Ordet...

Korkat och fel om evolution - igen

2012-01-04T11:37:00.000+01:00

Svenska Dagbladet har nyligen publicerat en artikel som blandar ihop klimattro och evolutionsfloskler i en ny, intressant kompott.

Jag lämnar tron på klimathotet, denna nya sekulära religion, åt sidan denna gång och fokuserar på evolutionstron istället.

För denna artikel är otroligt korkad.

Låt oss börja med vad som verkligen hänt. Forskare har utanför Australien upptäckt att två s.k. arter av hajar har parat sig och fått avkomma, s.k. hybrider. Dessutom är det, tydligen, inte ett enstaka fall, utan många sådana hybrider har hittats. Fynden har verifierats, både med mätningar och DNA-prover. Så långt vad vetenskapen funnit.

Här finns inget särskilt märkligt, förutom att man tidigare inte trott att dessa hajarter skulle para sig. Det handlar alltså om att hajar antingen parar sig på ett sätt man inte visste om, eller att de på senare tid börjat para sig på ett sätt de inte gjort tidigare (föga överraskande vill man tolka detta i ett klimatparadigm, eftersom det är det nu gällande paradigmet i alla frågor, men observera att några bevis för detta inte finns, annat än allmänt tyckande - men låt oss som sagt lämna klimatfrågan därhän).

Jag erkänner villigt att jag behöver fördjupa mina kunskaper i frågan om vad en art egentligen är. Men jag är inte ensam om att finna begreppet förvirrande. En bekant till mig är mycket insatt i frågor kring genetik, på amatörnivå, men kan heller inte ge ett tillfredsställande svar på vad en "art" egentligen är. I detta fall är alltså två hajarter fullt kapabla att para sig och få avkomma, som i sin tur kan få avkomma. Detta skulle göra att de troligen tillhör samma "sort" (eng. kind), vilket är vad Gud ursprungligen skapade. Gud skapade ett antal sorter av djur. Varje sort kunde para sig inbördes och få avkomma som i sin tur kunde få avkomma. (Alla försök av ateister att påstå att dessa ursprungliga sorter var desamma som dagens arter faller på sin egen orimlighet. När Första Mosebok skrevs, för flera tusen år sedan, fanns naturligtvis inte artbegreppet som det gör idag. Varje påstående om att kreationister menar att Gud skapade dagens arter som de är avslöjar sig alltså som falskt.)

Dessa ursprungliga sorter innehöll ett rikt genetiska material, som möjliggjorde omfattande anpassning. Genom korsningar och naturligt urval (naturligt urval verkar passivt på genetiskt material, och kan inte driva någon utveckling) så sker en artbildning utifrån dessa ursprungliga sorter. Till exempel så kan hästar korsas med zebror. Troligen tillhör de samma ursprungliga sort. Det genetiska materialet urvattnas alltmer genom mutationer (som t.ex. gör bakterier resistenta mot antibiotika) och specialisering (som kan göra att en art vars stoppgen för hårtillväxt försvinner klarar sig bättre i arktis) och gör att arter bildas som inte längre kan para sig. Men ibland parar sig arter och tycks omkombinera gammalt genetiskt material igen.

Orsaken till att jag finner artbegreppet förvirrande är, bland annat, att jag för ett par år sedan läste en artikel om en ny art av fjäril som bildats. Man hade korsat fjärilar av två färger, och till slut fått fram fjärilar av en tredje färg, som inte längre parade sig med de ursprungliga. Detta definierade man därför, vad jag förstår, som en ny art. Samtidigt kallar man hästar och zebror (och hajar) för olika arter, trots att de bevisligen kan få fruktsam avkomma.

Nåväl, åter till artikeln. Det osannolikt korkade i artikeln är följande mening:

"Enligt henne kan den mycket ovanliga hybriden ses som ett tecken på att hajarna försöker anpassa sig till klimatförändringar."

Vad är nu detta? Simmar hajarna omkring och tänker att "hmm, vattnet känns minsann några tiondels grader varmare än vanligt! Hur ska jag anpassa mig till detta? Jo, jag kanske kan hitta en partner av en hajart som är bättre anpassad till varmare vatten, och para mig. Då kommer min avkomma att klara sig bättre!"

