Äkta felande länk - eller bara en utter?

Jag tänkte nu ägna ett inlägg åt evolutionen igen. För en tid sedan kunde man läsa i Svenska Dagbladet att en ursäl har hittats i Arktis. Det är tydligen så, påstår artikeln, att man hittat en "äkta felande länk" mellan landrovdjur och sälar. För den som inte är så insatt menar evolutionsteorierna att sälar utvecklades när landrovdjur började leva i vattnet igen. De anpassades då till ett liv i vattnet, dvs. utvecklade fenor i stället för framben och så vidare.

Är då teorin att sälar utvecklades ur pälsklädda landrovdjur ett problem för en bibeltroende kristen? Inte nödvändigtvis. Modern kreationism inte bara accepterar, utan är till och med beroende av att artbildning skett snabbt. Detta för att den flora och fauna vi ser i dag ska ha kunnat utvecklas på kort tid. Jag kan inte säga säkert om sälar skapades direkt av Gud eller om de utvecklats ur liknande landdjur. Om landdjur förlorat sina tår och de förenklats till fenor så är det en utveckling som skulle kunna tänkas, så länge det inte handlar om en ökning av informationen i DNA.

För det är ju här kontroversen står. Evolutionister hävdar att encelliga organismer kan utvecklas till människor. Detta måste kräva att slumpmässiga mutationer kan skapa en stor mängd ny information på relativt kort tid. Kreationister hävdar att förändring inom arterna, och ny artbildning, sker snabbt men att den bara sker genom omkombinationer av redan existerande information, inte genom skapande av ny. Sannolikheten att slumpen en enda gång skapar ny, användbar information och att just denna mutation fortplantas är oerhört liten. Sannolikheten att det sker om och om igen och leder till en utveckling från fiskar till filosofer är oändligt mycket mindre. Det kan visas att apor inte skulle kunna skriva Shakespeares samlade verk ens på den tid som universum existerat. Hur skulle då slumpen kunna skriva den enormt avancerade DNA-koden på kortare tid än så?

Men oavsett om utveckling lett till de sälar vi ser idag eller inte, så visar artikeln hur oerhört svaga bevis som torgförs som bevis för evolution. Artiklar av den här typen kan man läsa nästan varje månad i svenska tidningar. De basunerar ut nya upptäckter som bekräftar evolutionen. Underligt förresten att man ständigt kan hitta de saknade bevisen för en teori som redan påstås vara bevisad bortom varje rimligt tvivel.

Denna artikel hänvisar till tidskriften Nature, 23 april 2009. Ett nyligen upptäckt fossil från Kanada har visat sig vara en "äkta felande länk mellan landrovdjur och sälare".

När man som kristen och bibeltroende först ser sådana artiklar så erkänner jag att jag först blir omskakad. Är det verkligen så lätt för forskarna att se detta? Men det är deras taktik, eller hur? De låter så fullständigt säkra på vad de påstår att du förväntas sluta tänka och förundras över vetenskapens landvinningar. Men vid det här laget har jag lärt mig lite om att hantera sådana här "nyheter". Här är min analys av artikeln.

Artikeln berättar att:

"I stället för fenor hade arten korta kraftiga ben, men mellan tårna fanns simhud och den var troligen lika hemma på land som i vatten. Både till utseendet och storleken liknade den en nutida utter.

Fyndet, som redovisas i den vetenskapliga tidskriften Nature (090423), gjordes på ön Devon Island långt uppe i den arktiska kanadensiska arkipelagen. Stora delar av skelettet är bevarat, liksom delar av kraniet. Det senare visar att djuret, trots avsaknaden av fenor, måste klassificeras som en säl, om än en mycket primitiv sådan."

