vara så. Jag kanske inte ska kokettera med min vilsna själ utan helt enkelt fundera över hur jag ska följa Jesus. Kanske det är det som är meningen. Jag tror nog att det kan vara så. Och kanske är det så att ju mer rätt man hamnar, desto mer infinner sig den där harmonin. Nu menar jag förstås inre harmoni, för den yttre världen kan ju fortsätta göra livet surt för oss. Jag menar inte att Gud skulle ta bort våra problem om vi följer honom. Det har han inte lovat, tvärtom.
Jag har bara börjat min vandring, och jag har inte alla svar. Men jag ska söka dem.
lördag 10 januari 2009
Klimatet - den nya religionen
Jag tänker nu skriva om klimatfrågan. Normalt försöker jag undvika att skriva om politiska känsliga frågor på den här bloggen. Jag vill skriva först och främst om evangelium, och jag vill inte distansera mig från läsare som inte delar mina åsikter om till exempel den ekonomiska politiken eller någon konflikt i världen. Det är naturligtvis en målsättning som är dömd att misslyckas eftersom en exakt gräns mellan religion och politik är omöjlig att dra. Och jag har redan tidigare i mina inlägg tagit upp frågor som är tydligt politiska, helt enkelt för att jag anser att de också har en direkt relation med det kristna budskapet.
Orsaken till att jag skriver om klimatfrågan är att jag anser att den är tydligt religiös. Budskapet om klimatförändringarna är mer ett religiöst budskap än ett vetenskapligt. Och eftersom klimatfrågan inte i första hand är vetenskap utan falsk religion, så drar den människors uppmärksamhet bort från Guds ord.
1. Budskapets karaktär. Budskapet om klimatförändringarna är en domedagsprofetia med religiösa övertoner. Vi människor har genom vårt lättsinne förbrutit oss mot en gud kallad Klimatet. Nu vredgas guden och kommer att straffa människorna för våra överträdelser genom översvämningar, torka och andra katstrofer. Men, det finns ännu tid att omvända sig. Om människan gör bot och bättring kan domen undvikas. Boten görs genom olika former av askes. Vi ska sluta upp med våra lättsinniga njutningar och tukta oss själva genom att inte åka bil, inte resa på semester, konsumera så lite som möjligt och så vidare. Detta budskap liknar många mänskliga religioner. Det framstår som tydligt för mig att det här inte handlar bara om att leva så miljövänligt som möjligt, t.ex. genom rening av utsläpp och bättre bilar. Nej, det ska svida om det ska ge bot. Elförbrukningen ska inte bara bli effektivare. Den ska minska. De ideologiska och religiösa övertonerna är tydliga. Människor har i alla tider försökt blidka gudarna.
2. Kravet på lydnad. Budskapet om klimatet måste man tro på. Den som infrågasätter det klassas genast som en heretiker som går det ondas ärenden. Det onda är här inte djävulen utan oljebolagen eller storföretagen. Alternativt är man mindre vetande. Upprördheten vet inga gränser när någon infrågasätter. Alla politiker och företagsledare som vill vinna folkets gillande måste numera poängtera klimatfrågan.
3. Bristen på trovärdighet. Meteorologer kan inte förutspå vädret med någon säkerhet mer än fem dagar framåt, och då misstar man sig ändå ofta. Ändå ska vi utan vidare acceptera att temperaturen om 50 eller 100 år går att förutsäga. Forskare kan säkert prata sig varma för varför deras slutsatser är riktiga, men sunda förnuftet säger oss att det inte går. Den som inte håller med mig anser jag ha en enorm övertro på vetenskapen. Kan forskarna förutse framtiden i den här skalan? När skedde det senast? Hela jorden är ju ett enormt komplicerat system med kontinenter, hav, atmosfär och så vidare. Mängden variabler måste vara hisnande. Låt oss jämföra med ett annat komplicerat system - ekonomin. Trots avancerad matematik och stor datorkraft kan ekonomer i stort sett aldrig göra några korrekta förutsägelser om stora förändringar i ekonomin. Annars skulle väl finanskrisen förutsetts? Och orsaken till att ekonomin är så svår att förutse är helt enkelt att det finns för många variabler. Varje människas beteende påverkar, från inköpsbeslut i butiken till beslut om att starta krig. Och miljön innehåller också den en ofattbar mängd variabler. Vem kan beskriva allt som händer i jordens atmosfären just nu?
