Teodicéproblemet - Varför finns ondskan om Gud är god och allsmäktig?

Jag fick positiv respons på mitt inlägg om teodicéproblemet. Dessutom har jag fått en förfrågan om en länk till det. Jag publicerar därför inlägget igen, men nu i omarbetad och mer koncentrerad form. Håll till godo, om det intresserar dig.

Det känns en aning märkligt att skriva en artikel om teodicéproblemet. Varför? Jo, för att det är ett problem som har diskuterats i årtusenden. Skarpa hjärnor i alla läger har förmodligen uttömt ämnet många gånger om vid det här laget, och det vore förmätet av mig att tro att jag kan tillföra något nytt. Men det märkligaste av allt är att teodicéproblemet gång på gång får kristna att lämna tron. Det används också om och om igen av dem som argumenterar emot den kristna tron. Och varje gång det framförs verkar den som talar eller skriver tro att just de har hittat det slutgiltiga argumentet - det som för alltid omöjliggör en tro på en god Gud. Men faktum är att det finns goda lösningar på problemet. Det är definitivt inte något större hinder för oss att tro.

Teodicéproblemet är alltså ungefär följande: Hur kan ondska och lidande finnas i en värld som skapats av en god och allsmäktig Gud? Om Gud är god kan han inte vilja att ondska och lidande ska finnas, och om han är allsmäktig skulle han kunna hindra ondska och lidande. Om Gud är allsmäktig, vilket betyder att han har all makt i universum, så måste det ju vara så att han faktiskt tillåter ondska och lidande i vår värld. För om han inte tillåter det kan det inte finnas - han är ju allsmäktig.

En slutsats av detta resonemang kan vara att Gud inte är god, eller att han inte är allsmäktig. Om något av dessa alternativ vore sant skulle det, som varje sann kristen lätt inser, innebära att den kristna tron faller - om Gud inte är allsmäktig eller inte fullständigt god, så faller allt vi tror på.

En första naiv lösning på problemet skulle kunna vara att säga att det inte är Gud utan människan som är orsaken till ondskan i världen. Och det är sant. Kom ihåg att den kristna tron lär att Gud skapade världen perfekt:

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos. 1:31)

Det finns alltså inget utrymme för tvivel. Allt var gott i början. Det fanns inget ont i den värld Gud skapade. Men vi vet alla hur det gick sedan. För att människan skulle få leva i en god värld ställde Gud upp ett enda bud: att inte äta av en viss frukt. Hur man än väljer att tolka denna skildring - om frukten var konkret eller en symbol för något annat - så kvarstår faktum; en enda sak behövde människan avstå från. Men människan valde att inte tro på Gud, utan istället på Ormen, som kallade Gud en lögnare och som lovade människorna att de själva skulle bli gudar. När människan vände Gud ryggen kunde Gud inte längre upprätthålla en god värld. Synd och död blev en del av världen. Gud hade tydligt varnat människan för detta:

Herren Gud gav detta bud: "Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos. 2:16-17)

Människan kan alltså inte säga att hon inte blev varnad för konsekvenserna. När människan bröt mot Guds bud kastades hon ut ur paradiset och fick inte längre tillgång till Livets Träd:

Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos. 3:24)

Så det är sant att ondskan beror på människan, men det löser tyvärr inte problemet. Det är fortfarande Gud som tillåter ondskan, eftersom han är allsmäktig, och alltså skulle kunna stoppa den om han ville. Många kristna menar att djävulen står för det onda, och det är också sant, men samma sak gäller här. Vad jag förstår tror en del kristna att världen är ett slagfält mellan Gud och djävulen, där båda kämpar om herraväldet. Men som författaren Sven Reichmann konstaterar kan detta inte stämma. Det skulle innebära att Gud inte är allsmäktig, eftersom hans makt över världen inte är säker. Gud måste ha allt i sin hand - djävulen måste verka inom de ramar Gud satt upp, annars är Gud inte allsmäktig.

Jag kan alltså konstatera att Gud faktiskt tillåter lidandet och ondskan i världen. Hur går det ihop? Jo, jag anser att man gör ett stort misstag, eftersom kritiken mot Gud inte är konstruktiv. Konstruktiv kritik handlar om att påpeka hur någonting kan förbättras. När någon framför teodicéproblemet som ett argument mot Gud kan man därför ställa frågan: "Okej, men hur anser du att Gud borde göra istället?" Om man nu anser sig ha rätt att kritisera Gud, då måste man väl också kunna säga vad Gud borde ha gjort? Jag vet inte om kritikerna har något svar på det, men jag kan spekulera. Det finns trots allt inte så många möjligheter.