Ok, så de har hittat de fossila resterna av ett djur som liknar en utter. Så varför är det inte en utter? Varför är det en (blivande) säl? Uppenbarligen av ett enda skäl: kraniets form. Delar av kraniet har hittats. Hur stor del av kraniet? Det sägs inte. Var det några få fragment? Helt klart var det inte hela kraniet, för då skulle man ha sagt det. Och det berättas inte hur dessa delar av kraniet tolkades som kraniet av en säl. Tolkningen kan knappast ha varit kristallklar, eftersom man säger att denna "säl" var väldigt primitiv, och därmed antyder att det fortfarande måste vara stor skillnad mellan detta kranium och kraniet av en modern säl.

Att säga att "istället för fenor" hade den korta ben är ett skickligt bedrägeri. Man kan inte säga att ett djur har vissa attribut "istället" för några andra. Hur vet man det? Resonemanget går återigen tillbaka på kraniet, som antas visa att detta var en säl. Att sedan säga att djuret var lika hemma på land som i vatten är ett påstående utan mening. Det är självklart att ett djur med ben är hemma på land, och vi vet att uttrar även är hemma i vatten. Hela resonemanget är en kvalificerad gissning.

Dateringen är något osäker, säger artikeln, men fossilet av djuret är tydligen 21-24 miljoner år gammalt. Hela frågan om dateringar, med dess inbyggda cirkelbevis, är en separat fråga som jag inte kan gå in på här. Låt oss bara notera den påstådda åldern.

"Arten har döpts till Puijila darwini. Släktnamnet är hämtat från den lokala inuitdialekten och betyder ”ungt havsdäggdjur”. Artnamnet är givetvis efter Charles Darwin som på sin tid lade fram hypotesen att sälarna troligen härstammade från landlevande former som sökte föda i floder och sjöar för att slutligen övergå helt till ett liv i marina miljöer.

Att döma av Puijilas utseende hade Darwin rätt. Arten levde troligen vid sötvattensjöar och sökte sig ibland till havsstränder. "

Det är troligen lätt att få människor att hålla med om att Darwin hade rätt här. Men vad som verkligen sagts är följande: Darwin, inom sitt evolutionära paradigm, gissade att landlevande däggdjur gradvis utvecklats till sälar. På grund av detta har forskare letat efter ett landlevande däggdjur skulle ha kunnat utvecklas till en säl. Nu har de hittat något som liknar en utter - och drar slutsatsen att det är sälarnas förfader. Varför? Därför att de tolkar några skallfragment från denna utterliknande varelse som sälliknande - och det på en mycket primitiv nivå. Det låter inte lika övertygande längre, eller hur? Det låter som om de har hittat precis vad de så intensivt letade efter.

Men nu medger artikeln en komplikation. Detta fossil, Puijila, kan inte vara en äkta urmoder till dagens sälar, trots allt.

"Någon äkta urmoder kan den dock inte vara. När Puijila levde, eller strax därefter, fanns redan sälar med fenor. Det troliga är därför att Puijila är en reliktform, och att den verkliga urmodern levde några miljoner år tidigare. Men som modell för ursälen står den sig väl, och den är ett slående exempel på hur en felande länk ser ut."

Det medges att darwinistisk teori tillåter reliktformer som lever vidare sida vid sida med de arter som utvecklats ur dem. Det är en del av teorin. Darwinism är en teori som utvecklats för att vara nästan helt immun mot falsifiering. Dock kvarstår faktum, enligt deras egen tolkning av detta fossil: Puijila var INTE en urmoder till dagens sälar. Evolutionister kan säga så mycket de vill att att en liknande varelse levde miljoner år tidigare och att den var en urmoder till sälarna, men det är inte vad man hittat här. Att påstå att fyndet fortfarande "står sig väl" och är "ett slående exempel på hur en felande länk ser ut" innebär inga som helst bevis utan är bara ord.

Slutligen drar artikeln följande slutsats:

"Fyndet antyder att sälarna, som närmast är släkt med björnarna och sannolikt härstammar från någon av de äldsta björnformerna, uppstod i Arktis när klimatet började bli kallare på jorden i början av oligocentiden för drygt 30 miljoner år sedan."

