Artikeln handlar om "Hjärnans mysterier". Och det börjar omedelbart:
"Ingen vet varför människan av naturen utrustats med ett så hungrigt organ som hjärnan."
Denna mening är en märklig blandning av ett medgivande, ett dogmatiskt antagande och två diffusa avledningsmanövrer. För det första medges det utan förbehåll att ingen vet någonting om varför vi människor har den hjärna vi har. Men ur detta dras ingen slutsats. Vi har nämligen ett axiom - allting har utvecklats. Detta axiom kan inte ifrågasättas. Annars tycker jag att en verkligt tänkande skrivare redan här kunde göra en reflektion: Då vi inte vet något om orsakerna till vår hjärnas uppkomst, kan det då vara så att den uppkommit på något annat sätt än vi förutsätter? Men detta är förstås omöjligt. Vi "vet" ju att hjärnan utvecklats genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval.
Men här kommer den första avledningsmanövern in. Kanske omedvetet. Det är ju minst sagt svårt att köpa tesen att slumpmässiga mutationer i DNA, som i de absolut övervägande antalet fall leder till genetiska skador, skulle kunna leda hela vägen fram till den oerhört avancerade hjärnan. Även om naturligt urval får verka måste mutationerna faktiskt ske - de får ingen hjälp av urvalet. Och även om en liten mutation sker i en individs hjärna är det mycket svårt att se varför just den individen skulle vara den som överlever och sprider sina gener i populationen. Mutationen måste ju vara liten och kan knappast innebära en stor fördel. En mutation som i ett slag utvecklar en ny tankeförmåga är ju helt osannolik. Och även det naturliga urvalet måste ju ha ett stort inslag av slump. Vilken förfader som åts av lejon måste ju till stor del har med den olyckliga slumpen att göra. Det är ju knappast troligt att en liten, knappt märkbar mutation helt avgjorde vem som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.
Men kan vi då säga att slumpen skapat vår hjärna. Nej, vi tar förstås till en behändig etikett: "Naturen" gjorde det. "Naturen" är förstås ett meningslöst ord som ersätter "slumpen" i detta fall. Men "naturen" har en lite magisk, förförisk klang som förefaller förklara det hela. Det handlar om övertygelse och tro, inte om vetenskap.
Den andra avledningsmanövern är ännu allvarligare. Den tillskriver nämligen "naturen" en vilja och skaparkraft. "Naturen" har nämligen "utrustat" oss med denna hjärna. Vips så har vi skapat en skapande (!) kraft i universum, som dessutom är ändamålsenlig och kan planera för framtiden. Det går inte att komma ifrån. Om "naturen utrustat" oss med vår hjärna måste det ju vara en planerad, ändamålsenlig handling, eller hur? Du utrustar ju som regel inte din bil med vinterdäck, eller ett flygplan med bomber, av en slump. Det är en medveten handling med ett uttalat syfte. Men detta medges inte i texten. Trots att texten faktiskt säger att någon kraft, kallad "naturen" har planerat och skapat vår hjärna, så lyckas vi samtidigt med konststycket att hålla kvar vid vår dogm: Att ingen kraft finns utöver vad vi känner till. Den så kallade evolutionen har getts gudomlig status - inte uttryckligt, men implicit genom ordvalet.
Artikeln fortsätter:
"Av alla kroppens organ är hjärnan det underligaste. Ingen har ännu lyckats lista ut hur den fungerar, och ingen har heller förstått varför vi över huvud taget utrustats med den. Hur kommer det sig att evolutionen har gett människan en så stor hjärna?"
Den uppmärksamme läsaren ser att detta stycke säger exakt samma sak som meningen vi nyss analyserade. Den enda skillnaden är att den skapande kraften, tidigare kallad "naturen" nu kallas "evolutionen". Så evolutionen är alltså samma sak som "naturen". Evolutionen har "gett" oss vår stora hjärna. Tack så mycket, ärade evolution, för den gåvan! Eller var det inte så? Men varför skrev ni så, då? Varför skrev ni inte "ett antal slumpmässiga fel i koden som råkade föras vidare i den högst slumpmässiga fortplantningsprocessen råkade, helt utan planering eller syfte, leda fram till vår hjärna." Låter det inte riktigt lika bra?
"Någon gång för ett antal miljoner år sedan reste sig hominiderna upp på sina bakben och började gå. Ungefär samtidigt förefaller det som om hjärnan gradvis blev större."
Det här är en fullständigt bedräglig beskrivning. Hur gick detta till? Ser vi för vår inre syn en hominid som går omkring på alla fyra och sedan gradvis börjar resa på sig? Ser vi en hjärna som börjar växa okontrollerat. Ser vi apor, som likt dem i Stanley Kubricks film "2001 - ett rymdäventyr" plötsligt erhåller visdom som genom en mystisk kraft?