Tror vi verkligen att det är så enkelt för vetenskapsmännen att avgöra exakt vad som händer om till exempel koldioxidhalten i atmosfären ökar med en viss mängd? Jag tror det inte. För att vara säker måste man utföra försök, och ingen vetenskapsman eller -kvinna kan utföra fullskaliga försök med Jorden. Visst har man simuleringsmodeller, men sådana bygger alltid på en mängd antaganden, som är osäkra.
Dessutom är klimatreligionen tveksam som vetenskap, därför att det är en gummiteori. Alla resultat passar nämligen in i den. Åtminstone i samhällsdebatten i gemen. I början kallades fenomenet på engelska global warming, global uppvärming. Men sedan har man blivit alltmer osäker på om det verkligen blir varmare, och då har man bytt till climate change, klimatförändringar. I detta begrepp passar allt som händer kring oss. Blir det varmare, kallare, blåsigare, torrare eller våtare så beror det på klimatförändringarna. I vanligt folks ögon, och säkerligen många politikers, så är orkaner, milda vintrar, heta somrar och säkert även kalla vintrar ett resultat av klimatförändringarna, trots att inte ens vetenskapsmän skulle påstå att det finns några bevis för sådana samband.
Klimatreligionen är alltså till stora delar en pseudovetenskap. Jag undantar här förstås seriösa vetenskapsmän som gör klart avgränsade studier på enskilda fenomen och drar vetenskapliga slutsatser. Men sådan forskning kan aldrig dra slutsatser om hela jordens klimat, det säger sig självt. Så fort man kommer upp på global nivå är det pseudovetenskap. Allt dåligt som händer beror på klimatförändringar.
Och hur mycket har egentligen klimatet förändrat sig. Ofta läser man i tidningen om de alarmerande klimatförändringarna som pågår. Men vad är det som pågår? Hur mycket har temperaturen stigit? Är det inte någon grad sen 70-talet, eller så? Vad bevisar det? Och ibland låter det som om hela öriken redan håller på att sjunka i havet. Finns det några belägg för det? Betyder verkligen avsmältning av polarisar att havet stiger? Har det testats någon gång? Skulle inte tro det.
* * *
Tyvärr har Svenska kyrkan, kanske inte så förvånande, antagit klimatreligionen som ett av sina viktigaste budskap. Svenska kyrkan vill ju gärna ge sken av att de vågar protestera och stå upp för de svaga, men i själva verkat är de bara oerhört snabba att anamma det som är gångbart i samhällsdebatten. Om Svenska kyrkan sällan talar om Jesus (många individuella undantag finns förstås - varmt kristna präster) så talar man desto mer om klimatet, som man verkar tycka är viktigare. Vår ärkebiskop ägnar mer tid och kraft åt att ordna klimatkonferenser än åt att tala om Jesus.
Är det då fel att värna om Guds skapelse? Är vi inte som kristna förpliktade att göra just det? Jo, det kan nog vara riktigt, i viss mån. Men jag anser att engagemanget måste komma ur tron på Jesus Kristus. Genom att först ta emot Jesus får vi inspiration och kraft att göra hans verk. Och då kan detta verk kanske vara att rädda klimatet. Om vi tror att det verkligen är i fara. Ett uppriktigt engagemang för klimatet behöver naturligtvis inte vara fel - även om jag tror att vi om femtio år kommer att kunna titta tillbaka och se att engagemanget var missriktat och att krafterna kunde ha använts på bättre sätt.
Felet jag anser att Svenska kyrkan gör är alltså inte i första hand att den engagerar sig för klimatet. Felet är att kyrkan inte i första hand predikar evangelium. Istället liknar man mer en politisk organisation som engagerar människor i de dagspolitiska frågorna. Och varför behöver vi en sån organisation? Vi har ju redan politiska partier och miljörörelser. I sin iver att följa strömmen i de politiska frågorna försummar kyrkan evangelium. Men dessutom tror jag att man ödslar all sin energi i onödan. Det finns inget allvarligt klimathot. Och om hotet vore så allvarligt som påstås, då kan vi ändå inte möta det med några realistiska medel. Och även om mycket av analyserna är riktiga tror jag att konsekvenserna är kraftigt överdrivna.