Hur denna slutsats dras förklaras inte i den korta artikeln, men jag skulle bli mycket överraskad om oomtvistliga bevis för björnarnas utveckling existerar idag. Jag gissar att påståendet att sälar utvecklades från tidiga björnar bara är en hypotes, ett antagande, som gjorts utan fossila bevis. Detta eftersom Puijila hyllas som det första beviset på en urmoder till sälar - fastän de medger att Puijila inte alls var någon urmoder till sälarna, förstås. Detta fossil påstås vara 21 miljoner år gammalt, men används ändå för att dra slutsatser om vad som hände för 30 miljoner år sedan. Är inte nio miljoner år en ganska lång tid?

Så vad har vi kvar då? Det enda vi har är ett fossil efter något som liknar en utter. Några fragment av kraniet (hur mycket sägs inte) finns kvar. Evolutionister som var på jakt efter ett landdjur som Darwin förutsagt skulle ha utvecklats till en säl, har dragit slutsatsen att kraniefragmenten liknar en säl, på en mycket primitiv nivå. Det förklaras inte hur denna tolkning gjordes, så det vet vi helt enkelt inte - åtminstone inte utan att läsa artikeln i Nature. Baserat på detta drar evolutionister slutsatsen att denna art var en urmoder till sälar, trots att sälar redan existerade vid den tiden.

Jag är inte övertygad, och jag blir upprörd över den vilseledande beskrivning som, medvetet eller omedvetet, framförs i en artikel i en ledande svensk dagstidning. Jag har inte läst artikeln i Nature, vilket säkert framgått. Jag tycker ändå att så kallad vetenskapsjournalistik kunde visa prov på något skarpare kritiskt tänkande än att bara okritiskt referera vad forskare påstår.

Och slutligen, även om det kunde bevisas att ett pälsklätt, landlevande däggdjur, som äter fisk och tycker om att simma, har ökat i storlek, förlorat benens funktion och ändrat extremiteternas form till enklare fenor - något som sannerligen inte bevisats här - skulle det vara bevis för evolution i stor skala? Bara om denna förändring inkluderar en tydlig ökning av genetisk information, dvs. att det finns genetisk information som inte var tillgänglig i Puijila, men som finns hos sälar. Då skulle Puijila vara ett argument för evolution i stor skala.

Nästa gång du läser en artikel av den här typen; läs då lite mer noggrant, pröva argumenten som framförs och avgör själv vad som är verkliga bevis och vad som bara är önsketänkande.

Vem skapade Gud?

Här tänkte jag kort ta upp ett argument som ibland fortfarande används mot kristendomen. Ateister och evolutionister påstår ibland att även om Gud finns så uppstår frågan vem som skapat Gud. Det är tyvärr ett gammalt och dåligt argument.

Gud är per definition inte skapad, eftersom han skapat allt. Gud har skapat tid, rum och materia. Det betyder att Gud för det första inte kan vara i tiden, eftersom han skapat den. Han är alltså oföränderlig, evig, vilket också är precis vad Bibeln säger.

För det andra kan Gud inte vara i rummet, eftersom han skapat det. Alltså är han inte begränsad av rummet utan finns överallt, vilket också är vad Bibeln säger.

För det tredje kan Gud inte vara av materia, eftersom han skapat den. Alltså är han osynlig - kan inte observeras. Detta är ju också vad ateister och vetenskapstroende ofta hävdare - att man inte kan tro på Gud därför att han inte kan observeras. Också Bibelns säger att ingen människa sett Gud.

Ateister och evolutionister förkastar nog den här förklaringen av Gud därför att vi kristna då inte kan förklara exakt vad Gud är. Det är sant att vi inte fullständigt kan förklara det. Det var därför han sände sin son Jesus Kristus för att göra sig synlig för oss. Och själv tycker jag att den här förklaringen är mycket mer trovärdig än när ateister påstår att allting kommer från ingenting. Av sig självt.

Vi ska nämligen komma ihåg att inte heller vetenskapen eller ateismen har någon helt begriplig förklaring till vad allt kommit ifrån.

Vad händer när vi dör?

Jag har tidigare berört frågan om vad som sker efter döden i andra inlägg, men jag har inte koncentrerat mig på frågan specifikt, så därför tänkte jag göra det nu.