Gud skulle kunna välja att ingripa i världen och omedelbart stoppa all ondska och allt lidande genom att använda sin oändliga makt och styrka. Det skulle betyda någon form av våld. Låt mig påminna om att poliser i vårt samhälle är tillåtna att använda våld för att upprätthålla ordningen. Våld kan alltså vara försvarbart om det används i ett gott syfte. Men för att stoppa all ondska och allt lidande i världen skulle Gud tvingas ta till enormt mycket våld. Faktum är att han skulle behöva skapa en stenhård diktatur, liknande ett terrorvälde. Utegångsförbud och inskränkningar i yttrandefriheten är bara små ting jämfört med vad Gud skulle tvingas göra för att all ondska skulle upphöra. Men tror du att Gud skulle kunna skapa en god värld på det sättet? Det tror inte jag - en sån värld skulle likna en mardröm. Eftersom vi inte kan leva upp till Guds standard, så skulle vi alla förlora vår frihet och varje handling vi gör och varje tanke vi tänker skulle kontrolleras. Om vi inte höll måttet, och det gör vi inte, skulle vi kanske fängslas - troligen i isoleringscell, för att inte kunna skada varandra i fängelset. Men det skulle betyda att vi lider i varsin isoleringscell. Alltså har Gud inte stoppat lidandet då heller.

Troligen vore det enda sättet att stoppa lidandet att förinta oss alla. Om Gud förintar en människa, då har hon ju per definition slutat lida. Dessutom orsakar hon inget lidande för andra. Detta skulle alltså kunna vara ett sätt. Men faktum är att Gud har använt den här metoden flera gånger i historien, till exempel när han förintade Sodom och Gomorra, eller när han släppte lös Syndafloden. För detta har Gud av många anklagats för att vara grym, tyrannisk och hämndlysten - en ond gud. En tanke som slog mig är att orsaken till att Gud handlat så i historien kanske är just att han ville visa hur det skulle se ut om han använde sin makt för eliminera ondskan. Men istället för att förstå detta, och tacka Gud för att han ger oss frälsningen som en väg istället för att förinta oss, så svär människorna åt Gud och anklagar honom för ondska. Samtidigt, när han inte använder sin makt, då beskylls han också för ondska.

Men Gud är alltså god - han vill inte förinta oss. Så vad kan han då göra? Gud kanske kan manipulera oss så att vi inte gör något ont. Då kunde världen bli perfekt. Men det skulle betyda att vi inte längre har en fri vilja. Om vi inte är fria att tänka onda tankar eller begå onda handlingar, då är vi inte goda för att vi väljer att vara goda; då är vi goda för att vi inte kan göra något annat. Vi har inget val. Men en sådan godhet är ingen verklig godhet - den är bara instinkt, något som är inprogrammerat. Världen blir en plats som bebos av viljelösa robotar. Och en sån värld vill Gud inte ha, för den vore meningslös. Då kunde han lika gärna skapa en hop med robothundar som viftar på svansen åt honom. Jag läste nyligen att man lagt ner tillverkningen av robothundar, därför att det visat sig att människor inte är så intresserade av att ha robotar som husdjur. Om människan, som är en ofullständig avbild av Gud, inte vill ha en viljelös robot som sällskap, varför skulle Gud då vilja det?

En tredje möjlighet vore kanske att Gud befriar oss från konsekvenserna av vår ondska? Då skulle vi kunna fortsätta som förut, men inget ont skulle hända oss. Hör jag någon som protesterar? Ja, visserligen vore det skönt att slippa orkaner, jordbävningar och flodvågor. Sådant är ju sällan orsakat av oss. Men dessutom skulle effekterna av allt ont vi gör elimineras. Påminner det dig om något? Mig påminner det om nordisk mytologi. Våra förfäder trodde att en krigare som dör får leva i Valhall, där man strider hela dagarna. När kvällen kommer vaknar alla hjältar som fallit till liv igen, och man håller fest. Det är väl en ganska omogen religion? Krigen fortsätter, men alla som dödas vaknar igen. Precis som när barn leker. Om du blir arg på någon - slå ihjäl honom eller henne. Det gör ingenting. En sån lösning verkar på mig som om Gud skulle spärra in människan i en madrasserad cell, där hon inte kan skada sig själv hur mycket hon än kastar sig mot väggarna. Låter det rättfärdigt?