När Svenska kyrkan ordnar klimatkonferens i Uppsala i slutet av 2008, då samlar man världens religioner, undertecknar ett fördrag och välsignar det enligt alla dessa religioner. Sen för man in en modell av jorden som deltagarna reser sig i vördnad inför (Dagen, 2/12 2008).
Att låta alla religioner välsigna dokumentet är kanske politiskt trevligt och tolerant, men i praktiken likställer man här alla religioner, vilket är detsamma som att säga att de alla är falska.
När man sedan reser sig i vördnad för ett beläte som föreställer jorden, då är man farligt nära avgudadyrkan, tycker jag.
De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. (Rom. 1:25)
Allt detta stärker bara ytterligare min övertygelse att klimatläran är en religion. Jag tror inte alls att översvämningar och katastrofer hotar. En sund omställning till bättre energikällor och renare teknik räcker. Vågor som slår in över New York hör hemma i Hollywoods värld.
Till sist: Har jag nu inte diskrediterat min egen tro, nu när jag deklarerat att klimatläran är en religion? Har inte min tro samma brister som jag tillskriver religion ovan. Nej, och det av följande skäl:
1. Budskapets karaktär. Det bibliska budskapet handlar inte om att genom gärningar få förlåtelse från Gud. Det handlar om att få förlåtelse genom Kristi blod. Förlåtelsen är gratis. Gärningarna kommer som en följd av förlåtelsen. Här skiljer sig kristendomen från de flesta religioner skapade av människan.
2. Kravet på lydnad. Kristna företrädare har under tidernas lopp tyvärr tvingat sitt budskap på människor, men det är inte en biblisk inställning. Enligt Bibeln är människan fri att själv välja - Gud tvingar ingen, men han vill rädda alla som ber honom.
3. Bristen på trovärdighet. Kristendom bygger på Bibeln. Bibeln är det mest trovärdiga antika dokument vi besitter. Det finns ändlösa rader av argument för att Bibeln är historisk och trovärdig. Detaljer om detta kan jag inte gå in på här. Det finns hundratals hyllmeter skrivna om saken.
Låt alltså inte tron på Klimatet ersätta eller grumla tron på Jesus. Guds ord i Bibeln ändras inte. Budskapet om klimatförändringar förändras dagligen och kan visa sig vara felaktigt. Sök därför Jesus först. Om sen Jesus gör att du vill rädda klimatet - gör då det. Jag tror inte det behövs, men jag kan förstås ha fel. Liksom du.
Orsaken till att jag skriver om klimatfrågan är att jag anser att den är tydligt religiös. Budskapet om klimatförändringarna är mer ett religiöst budskap än ett vetenskapligt. Och eftersom klimatfrågan inte i första hand är vetenskap utan falsk religion, så drar den människors uppmärksamhet bort från Guds ord.
1. Budskapets karaktär. Budskapet om klimatförändringarna är en domedagsprofetia med religiösa övertoner. Vi människor har genom vårt lättsinne förbrutit oss mot en gud kallad Klimatet. Nu vredgas guden och kommer att straffa människorna för våra överträdelser genom översvämningar, torka och andra katstrofer. Men, det finns ännu tid att omvända sig. Om människan gör bot och bättring kan domen undvikas. Boten görs genom olika former av askes. Vi ska sluta upp med våra lättsinniga njutningar och tukta oss själva genom att inte åka bil, inte resa på semester, konsumera så lite som möjligt och så vidare. Detta budskap liknar många mänskliga religioner. Det framstår som tydligt för mig att det här inte handlar bara om att leva så miljövänligt som möjligt, t.ex. genom rening av utsläpp och bättre bilar. Nej, det ska svida om det ska ge bot. Elförbrukningen ska inte bara bli effektivare. Den ska minska. De ideologiska och religiösa övertonerna är tydliga. Människor har i alla tider försökt blidka gudarna.