Kan jag då veta vad som händer när vi dör - en fråga där de lärde tvistat i årtusenden och där det finns nästan lika många åsikter som det finns människor? Nej, det vore naturligtvis orimligt att jag skulle kunna sitta inne med hela sanningen eller kunna tillföra något som inte redan sagts av någon tidigare. Men vi kan faktiskt veta en hel del om vad som händer efter döden. Och det är inte i första hand genom spekulationer och egna åsikter – det är genom att läsa Bibeln. Min utgångspunkt är alltså, som vanligt, att Bibeln är sann. Men som de flesta vet så måste även ett sant dokument tolkas, särskilt när det skrevs för hundratals, och tusentals, år sedan.

Jag kommer inte i detta inlägg att belägga mina påståenden genom bibelcitat och referenser. Ett sådant arbete kanske jag gör längre fram. Här tänkte jag på ett enkelt och rakt sätt dela med mig av ungefär vad jag tror, och hoppas att läsaren litar på att jag åtminstone har goda grunder för vad jag tror, även om jag inte påstår att jag sitter inne med hela sanningen. Kanske håller du med mig, kanske inte. Kanske finner du resonemanget intressant och vill veta mer. I så fall rekommderar jag varmt att du studerar frågan. Om du inte håller med mig tar jag gärna emot synpunkter, men låt oss diskutera lugnt och sakligt. Frälsningen avgörs inte av att man förstår exakt vad som händer efter döden utan av tron på Jesus Kristus. Det är alltså okej att tolka Bibeln lite olika här, så länge man inte gör våld på den. Det får man självklart aldrig göra.

Innan jag börjar vill jag också poängtera att jag inte har någon agenda att framföra något speciellt trossamfunds lära. Jag tillhör inte någon församling utan är, än så länge, fri tänkare. De tankar jag här framför sammanfaller till viss del med vad sjundedagsadventister tror, men jag är alltså inte sjundedagsadventist, och det finns flera lärosatser hos Adventiskyrkan som jag inte nödvändigtvis håller med om. Det var heller inte från någon sjundedagsadventist jag första gången hörde denna uppfattning – nej, det var faktiskt från en präst i Svenska kyrkan, tro det eller ej. Jag har också läst denna uppfattning hos flera seriösa kristna författare av olika schatteringar. En författare var till exempel en brittisk anglikan. Det handlar inte om någon extrem minoritetsuppfatting, utan en syn som delas av ett flertal teologer som forskat inom området, om än inte av alla.

Jag tror att en orsak till att det tog relativt länge för mig att bli frälst var att jag inte kunde ta till mig de budskap jag uppfattade att kyrkan hade. I de enklaste formerna talar man till barn om att när farmor dör blir hon en ängel och flyger till himlen. Det låter som en saga, varken mer eller mindre, och har knappast bibliskt stöd. Änglar och människor är olika väsen. Men även om man går till vuxna troende så är det en vanlig uppfattning att nära och kära går till Gud när de dör – att de numera är i det man kallar himlen. Det kan variera hur man tror att detta går till men det är väl inte för mycket sagt att många kristna menar att själen lämnar kroppen och kommer till himlen, till Gud.

Om det bara vore det som hände kanske det skulle vara åtminstone logiskt. De som då inte får komma till himlen, av någon anledning, kommer då till ett annat ställe kallat helvetet, tydligen. Men det som komplicerar det hela är att det inte är slut där.

Bibeln säger nämligen att på yttersta dagen ska Jesus väcka alla döda till liv, onda som goda. Och den säger också att vi då ska uppstå med våra kroppar. Hur går det här ihop? Lämnar själen kroppen när vi dör och åker till Gud? Är vi utan kropp i himlen då? Hur är livet utan kropp? Det skulle jag gärna vilja veta. Och ska sen själen flyga till en kropp när Jesus väcker oss, och flyga in i den kroppen så att vi kan stå upp? Och hur kan man då säga att Jesus väcker oss, om vi varit i himlen hela tiden? Och varför behöver vi en kropp igen, om nu tillvaron i himlen utan kropp är så bra?

