Oerhört stark replik av Birro

Jag har varit något ambivalent till Marcus Birro som fenomen, kanske för att jag inte läst hans böcker. Men hans kliv in i abortdiskussionen har varit hedervärt och starkt. Hans inledande artikel bemöttes av Seglora taneksmedja i en debattartikel som var fruktansvärd och berörde mig illa. Jag började skriva ett inlägg, men orkade inte igenom snårskogen av ondska och märkliga världsuppfattningar.

Och så skriver Marcus Birro en replik som tar andan ur mig. Den är mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat skriva. För jag hade gett mig i kast med sakdiskussionen. Men Birro skär rakt in i hjärtat. Han ignorerar den medicinska diskussionen. Men samtidigt gör han det inte. Han skriver utifrån ett allmängiltigt perspektiv. Hans klara budskap är att barnet är ett barn och att abort är att döda ett barn - vilket är självklara saker, för den som inte förhärdat sitt hjärta. Det är också fakta, eftersom ett barn är en egen genetisk individ från början. Birro skriver:

"Men man underlättar inte för [gravida kvinnor] genom att ljuga om vad det är som sker vid en abort. När Irving hela tiden försöker neutralisera händelseförloppet genom att skrivas om sprutor som ”stillar”, foster som ”livmoderinnehåll” och älskar ordet ”livsodugligt” är det att inte berätta vad som händer. Att man släcker ett liv, får ett hjärta att sluta slå och avbryter ett liv.

Det är fakta, inte känslor."

Kan det uttryckas klarare?

Birros artikel måste omvända många från deras hjärntvättade syn på aborter. För den som inte berörs av vad Birro skriver måste antingen ha ett hjärta av sten, eller åtminstone ha förhärdat sitt hjärta något fruktansvärt i sin strävan att stänga ute Gud.

Jag brast ut i gråt när jag läste artikelns avslutning, och det gör jag inte ofta. Birro skrev om hur han höll sin döda dotter i handflatan, efter ett missfall i 20:e veckan.

"Och varför envisas läkarna med att kalla henne ett sent missfall...

När hon är vår dotter."

Birro skickar ett spjut rakt in i etablissemanget, när han skriver om hans och hans frus glädje när de förstod att hon väntade barn. Han fortsätter:

"Om en läkare, med underbyggd fakta och ett snett leende, sagt till mig:

- Stackars lilla känslosamme poet. Det där är inget barn ni väntar. Det är ännu bara en livsoduglig liten cellklump och skulle vi sticka en spruta i denna cellklump och stilla det skulle vi kunna plocka ut det som livmoderinnehåll och kasta det i en väl förseglad plastpåse…

… skulle det inte ändra någonting. Jag skulle fortfarande älska mitt barn."

Kan det uttryckas på ett skarpare eller mer blottläggande sätt?