2. Kravet på lydnad. Budskapet om klimatet måste man tro på. Den som infrågasätter det klassas genast som en heretiker som går det ondas ärenden. Det onda är här inte djävulen utan oljebolagen eller storföretagen. Alternativt är man mindre vetande. Upprördheten vet inga gränser när någon infrågasätter. Alla politiker och företagsledare som vill vinna folkets gillande måste numera poängtera klimatfrågan.
3. Bristen på trovärdighet. Meteorologer kan inte förutspå vädret med någon säkerhet mer än fem dagar framåt, och då misstar man sig ändå ofta. Ändå ska vi utan vidare acceptera att temperaturen om 50 eller 100 år går att förutsäga. Forskare kan säkert prata sig varma för varför deras slutsatser är riktiga, men sunda förnuftet säger oss att det inte går. Den som inte håller med mig anser jag ha en enorm övertro på vetenskapen. Kan forskarna förutse framtiden i den här skalan? När skedde det senast? Hela jorden är ju ett enormt komplicerat system med kontinenter, hav, atmosfär och så vidare. Mängden variabler måste vara hisnande. Låt oss jämföra med ett annat komplicerat system - ekonomin. Trots avancerad matematik och stor datorkraft kan ekonomer i stort sett aldrig göra några korrekta förutsägelser om stora förändringar i ekonomin. Annars skulle väl finanskrisen förutsetts? Och orsaken till att ekonomin är så svår att förutse är helt enkelt att det finns för många variabler. Varje människas beteende påverkar, från inköpsbeslut i butiken till beslut om att starta krig. Och miljön innehåller också den en ofattbar mängd variabler. Vem kan beskriva allt som händer i jordens atmosfären just nu?
Tror vi verkligen att det är så enkelt för vetenskapsmännen att avgöra exakt vad som händer om till exempel koldioxidhalten i atmosfären ökar med en viss mängd? Jag tror det inte. För att vara säker måste man utföra försök, och ingen vetenskapsman eller -kvinna kan utföra fullskaliga försök med Jorden. Visst har man simuleringsmodeller, men sådana bygger alltid på en mängd antaganden, som är osäkra.
Dessutom är klimatreligionen tveksam som vetenskap, därför att det är en gummiteori. Alla resultat passar nämligen in i den. Åtminstone i samhällsdebatten i gemen. I början kallades fenomenet på engelska global warming, global uppvärming. Men sedan har man blivit alltmer osäker på om det verkligen blir varmare, och då har man bytt till climate change, klimatförändringar. I detta begrepp passar allt som händer kring oss. Blir det varmare, kallare, blåsigare, torrare eller våtare så beror det på klimatförändringarna. I vanligt folks ögon, och säkerligen många politikers, så är orkaner, milda vintrar, heta somrar och säkert även kalla vintrar ett resultat av klimatförändringarna, trots att inte ens vetenskapsmän skulle påstå att det finns några bevis för sådana samband.
Klimatreligionen är alltså till stora delar en pseudovetenskap. Jag undantar här förstås seriösa vetenskapsmän som gör klart avgränsade studier på enskilda fenomen och drar vetenskapliga slutsatser. Men sådan forskning kan aldrig dra slutsatser om hela jordens klimat, det säger sig självt. Så fort man kommer upp på global nivå är det pseudovetenskap. Allt dåligt som händer beror på klimatförändringar.
Och hur mycket har egentligen klimatet förändrat sig. Ofta läser man i tidningen om de alarmerande klimatförändringarna som pågår. Men vad är det som pågår? Hur mycket har temperaturen stigit? Är det inte någon grad sen 70-talet, eller så? Vad bevisar det? Och ibland låter det som om hela öriken redan håller på att sjunka i havet. Finns det några belägg för det? Betyder verkligen avsmältning av polarisar att havet stiger? Har det testats någon gång? Skulle inte tro det.
* * *
Tyvärr har Svenska kyrkan, kanske inte så förvånande, antagit klimatreligionen som ett av sina viktigaste budskap. Svenska kyrkan vill ju gärna ge sken av att de vågar protestera och stå upp för de svaga, men i själva verkat är de bara oerhört snabba att anamma det som är gångbart i samhällsdebatten. Om Svenska kyrkan sällan talar om Jesus (många individuella undantag finns förstås - varmt kristna präster) så talar man desto mer om klimatet, som man verkar tycka är viktigare. Vår ärkebiskop ägnar mer tid och kraft åt att ordna klimatkonferenser än åt att tala om Jesus.