Men sen blir det ännu konstigare. Nu ska Jesus nämligen döma oss, plötsligt. Vi blir dömda efter våra gärningar, men de av oss som tagit emot Jesus blir frikända. Sen kommer Gud att leva mitt ibland oss på en ny jord där inga sorger finns mer. Men varför då detta mellanstadium som en själ utan kropp i himlen? Och varför ska vi dömas igen? Vi fick väl vår dom redan när det bestämdes om vår själ skulle till himlen eller helvetet? Ska stackarna i helvetet kallas upp en stund i ljuset bara för att få samma dom igen och kastas ner i elden på nytt? Vad är syftet med en extra dom?

Katolska kyrkan skapade stora tankebyggen för att försöka förklara det de inte kunde förstå. Till exempel skapades sju olika himlar – därav uttrycke ”sjunde himlen” – för att det skulle bli rättvist eftersom vi ju är olika goda. Dessutom fick vi tillbringa olika lång tid i skärselden för att nå till himlen, allt för att förklara hur vi kan få komma till Gud trots att vi syndar. Och så vidare.

Jag tror inte alls på det här, och det gör som regel inte protestanter och evangelikala i allmänhet. Dessa konstruktioner nämns knappast i Bibeln, utan tillhör katolska kyrkans så kallade tradition. Men även frikyrkor vårdar en tro med liknande inslag. Till exempel finns det pingstvänner som anser att vår själ förs till en plats nära Gud där vi får vila i väntan på domen. Men jag skulle ha ganska svårt att vila om jag visste att en helvetesdom kanske väntade på mig. Nej, tydligen är det inte så, har jag förstått: Det är bara vi som får komma till himlen som vilar nära Gud. Men då är vi där igen: varför ska den slutliga domen komma om vi redan blivit frikända när vi dog? Varför två domar, om de rimligen ändå måste vara lika? Är det som när en svensk domstol frisläpper en åtalad i väntan på dom om han förväntas bli frikänd? Det låter lite långsökt i detta fall.

Jag tror överhuvudtaget inte att det går till på det här sättet, och det var när jag förstod det som bitarna föll på plats för mig och jag kunde tro.

För judarna fanns ursprungligen inga tankar om någon själ som kan lämna kroppen, såvitt jag vet. När Gud skapade människan tog han materia (”jord”) och blåste liv i den, blåste in sin ande. Adam och Eva levde som människor, som levande kroppar, skapade av Gud.

Att tyngdpunkten skulle ligga på en själ som skiljs ifrån kroppen är en uppfattning som lånats in i kristendomen från bland annat grekisk filosofi, under de århundraden som gått sedan Bibeln skrevs. Det finns lite stöd i Bibeln för en sån uppfattning, särskilt om man följer den viktiga regeln att låta skrift tolka skrift, dvs. man tar inte lösryckta citat utan ser alla texter i relation till varandra.

En ursprungligen judiskt tro (och kristendomen är som du vet en direkt fortsättning på judendomen) om att Gud skapat oss med våra kroppar, och att när vi dör ska vi en dag uppstå med våra kroppar igen för att dömas, har ersatts av en märklig uppfattning att en icke kroppslig så kallad själ lämnar vår kropp när vi dör och flyger till Gud. Många människor har också berättat hur de upplevt att de lämnat sin kropp och svävat iväg ifrån den, men ändå sett och hört vad som skett omkring. Men då frågar man sig: om vi kan både se, höra och tala (med andra själar) utan vår kropp, vad behövde vi då kroppen till? Varför har vi ögon och öron, när själen ser och hör lika bra utan? Detta är inte bara en kuriositet, jag tror att den hindrar människor från att komma till tro. Är kroppen bara ett sorgligt skal som vi besatt, likt en alien från yttre rymden, till dess att vi kan lämna den och visa vårt sanna jag, där vi kan flyga snabbare än ljudet, som Neo i ”the Matrix”? Var det inget syfte med den goda världen och människorna som Gud skapade i begynnelsen, annat än att själarna till slut skulle bli fria?