Det skulle vara en värld utan moral, för ingen behöver ta konsekvenserna av sina handlingar. Gud skulle agera som en förmögen far, vilken köper en fin lägenhet till sin missbrukande son och ger honom obegränsat med pengar att köpa droger för. Dessutom står ett akutteam redo att gripa in och återuppliva sonen när denne tagit en överdos. Verkar det som en kärleksfull far? Och tror du att sonen någonsin skulle känna ett behov att lämna sitt missbruk?

Gud är helig, och absolut god. Han kan aldrig acceptera en värld som är ond. Det går helt emot hans natur. Hur skulle du se på en allsmäktig Gud som kompromissar med ondskan? Det kan han aldrig göra, och det är också orsaken till att vi måste leva i en värld där vi får lida inte bara med konsekvenserna av vår egen ondska, utan också med naturkatastrofer av alla de slag, som är konsekvenser av en fallen värld. Gud kan inte acceptera det onda, och därför kan han inte skydda oss om vi väljer det onda.

Jag välkomnar den som läser detta att komma med andra förslag på vad Gud skulle kunna göra för att hindra lidandet i världen.

Men nu är det ju så att Gud har en lösning på problemet med världens ondska. Ibland verkar det som om de som kommer dragande med teodicéproblemet inte är medvetna om det. Guds lösning är att han själv tagit plats bland oss människor och tagit på sig straffet för vår ondska. Därmed behöver vi inte plikta för det onda vi gjort. Om vi självmant accepterar hans inbjudan och av egen vilja väljer att underkasta oss hans makt igen, då tar han oss till en värld utan ondska och lidande. Det kommer att ske när han återupprättar världen. Men bara de som själva väljer att komma till Gud får komma dit. Då kan Gud upprätta en värld av undersåtar som frivilligt valt honom.

Den uppmärksamme tvivlaren invänder nu genast att man då kan undra hur den återupprättade världen ska kunna vara perfekt - kan inte människan välja det onda igen? Jag ska inte ljuga och säga att det är enkelt att förstå exakt hur Guds lösning kommer att fungera på det här området. Men jag tror att nyckeln är att vi då frivilligt har valt Gud, och att han då kan skydda oss från att välja det onda på nytt.

Jag är också säker på att någon kommer att invända att Gud inte ger oss något riktigt val. De val han ger oss är att vi måste underkasta oss honom eller dö. Det förefaller orättvist. Men är det en giltig invändning? C.S. Lewis menade att om vi håller på att drunkna i en fors, och någon räcker oss en hand och erbjuder sig att rädda oss från en säker död, ska vi då ifrågasätta vår räddares motiv? Mot detta skulle man i sin tur kunna invända att den liknelsen inte håller fullt ut. Det är ju Gud som skapat "forsen" - den värld vi måste räddas ifrån. Man anklagar då Gud för att han skapat världen. Om inte Gud skapat världen skulle ingen ha behövt lida. Men här börjar vi närma oss gränsen för vad vi kan känna till och förstå: Varför skapade Gud världen? Att det var av kärlek kan jag som kristen säga med säkerhet, men mer än så är svårt att veta. Men kom ihåg att inte heller andra religioner eller ateismen kan förklara varför världen kommit till. Som kristen måste jag lita på Gud och tro att han har alltigenom goda syften.

Men anta att man ändå förbannar Gud för att han skapat världen och tillåter dess ondska. När Gud räcker oss handen för att rädda oss underkänner vi handen, därför att vi tycker att den är orättvis, den ger oss inget verkligt alternativ. Jag tycker att det låter ungefär som ett barn som förbannar sina föräldrar för att det blivit fött: "Jag har inte bett om att bli född till den här världen!" säger barnet. "Ni skaffade mig för era egna själviska syften. Nu måste jag lida i det här livet. Det hade varit bättre om jag inte blivit född!" En del kanske sympatiserar med barnet, men de flesta skulle nog tycka att det uppför sig omoget. Att inte ta ansvar för att man blivit född och för sitt liv; att inte tacksamt ta emot den gåva som livet är, framstår för mig som självcentrerat och självömkande. Varför skaffar föräldrar ett barn? Oftast är det av kärlek, för att man vill vara med sitt barn och älska det, och bli älskad tillbaka. Av samma skäl skapade Gud antagligen människan. Och som ett omoget barn förbannar människan Gud för att hon blivit född till en värld som inte är perfekt. Och alltsom oftast glömmer människan också, eller vill inte alls veta, orsaken till att världen är ond: Att människan vände sig bort ifrån Gud och ville det onda.