Är det då fel att värna om Guds skapelse? Är vi inte som kristna förpliktade att göra just det? Jo, det kan nog vara riktigt, i viss mån. Men jag anser att engagemanget måste komma ur tron på Jesus Kristus. Genom att först ta emot Jesus får vi inspiration och kraft att göra hans verk. Och då kan detta verk kanske vara att rädda klimatet. Om vi tror att det verkligen är i fara. Ett uppriktigt engagemang för klimatet behöver naturligtvis inte vara fel - även om jag tror att vi om femtio år kommer att kunna titta tillbaka och se att engagemanget var missriktat och att krafterna kunde ha använts på bättre sätt.
Felet jag anser att Svenska kyrkan gör är alltså inte i första hand att den engagerar sig för klimatet. Felet är att kyrkan inte i första hand predikar evangelium. Istället liknar man mer en politisk organisation som engagerar människor i de dagspolitiska frågorna. Och varför behöver vi en sån organisation? Vi har ju redan politiska partier och miljörörelser. I sin iver att följa strömmen i de politiska frågorna försummar kyrkan evangelium. Men dessutom tror jag att man ödslar all sin energi i onödan. Det finns inget allvarligt klimathot. Och om hotet vore så allvarligt som påstås, då kan vi ändå inte möta det med några realistiska medel. Och även om mycket av analyserna är riktiga tror jag att konsekvenserna är kraftigt överdrivna.
När Svenska kyrkan ordnar klimatkonferens i Uppsala i slutet av 2008, då samlar man världens religioner, undertecknar ett fördrag och välsignar det enligt alla dessa religioner. Sen för man in en modell av jorden som deltagarna reser sig i vördnad inför (Dagen, 2/12 2008).
Att låta alla religioner välsigna dokumentet är kanske politiskt trevligt och tolerant, men i praktiken likställer man här alla religioner, vilket är detsamma som att säga att de alla är falska.
När man sedan reser sig i vördnad för ett beläte som föreställer jorden, då är man farligt nära avgudadyrkan, tycker jag.
De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. (Rom. 1:25)
Allt detta stärker bara ytterligare min övertygelse att klimatläran är en religion. Jag tror inte alls att översvämningar och katastrofer hotar. En sund omställning till bättre energikällor och renare teknik räcker. Vågor som slår in över New York hör hemma i Hollywoods värld.
Till sist: Har jag nu inte diskrediterat min egen tro, nu när jag deklarerat att klimatläran är en religion? Har inte min tro samma brister som jag tillskriver religion ovan. Nej, och det av följande skäl:
1. Budskapets karaktär. Det bibliska budskapet handlar inte om att genom gärningar få förlåtelse från Gud. Det handlar om att få förlåtelse genom Kristi blod. Förlåtelsen är gratis. Gärningarna kommer som en följd av förlåtelsen. Här skiljer sig kristendomen från de flesta religioner skapade av människan.
2. Kravet på lydnad. Kristna företrädare har under tidernas lopp tyvärr tvingat sitt budskap på människor, men det är inte en biblisk inställning. Enligt Bibeln är människan fri att själv välja - Gud tvingar ingen, men han vill rädda alla som ber honom.
3. Bristen på trovärdighet. Kristendom bygger på Bibeln. Bibeln är det mest trovärdiga antika dokument vi besitter. Det finns ändlösa rader av argument för att Bibeln är historisk och trovärdig. Detaljer om detta kan jag inte gå in på här. Det finns hundratals hyllmeter skrivna om saken.
Låt alltså inte tron på Klimatet ersätta eller grumla tron på Jesus. Guds ord i Bibeln ändras inte. Budskapet om klimatförändringar förändras dagligen och kan visa sig vara felaktigt. Sök därför Jesus först. Om sen Jesus gör att du vill rädda klimatet - gör då det. Jag tror inte det behövs, men jag kan förstås ha fel. Liksom du.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