Här anas influenser från religioner och filosofier där kroppen ses som något ont och fördärvat som håller själen fången, t.ex. grekisk filosofi och gnosticism. Jag tror inte alls på det. När Bibeln säger att Gud skapade världen och människan och såg att det var gott, då menade han, tror jag, att det var så det skulle vara.

Vi människor är ett, tror jag – liksom judarna trodde det från början. Vi är våra kroppar och vi är också något mer än våra materiella kroppar. Vi har medvetande och fri vilja, möjlighet till kärlek och medkänsla. Detta kanske kan kallas vår själ, om man så vill. Eller ande. Men det betyder inte, tror jag, att vår själ tänker, känner och älskar oberoende av vår kropp. Jag tror fortfarande att det är elektrokemiska impulser i vår hjärna som åstadkommer tankar, och att när vi älskar är kroppen inblandad. Men vi kan kontrollera det oberoende av omgivningen. Om vår kropp bara reagerade på interna och externa stimuli skulle den vara lik en robot. En robot har ett program som reagerar på inmatningar och genererar utmatningar. Vår kropp är i vissa avseenden en maskin. Till exempel finns automatiska reaktioner som att dra undan handen när vi känner smärta. Det är en funktion som Gud implementerat i oss för att skydda oss. Det finns genial funktionalitet i kroppen som vi inte medvetet kontrollerar. Vi somnar och vaknar, vår matsmältning fungerar och vårt hjärta slår. Men när det gäller våra medvetna handlingar kan vi välja dem fritt, det är jag övertygad om. För om det inte vore så då vore den materiella världsbilden sann, och vi hade ingen fri vilja. Denna fria vilja, som jag är övertygad om att vi har, kan fatta beslut om vad vi ska göra härnäst. Denna förmåga kanske kan kallas själ. Den beror på att Gud blåst in sin ande i oss.

Men vi är inget utan våra kroppar, tror jag. Vi är våra kroppar, levande kroppar, och kroppen är något underbart. Är inte det här en befriande och trösterik tanke, tycker du? Det var så här du var tänkt att vara. Du är det du ska vara, du väntar inte på att befrias från din kropp och bli något annat.

Men kroppen var aldrig menad att åldras, bli sjuk och förfalla, det vara något som kom med synden i världen, eftersom syndens lön är döden.

Så vad händer då när vi dör? Jo, vi dör helt enkelt, tror jag. När vi dragit vårt sista andetag vet vi inget mer. De döda ser och hör inget. De är döda. Det är som en drömlös sömn eller som att sövas inför en operation, tror jag. Det är nämligen så att vår ande, det liv som Gud en gång blåste in i oss, lämnar kroppen och går tillbaka till Gud. Har du någon gång sett den döda kroppen av en anhörig? Den är kall och hård. Livet är borta. Du kan känna att den är något helt annat än den människa du kände.

Och jag tror att det är här som missförståndet uppstår. Anden går tillbaka till Gud. Men hjärnan följer inte med. Den är död. Därför vet vi inget. Kunde Adam tänka och känna innan Gud blåste in sin ande i honom? Nej, det kunde han inte. Och ändå fanns anden då hos Gud, innan han blåste in den i Adam. Gud vet exakt vilka vi var, så att han ska kunna väcka oss till liv en dag. På det sättet kan man säga att vår ande går till Gud. Gud minns allt, och det måste han göra. När han ska återskapa oss är det nämligen i en ny version av vår kropp. Tänk att du brinner upp eller äts av fiskar. Gud måste då ge dig en helt ny kropp men ändå bevara dig som den individ du är.

För en dag kommer Jesus att väcka oss till liv igen. För oss som dör kommer det inte att kännas som att vi väntat länge, även om det tar tusen år. Vi dör, och det vi i nästa ögonblick märker är att Jesus väcker oss. Jämför när du sövs ner inför en operation. Du ligger där på britsen och läkaren talar med dig. I nästa ögonblick är du på uppvakningsavdelningen. Du märker inget av vad som händer däremellan.

