Varför är islam så mysigt, men inte kristendom?

Det finns något mycket märkligt i de många krafter som vurmar för islam i Sverige. Det senaste bidraget kommer från Peter Weiderud, ordförande i "Socialdemokrater för tro och solidaritet", tidigare Broderskapsrörelsen. Broderskapsrörelsen sa sig tidigare vara kristen, men det epitetet har man nu övergivit. Alla trosinriktningar är nu lika sanna (vilket egentligen betyder att man inte anser någon vara sann) och välkomna i rörelsen.

Peter Weiderud tar upp Carin Jämtins avlagda förslag om en muslimsk helgdag. Avslutningen på Ramadan, Eid al-Fitr, ska göras till nationell helgdag menar Weiderud. Svensson ska i framtiden ta för vana att önska varandra "glad Eid al-Fitr". Antagligen ska vi också gärna ta del i muslimernas sätt att fira som innebär:

"Under Eid al-Fitr samlas man i familjer, föreningslokaler och moskéer. Man kommer att äta gott, umgås och byta presenter med släktingar och vänner, läsa koranen och reflektera över vad det innebär att var en god människa."

Förslaget motiveras lite svepande med islamofobi och det vansinniga terrordådet i Norge. Den uppenbara invändningen mot att just islam skulle få en helgdag i Sverige försöker Weiderud avvärja genom att slänga in några malplacerade ord om antisemitism: Hatbrotten mot både muslimer och judar ökar, skriver Weiderud, och plötsligt får judar en liten plats i resonemanget. Det är för mig uppenbart att det greppet bara syftar till att undvika eventuella anklagelser om att selektivt gynna islam. Det är ju så att judar utsätts för proportionellt sett fler hatbrott än muslimer, och att många av dessa hatbrott mot judar utförs av just muslimer.

Den enda rationella lösningen för helgdagar i ett sekulärt, mångkulturellt samhälle förefaller mig vara att alla har en pott av helgdagar som man får ta ut när man vill, givetvis inom något slags regelverk - juridiskt eller avtalsmässigt - som får arbetslivet att fungera tillfredsställande. Det är den rationella lösningen som jag tycker är rimlig. Men den är förstås ack så tråkig, då man i den kalla rationalismens anda avskaffar allt som kan kallas kulturarv i Sverige.

Weiderud antyder också en variant av denna lösning, i det att han antyder att 2-3 helgdagar i framtiden kan komma att tas ut på detta sätt. Mycket oklart då varför det är så bråttom och angeläget att införa en muslimsk helgdag, när Weiderud samtidigt påpekar att alla andra världsreligioner också har legitima krav på helgdagar.

Överhuvudtaget präglas artikeln av oklarhet och bristande konsekvens, och tycks mest vara ett populistiskt inlägg för att dra muslimer till partiet. Att Weiderud samtidigt, uppenbarligen helt naivt och omedvetet, ger främlingsfientliga krafter vatten på sin kvarn är mycket märkligt. Vem som helst som kan känna någon oro inför den muslimska religionen och kulturen förstår att ett sånt här förslag stärker många människors intuitiva rädsla för en islamisering av Sverige, och därmed stärker partier som SD.

Så varför skriver Weiderud som han gör? Antagligen handlar det inte bara om populism och värvning av nysvenska röster. Jag tror att det handlar om ett andligt fenomen som gör att sekulära och kristendomsfientliga krafter, som socialism och feminism, av någon märklig anledning dras till islam - och även andra religioner, trots att dessa står för värden som är oförenliga med den egna ideologin. Islam är så trevlig (se beskrivningen ovan). Hinduism och buddism är så puttenuttiga och gulliga. Låt gärna Dalai Lama tala inför alla våra skolbarn i Globen, han är ju så vis. Och så vidare.

Men kristendom? Nej, usch! Hemska tanke att låta en präst säga något kristet på skolavslutningen. Det kan ju skada de stackars barnen för livet. Och kristendom är ju något som helst ska bort ur det svenska samhället, alternativt omvandlas till ofarlig politiskt verksamhet med socialistiska förtecken - som i Svenska kyrkan eller i "Socialdemokrater för tro och solidaritet".

För gör tankexperimentet att Weiderud skulle beskriva det svenska julfirandet på följande sätt:

Under julen samlas man i familjer, föreningslokaler och kyrkor. Man kommer att äta gott, umgås och byta julklappar med släktingar och vänner, läsa bibeln och reflektera över vad det innebär att var en god människa.

Det är en inte helt orimlig beskrivning, eller hur? Bortsett från att svenskar i praktiken sällan ägnar sig åt det som beskrivs i slutet av meningen. Bibeln anses ju snarast vara av ondo, och svenskar vet redan att de är goda.

Men jag tror aldrig att någon sekulär, socialist eller tongivande opinionsbildare skulle skriva så om julen som kristen högtid. Däremot kan man göra det om muslimers högtid.

Fundera gärna på varför det är så.