En människa skulle möjligen kunna resonera så. Men alla förstår att ett djur inte kan det. Så varför skriver man då att hajarna "försöker anpassa sig". Jo, därför att man inte kan frigöra sig från sammanblandningen av det som evolutionsteorin säger och tanken på ett medvetande bakom skapelsen.

Vad som möjligen skulle kunna hända är förstås följande: Hajar som är vana vid varmare vatten sprider sig till vatten som nu blivit varmare. Där blandar de sig med hajar vana vid kallare vatten, vilket leder till att arterna parar sig. Därigenom uppstår hybrider som bättre kan klara det varmare klimatet.

Märk väl att detta är en tolkning av skeendet, som bygger på en mängd antaganden. Det är inte fakta. Fakta beskrev jag ovan.

Men låt oss anta att det är sant. I så fall kan vi konstatera två saker:

Om evolutionsteorin är sann, så sker inte detta genom någon medveten tanke, utan bara genom slumpen. Då är det helt fel att skriva att hajarna "försöker" göra något. Det försöker ingenting. De följer sin instinkt och slumpen verkar, helt enkelt. Ingen intelligens finns bakom.
Om Gud skapade en sort som vi kan kalla hajar, så byggde han in en intelligens i denna sort, i form av en rik genetisk pool. Denna pool gjorde att hajarna kunde anpassa sig och bilda arter som passade för olika klimat. Om klimatet nu blir varmare så kan dessa arter åter kombinera sina gener och "anpassa" sig till nya förhållanden. Detta är intelligent, om något. Men det är inget hajarna gjort, utan något Skaparen byggt in i skapelsen.

Nu kan jag konstatera att originalartikeln, som SvD länkar till, inte formulerar sig lika dumt:

"Hybridisation could enable the sharks to adapt to environmental change as the smaller Australian black tip currently favours tropical waters in the north.

"While the larger common black tip is more abundant in sub-tropical and temperate waters along the south-eastern Australian coastline."

Detta är en formulering som inte menar att hajar kan "försöka" någonting. Formuleringen passar både ett evolutionärt och ett kreationistiskt perspektiv.

Tydligen speglar artikelns dumhet mer svenska journalisters religiösa och förvrängda tro på evolutionen än vad forskarnas egentligen sagt. Men detta är likafullt den bild av skapelsen som svenska folket matas med dagligen, och den är helt felaktig, vare sig man är evolutionist eller kreationist.

Varför är islam så mysigt, men inte kristendom?

2011-08-30T07:33:00.003+02:00

Det finns något mycket märkligt i de många krafter som vurmar för islam i Sverige. Det senaste bidraget kommer från Peter Weiderud, ordförande i "Socialdemokrater för tro och solidaritet", tidigare Broderskapsrörelsen. Broderskapsrörelsen sa sig tidigare vara kristen, men det epitetet har man nu övergivit. Alla trosinriktningar är nu lika sanna (vilket egentligen betyder att man inte anser någon vara sann) och välkomna i rörelsen.

Peter Weiderud tar upp Carin Jämtins avlagda förslag om en muslimsk helgdag. Avslutningen på Ramadan, Eid al-Fitr, ska göras till nationell helgdag menar Weiderud. Svensson ska i framtiden ta för vana att önska varandra "glad Eid al-Fitr". Antagligen ska vi också gärna ta del i muslimernas sätt att fira som innebär:

"Under Eid al-Fitr samlas man i familjer, föreningslokaler och moskéer. Man kommer att äta gott, umgås och byta presenter med släktingar och vänner, läsa koranen och reflektera över vad det innebär att var en god människa."

Förslaget motiveras lite svepande med islamofobi och det vansinniga terrordådet i Norge. Den uppenbara invändningen mot att just islam skulle få en helgdag i Sverige försöker Weiderud avvärja genom att slänga in några malplacerade ord om antisemitism: Hatbrotten mot både muslimer och judar ökar, skriver Weiderud, och plötsligt får judar en liten plats i resonemanget. Det är för mig uppenbart att det greppet bara syftar till att undvika eventuella anklagelser om att selektivt gynna islam. Det är ju så att judar utsätts för proportionellt sett fler hatbrott än muslimer, och att många av dessa hatbrott mot judar utförs av just muslimer.