Nej, så påstås det förstås inte ha gått till, även om texten tar sig friheten att skriva om det så. Men hur gick det då till? Exakt? Kan någon förklara exakt hur en hominid plötsligt fick ett fel i sin DNA-kod som gjorde att den kunde resa sig lite, kanske några centimeter, på bakbenen? Och hur denna mutation sedan självklart gav en sådan fördel att den spreds i en stor population, för att sedan följas av en mängd mutationer som, generation för generation, gjorde att hominiderna till slut kunde gå på två ben? Och hur, i samband med detta, fler felkodningar i DNA plötsligt gjorde att hjärnan började växa och få allehanda intelligenta förmågor, som empati? Som självklart spreds i populationen, eftersom varje liten empatiyttring tveklöst gjorde att denna individ fick para sig med alla honor i flocken. Det mjuka, känsliga mansidealet är tydligen mycket äldre än 70-talet...
"Men kanske var det i stället så att den sexuella urvalsmekanismen prioriterade en stor empatisk hjärna – att kvinnorna helt enkelt tyckte bättre om att bli uppvaktade av ömsinta män än av busar."
Är det någon som ser cirkelresonemanget? Vi antar att männen fått större hjärna för att det uppskattas av kvinnorna, som då låter storhjärnorna få komma till. Men varför har då kvinnorna utvecklat förmågan att bättre uppskatta män med empati? Förklaringen är ingen förklaring utan leder bara till en ny fråga.
Det går naturligtvis att hitta på förklaringar för allt. De kallas just so stories, efter Rudyard Kipling. Kipling skrev sagan om hur elefanten fick sin långa snabel genom att krokodilen drog i den. Detta har gett upphov till denna beteckning på förklaringar som man hittar på utifrån de resultat man ser framför sig. Hela evolutionsparadigmet består av sådana just so stories, baserade på tveksamma vetenskapliga artefakter som lika gärna kan tolkas annorlunda.
Men hela bygget står och faller med antagandet att fel i kopieringen av DNA kan skapa fantastiska saker som vår hjärna, bara det naturliga urvalet självklart väljer ut rätt individer och bara det får gå miljoner år. Detta får mig att vilja utbrista, som en medlem i gruppen Monty Python: "Pull the other one!" Och det är inte bara en invändning baserad på sunt förnuft. Haldanes dilemma har för länge sedan visat att antalet generationer är otillräckligt för de mutationer som skulle krävas, även under antagandet att dessa mutationer existerar och att förutsättningarna är de mest tänkbart gynnsamma.
Frågorna artikeln ställer sig är de rätta:
"Vad skulle de tidiga förmänniskorna med ett så energikrävande organ till? Vad hade den för överlevnadsvärde? Normalfallet i naturen är att alla lever på svältgränsen, och då kan det väl inte varit bra att släpa runt på ett så hungrig kluns?"
Men den fråga man aldrig vågar ställa är om grundhypotesen kanske är felaktig? Den frågan är otillåten, kättersk och hädisk! Den får förstås inte ställas. Evolutionsparadigmet är heligt, och allt måste tolkas inom ramen för det.
Det leder till olika förslag, olika just so stories om vilken som skulle kunna vara orsaken till att hjärnan var en överlevnadsfördel. Men märk väl att man här utgår från hjärnan med färdiga funktioner, inte de små, omärkliga mutationer som krävts för att nå fram till den hjärnan.
Dagens människa är så blind att hon, när hon hittar kasserad superdator i skogen, börjar bygga teorier om hur dess olika delar förts dit av vind och vatten, och hur de fogats samman genom en slump. Mot denna typ av liknelser brukar evolutionister invända att de haltar, därför att döda ting inte har någon mekanism för evolution. Svaret på den invändningen är att människan inte heller har någon visad funktion för evolution. Evolution som ökar mängden information i DNA påtagligt har aldrig observerats av vetenskapen. Den har endast tolkats in i de artefakter vi ser idag.
Evolutionister vågar inte ställa sig frågan om deras grundantagande är fel, därför att de över allt annat fruktar svaret på den frågan.
"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur". (Rom. 1:19-23)
Tillägg 16 maj 2011: Jag kom på en alternativ lydelse: Istället för: "Ingen vet varför människan av naturen utrustats med ett så hungrigt organ som hjärnan", kunde Ny Teknik ha skrivit: "Ingen vet varför slumpmässiga mutationer, utan någon som helst planering, lett fram till ett så hungrigt organ som hjärnan." Men det är ju det man menar, kanske någon invänder? Men varför skriver man inte det i så fall. Varför denna omskrivning där man tilldelar ett väsen kallat "naturen" en skapande vilja? Men samtidigt, om man skriver som jag förslagit faller ju hela frågan, eller hur? Om det hela beror på slumpmässiga mutationer utan någon plan, då finns ju inget som helst skäl att undra över resultatet? Det blev som det blev, punkt. Varför förvåning? Jag tycker, än en gång, att det hela visar på att även människor som tror sig vara övertygade om ett materiellt universum, som uppstått spontant och utvecklat sig självt, alltid söker en högre kraft och en plan för sin existens. Varför annars fråga sig varför världen ser ut som den gör? En sådan fråga är meningslös i ett materiellt universum, liksom tron att vi ens har förmågan att förstå detta universum. För vilka skäl finns att tro att en slumpmässig utveckling gett oss förmågan att förstå något alls? Det enda utvecklingen påstås ha gett oss är överlevnadsfördelar - inte korrekt slutledningsförmåga.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar