We live as we dream - alone?

"We live as we dream - alone."

"Vi lever som vi drömmer - ensamma."

Så skrev författaren Joseph Conrad i sin roman Mörkrets hjärta, som även ligger till grund för filmen Apocalyps Now. Det är en rad som fångat mig, för den innehåller en oroande tanke. Kanske har vi alla ibland upplevt detta, att hur vi än försöker anknyta till omvärlden och våra medmänniskor så är vi ändå, trots allt, utlämnade till oss själva, till vår ensamhet. Precis som vi är ensamma när vi drömmer är vi ensamma i världen. Hur kan vi förklara våra tankar för någon? Hur kan vi få någon att förstå oss helt? Det kan vi inte.

Som barn har vi någon som förstår oss, tror vi. Mamma eller pappa bryr sig om våra tårar, tröstar och vägleder oss, tar hand om oss. Vi känner oss inte ensamma så länge vi får hålla pappa i handen. Vi känner oss inte utlämnade så länge vi sitter i mammas famn.

Men som vuxna kastas vi ut i ensamheten, om vi nu inte varit där hela tiden. Är det kanske förklaringen till uppfattningen om en personlig Gud, en Gud som vet allt om oss, ned till minsta tanke - som förstår oss och vill oss väl? Den oroande tanken har slagit mig.

Varför behöver vi oroa oss för att vara ensamma? Ensamheten är underbar, på många sätt. Jag behöver ett stort mått av ensamhet, men jag har bara börjat ta steget ut i den totala ensamheten, den där jag inte är känslomässigt beroende av någon - där jag njuter av andra människor, och njuter av att ge dem uppmärksamhet, men där jag inte klamrar mig fast vid dem.

Att Gud finns med oss i varje steg av vårt liv och att han har ett bestämt syfte med vårt liv, är det inte bara ett försök att substituera mamma och pappa med Gud? Varför måste vårt liv ha ett syfte som vi kan förstå? Gud kanske har ett syfte, men inte i den mening vi menar. För hur menar vi? Att vårt liv på något sätt kommer att utvecklas i rätt riktning bara vi tror på och lyssnar på Gud? För Gud ger ett tilltal, säger man. Men jag undrar: Hur kan jag skilja på ett tilltal och mina egna tankar? För ytterst få påstår sig ju faktiskt ha hört Guds röst. Är det inte bara självsuggestion att påstå att Gud kallat mig att bli präst? Kan det inte lika gärna vara mina egna tankar och önskemål?

Är vi inte bara så fruktansvärt rädda att vi behöver intala oss att Gud är med oss hela tiden? Eller är det inte så att vi ser vårt liv så meningslöst och smärtsamt att vi måste låtsas att det har en "mening" det inte har? När vi tappat alla våra illusioner, flyr vi då till tron att det hela har en högre mening som vi kan förstå?

Nu menar jag inte att det är dåligt att tappa illusionerna. Jag tror inte alls på en ateistisk, materiell världsbild. Jag tror få så kallade ateister insett vad deras tro innebär. Men jag tror att de flesta människor lever med illusioner - som att det spelar någon roll vad vi gör i våra liv.

Ensamheten kan verka skrämmande, men är en välsignelse, tror jag. I ensamheten kan vi vila och vara oss själva, utan fruktan för någon. När vi lämnat våra illusioner.