Den enda rationella lösningen för helgdagar i ett sekulärt, mångkulturellt samhälle förefaller mig vara att alla har en pott av helgdagar som man får ta ut när man vill, givetvis inom något slags regelverk - juridiskt eller avtalsmässigt - som får arbetslivet att fungera tillfredsställande. Det är den rationella lösningen som jag tycker är rimlig. Men den är förstås ack så tråkig, då man i den kalla rationalismens anda avskaffar allt som kan kallas kulturarv i Sverige.

Weiderud antyder också en variant av denna lösning, i det att han antyder att 2-3 helgdagar i framtiden kan komma att tas ut på detta sätt. Mycket oklart då varför det är så bråttom och angeläget att införa en muslimsk helgdag, när Weiderud samtidigt påpekar att alla andra världsreligioner också har legitima krav på helgdagar.

Överhuvudtaget präglas artikeln av oklarhet och bristande konsekvens, och tycks mest vara ett populistiskt inlägg för att dra muslimer till partiet. Att Weiderud samtidigt, uppenbarligen helt naivt och omedvetet, ger främlingsfientliga krafter vatten på sin kvarn är mycket märkligt. Vem som helst som kan känna någon oro inför den muslimska religionen och kulturen förstår att ett sånt här förslag stärker många människors intuitiva rädsla för en islamisering av Sverige, och därmed stärker partier som SD.

Så varför skriver Weiderud som han gör? Antagligen handlar det inte bara om populism och värvning av nysvenska röster. Jag tror att det handlar om ett andligt fenomen som gör att sekulära och kristendomsfientliga krafter, som socialism och feminism, av någon märklig anledning dras till islam - och även andra religioner, trots att dessa står för värden som är oförenliga med den egna ideologin. Islam är så trevlig (se beskrivningen ovan). Hinduism och buddism är så puttenuttiga och gulliga. Låt gärna Dalai Lama tala inför alla våra skolbarn i Globen, han är ju så vis. Och så vidare.

Men kristendom? Nej, usch! Hemska tanke att låta en präst säga något kristet på skolavslutningen. Det kan ju skada de stackars barnen för livet. Och kristendom är ju något som helst ska bort ur det svenska samhället, alternativt omvandlas till ofarlig politiskt verksamhet med socialistiska förtecken - som i Svenska kyrkan eller i "Socialdemokrater för tro och solidaritet".

För gör tankexperimentet att Weiderud skulle beskriva det svenska julfirandet på följande sätt:

Under julen samlas man i familjer, föreningslokaler och kyrkor. Man kommer att äta gott, umgås och byta julklappar med släktingar och vänner, läsa bibeln och reflektera över vad det innebär att var en god människa.

Det är en inte helt orimlig beskrivning, eller hur? Bortsett från att svenskar i praktiken sällan ägnar sig åt det som beskrivs i slutet av meningen. Bibeln anses ju snarast vara av ondo, och svenskar vet redan att de är goda.

Men jag tror aldrig att någon sekulär, socialist eller tongivande opinionsbildare skulle skriva så om julen som kristen högtid. Däremot kan man göra det om muslimers högtid.

Fundera gärna på varför det är så.

Ärkebiskopen: Stödjer Svenska kyrkan Ship to Gaza?!

2011-06-26T09:59:00.006+02:00

Att det finns mycket att vara kritisk mot i Svenska kyrkan har jag ofta konstaterat på denna blogg.

Men nu sker något som är exceptionellt. Biskopen i Stockholm tar öppet ställning för Israels fiender, genom att stödja den antiisraeliska provokationen Ship to Gaza.

Tillsammans med kändisar, skådespelare, författare, islamologer, miljöpartister, vänsterpartister och andra "kända svenskar" står hon för en artikel som stödjer detta angrepp på Israel.

Noteras kan att den kända journalisten och "prästen" från Seglora smedja också skrivit under.