När vi väckts upp kommer vi att dömas. De av oss som tror och som tagit emot Jesus och bett honom om nåd, vi kommer att få leva med honom i den fantastiska nya värld som Gud skapar åt oss och honom. Vi kommer att leva där med våra kroppar – härliga kroppar utan problem – inte som andar. Det är vad jag och många med mig tror, baserat på vad jag läser i Bibeln. Varför skulle Gud gå igenom hela processen med skapelse, fall, upprättelse och dom, för att sedan kasta hela den materiella världen på soptippen och omge sig med ett gäng spöken. Nej, jag tror att vi med våra kroppar kommer att umgås med Gud. Och Gud kommer att delta med sin kropp, alltså Jesus. Och vi kommer att leva för evigt. Tänk dig det, att få ett underbart givande och skapande liv som aldrig tar slut. Ingen oro, inga sjukdomar, bara glädje och kärlek – för evigt i en ung kropp. Ja, du kanske tycker det låter som önsketänkande påverkat av skönhetsindustrin, men tänk efter: i en värld där synden inte finns längre (och då menar jag synd i dålig bemärkelse, hur tänkte du?) kommer kroppen inte att förfalla – alltså inte åldras. Den logiska slutsatsen är då att vi fysiskt är cirka 20 år gamla för evigt.

Det blir inte tråkigt, det garanterar Bibeln. Det blir toppen.

Och vad händer då med dem som inte får komma med. Ja, många kristna tror att de går till evig plåga i helvetet. Helvetesdoktrinen tycker jag är ganska konstig. Den bygger på speciella tolkningar av passager i Bibeln. Hur skulle vi räddade kunna glädjas om vi visste att alla andra grillades levande under tiden? Verkar det förenligt med Guds kärlek? Vissa hävdar att vår förbrytelse mot Gud är oändligt stor, och att straffet därför måste vara oändligt. Men det verkar ändå konstigt.

Kyrkan har byggt upp en doktrin som säger att själen är odödlig. Men det är inte en biblisk tanke. När Gud varnar människan för frukten som ger förmågan att välja det onda säger han att om du äter av den kommer du att ”döden dö”. Inte grillas för evigt. ”Syndens lön är döden” säger Bibeln också. Människans ”själ” är alltså inte odödlig. Människan var troligen avsedd att vara odödlig, genom Guds beskydd och underhåll, innan hon bröt med Gud. Men när hon väl gått sin egen väg, efter eget val, så var situationen den att hon skulle dö, vare sig hon ville eller inte. Sen säger Gud att vi kan få evigt liv, men det är en annan sak. Vi är inte odödliga, men Gud kan skänka oss evigt liv om vi ber honom om det genom Jesus Kristus. Evigt liv är alltså en gåva från Gud, inte något slags rättighet eller något vi har automatiskt.

Doktrinen om själens odödlighet tror jag lett till helvetedoktrinen, eller vice versa. Men om vi ser det på det sätt jag beskrivit ovan, vad är då slutsatsen om dem som inte får evigt liv som gåva? Jo, att de dör förstås. Syndens lön är döden. Gud räddar alla han kan, men de som säger nej tack, som visar bort Jesus när han kommer och föredrar att ägna sig åt sitt korta liv och hålla sig borta från Gud, de får precis som de vill. De går inte vidare till evigt liv, för de ville det inte. De dör istället.

Bibeln säger att de kastas i den brinnande sjön. Och Bibeln säger någonstans att elden brinner för evigt. Därav tanken om ett evigt helvete. Men tänk efter: om du kastas i en eld som aldrig slocknar, vad händer med dig? Du dör förstås, och ganska snabbt. Det spelar ingen roll hur länge elden brinner. Och att elden sägs brinna för evigt betyder troligen att domen är för evigt, det vill säga i det läget är det för sent att ångra sig – domslutet gäller för evigt. Den som tackat nej till Guds gratiserbjudande dör och kommer aldrig att väckas till liv igen. Sen vill jag gärna säga att jag tror att elden är en metafor. Det är inte bokstavligen så att du eldas upp, troligen. Jesus talar om helvetet som den brinnande ugnen. Jag tror han anspelar på Nebukadnessars brinnande ugn i Babylon (Daniels bok) där härskaren kastade in misshagliga personer. Dessa levde inte särskilt länge, knappast mer än några sekunder, för ugnen var fruktansvärt het. Det verkar inte som om syndare behöver lida i detta skede. Men de går miste om det eviga livet.