Låt mig än en gång rekapitulera hur människan resonerar, för det här är så viktigt:

1. Människan anklagar Gud för att han tillåter ondskan i världen.
2. Människan får veta att det är hon själv som är orsaken till ondskan i världen, och att Gud inte kan ta bort den genom våld eller manipulation, men att han i Jesus sträcker ut sin hand för att rädda människan.
3. Människan anklagar Gud för att inte ge människan något riktigt val, eftersom hon bara kan välja mellan Gud eller döden/helvetet.
4. Människan får veta att hon faktiskt är otacksam när hon avvisar någon som frikostigt vill rädda hennes liv i en krissituation. Med andra ord: Det finns inga andra val. Ta den utsträckta handen eller drunkna i forsen.
5. Människan anklagar Gud för att han skapat världen.

Det finns ingen ände på människors skäl att förkasta Gud. När människan erbjuds ett evigt liv i paradiset så svarar hon att hon önskar att hon aldrig blivit född. Så stort är människans högmod att hon vill förkasta en perfekt värld, bara därför att hon inte själv kommit på den!

Men i Edens lustgård måste väl Gud ha vetat, när han skapade människan, att hon skulle välja att vända sig bort från honom? Varför utsatte han människan för detta? Ja, självklart visste Gud vad som skulle hända; han är ju allsmäktig och allvetande! Men förändrar det verkligen något, jämfört med vad jag skrivit ovan? Återigen måste vi fråga oss vad Gud skulle ha kunnat göra för att inte utsätta människan för detta. De tre förslagen tidigare var våld, manipulation eller eleminering av konsekvenser.

Våld kunde bara, vad jag förstår, innebära att det ljungande svärdet (1 Mos 3:24) sattes att vakta kunskapens träd, så att människorna inte kunde äta dess frukt. Manipulation kunde innebära att kunskapens träd inte placerades i lustgården alls, eller att Gud satte in en spärr i människornas hjärnor så att de inte ville äta frukten. Eleminering av konsekvenser skulle ha betytt att människan kunde äta av alla träd utan konsekvens. Men man ser snart att alla dessa alternativ egentligen är samma sak, nämligen manipulation. Placeringen av kunskapens träd i Edens lustgård motsvarar ju den fria viljan. Om Gud inte satte dit det, tog bort det, vaktade det eller genom manipulation hindrade människorna att äta från det, så skulle det ha betytt att Gud tog bort den fria viljan. Människan blev då en viljelös robot, som inte lydde Gud för att hon ville, utan för att hon inte kunde annat - alltså en robothund. I så fall blir skapelsen meningslös.

Dessa är alltså inga alternativ. Den enda lösning som återstår för att slippa ondskan är därför att aldrig skapa världen. Universum föds aldrig, för Gud vill inte låta människan gå igenom lidande. Inget av den ofantliga skönheten och kärleken i världen föds heller. Någonsin. Man kan naturligtvis hävda att detta hade varit ett bättre alternativ. Men om man hävdar det säger man sig samtidigt veta bättre än Gud. För det var Guds vilja att universum skulle skapas, och allt som finns där, inklusive människan. Av kärlek skapade Gud människan. Precis som varje förälder visste Gud att hans barn skulle få gå igenom lidande, men han satte dem ändå till världen - av kärlek. Dessutom hade Gud redan en fantastisk plan i beredskap. Han skulle rädda sina barn, de som ville, från lidande och ondska. Han skulle ge dem räddningen gratis, som en gåva, utan att de själva skulle behöva göra något annat än att ta emot gåvan. Och ta emot gåvan gör man genom att acceptera Jesus Kristus som Herre och tro att han uppstod från de döda.

Jag hoppas att det nu står klart för den som läst ända hit att Gud inte kunde göra på annat sätt än han gjorde när han skapade världen, att han är en allsmäktig och alltigenom god Gud, att vi bör tacka och prisa honom för skapelsen, och att vi - viktigast av allt - måste ta emot gåvan vi fått i Jesus Kristus, så att vi kan få evigt liv i den nya värld som Gud kommer att upprätta. Den världen kommer att vara fri från ondska.

Så om du tycker att lidandet i vår värld är alltför svårt, och att ondskan är obegriplig och outhärdlig, betänk då dessa underbara ord som Paulus förmedlar från vår Herre och Skapare:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18).