Hur kan det då vara rättvist att en vanlig knegare som bara avvisade Jesus får samma dom som Adolf Hitler, som mördade miljoner. Jag ska inte gå in på den frågan här, och vet inte om jag alls kan svara på den. Kanske finns andra straff än bara döden för de värsta. Eller kanske är det så att graden av ondska inte spelar någon roll. Jesus säger ju att vi alla är onda. Bara genom genom honom kan vi få förlåtelse. Och då får alla som tar emot Jesus evigt liv, oavsett om vi är en vanlig halvlyckad person eller Moder Theresa. Kanske är det samma sak för dem som dör, de går alla samma väg. Eller kanske finns mycket mer som Gud i sin vishet har tänkt ut, men som vi inte förstår ännu.

Frågorna om hur alla människor kan få en rättvis chans att ta emot Jesus är också en stor fråga som jag inte kan ta upp här. Men det räcker att säga att du som läser detta, om du inte redan är frälst, just i detta nu får höra om Jesus och hans erbjudande om evigt liv. Om du blir intresserad av detta och forskar vidare är du kanske på väg mot evigt liv. Om du skakar på huvudet och säger nej tack, då har du faktiskt avvisat Jesus denna gång utan att ge honom en chans. Då riskerar du att få ta konsekvenserna av det, genom evig död, den dag du dör. Det är faktiskt så enkelt. Gud har, genom en av sina tjänare, just talat om för dig exakt hur det ligger till, utan tveksamheter. Du vet att du kommer att dö och vara död för evigt. Men Gud hälsar att om du ber honom så kan du få evigt liv istället. Låter inte det mycket bättre?

De goda nyheterna är att även om du tackar nej denna gång, så kan du komma tillbaka senare och få samma specialerbjudande. Det tar inte slut. De dåliga nyheterna är att du inte vet din dödsdag. Risken du tar om du avvisar Jesus nu är att du inte får någon fler chans.

Anta att du hade svår cancer och visste att du bara hade kort tid kvar att leva. Du har fått alla tillgängliga behandlingar men det är för sent. Du är utom räddning. Anta då att en vän du litar på kommer till dig och säger: "Jag vet en medicin som gör dig frisk. Och den är gratis. Du behöver bara be om den. Den ger inga biverkningar, annat än att läkare, socialstyrelsen och en del av dina vänner kommer att tycka att du är dum om du tar den." Skulle du inte prova medicinen? Vad har du att förlora? Den kostar ju ingenting och ger inga biverkningar. Det värsta som kan hända är att den inte fungerar, och då har du inte förlorat något.

Ja, jag vet! I vår värld skulle ett sånt erbjudande verkar för bra för att vara sant och troligen vara det också. Men låt oss säga att du vet att den är gratis och inte ger några biverkningar annat än att vissa kanske föraktar dig. Kristendomen är sådan. Den ger inga fysiska biverkningar, och om du inte ger dig in i någon underlig sekt så kostar den heller inga pengar, om du inte själv vill ge några. Och liknelsen är också sann i den aspekten att du vet att du ska dö, bara inte när.

Vissa säger att det här kan jag inte göra något åt nu, jag får vänta och se vad som händer efter döden. Det är en mycket farlig inställning, för vad som händer efter döden beror i högsta grad på vad du gör nu. Eller närmare bestämt på om du ger Jesus en chans att rädda dig, eller om du just nu, just i detta nu, väljer att avvisa hans hjälpande hand och istället spolas bort av forsen.

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva (5 Mos. 30:19).