Liksom, förstås, den gamle f.d. ärkebiskopen, vilken som bekant inte kan kallas kristen i någon rimlig mening utom att han varit ärkebiskop i Svenska kyrkan (sic!).

Nu undrar jag vad nuvarande ärkebiskop säger om detta?

Stödjer Svenska kyrkan officiellt Ship to Gaza? Uppenbarligen gör man det inofficiellt.

Mamman kunde tagit bort piercingen

2011-06-22T09:26:00.003+02:00

En flicka har kommit in på en kristen friskola, och mamman blev överlycklig. Hon vill gärna att hennes dotter ska få gå i en skola med lugn miljö och mindre klasser.

Men så kom ett motkrav: Skolan vill inte att dottern ska ha piercing i näsan. Det tycker inte att det är ett vårdat utseende.

Mamman kunde i det läget vänligt ha accepterat detta. Hon kunde ha sagt till sin dotter att hon fick avstå från sin pärla i näsan för att få gå i en bra skola. Det hade inte kostat något.

Men istället är mamman kränkt. Hennes lilla ängel ska minsann få ha vad hon vill i näsan. Krav? Nej, det ställer vi inte upp på. Vi vill ha, men vi vill inte ge!

Egot hos sådana här människor är uppblåst och omättligt. Alla krav på mig, alla kritik mot mig, uppfattas som kränkningar.

Så mamman anmäler till Skolverket istället. Och det lama Skolverket rycker ut som vanligt, inte för att försäkra att skolan håller god kvalitet, utan att elever inte "kränks", dvs. påläggs olika former av krav som kan uppfattas som jobbiga.

Man kan diskutera i det oändliga vilka krav en skola har "rätt" att ställa på elevers klädsel. I ett totalt sekulariserat samhälle finns inga normer som kan försvaras rationellt. Men då blir allt tillåtet, och jag undrar om några föräldrar vill låta sina barn gå i en skola helt utan normer för utseende och uppträdande? I slutändan hamnar vi ändå alltid i en kompromiss. Min uppfattning är att skolan ska få ställa krav på elevernas utseende, så länge de inte är orimliga. Och att en minderårig flicka har piercing i näsan är ingen mänsklig rättighet. Det är ingen kränkning att inte få bära den på skoltid.

Mamman kunde varit glad för platsen i skolan och accepterat skolans kod för utseende. Istället springer hon till Skolverket och tidningar. Det är ett uttryck för den moderna svenskens egoism och självhävdelsebehov.

Oerhört stark replik av Birro

2011-06-08T13:01:00.004+02:00

Jag har varit något ambivalent till Marcus Birro som fenomen, kanske för att jag inte läst hans böcker. Men hans kliv in i abortdiskussionen har varit hedervärt och starkt. Hans inledande artikel bemöttes av Seglora taneksmedja i en debattartikel som var fruktansvärd och berörde mig illa. Jag började skriva ett inlägg, men orkade inte igenom snårskogen av ondska och märkliga världsuppfattningar.

Och så skriver Marcus Birro en replik som tar andan ur mig. Den är mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat skriva. För jag hade gett mig i kast med sakdiskussionen. Men Birro skär rakt in i hjärtat. Han ignorerar den medicinska diskussionen. Men samtidigt gör han det inte. Han skriver utifrån ett allmängiltigt perspektiv. Hans klara budskap är att barnet är ett barn och att abort är att döda ett barn - vilket är självklara saker, för den som inte förhärdat sitt hjärta. Det är också fakta, eftersom ett barn är en egen genetisk individ från början. Birro skriver:

"Men man underlättar inte för [gravida kvinnor] genom att ljuga om vad det är som sker vid en abort. När Irving hela tiden försöker neutralisera händelseförloppet genom att skrivas om sprutor som ”stillar”, foster som ”livmoderinnehåll” och älskar ordet ”livsodugligt” är det att inte berätta vad som händer. Att man släcker ett liv, får ett hjärta att sluta slå och avbryter ett liv.
Det är fakta, inte känslor."

Kan det uttryckas klarare?

Birros artikel måste omvända många från deras hjärntvättade syn på aborter. För den som inte berörs av vad Birro skriver måste antingen ha ett hjärta av sten, eller åtminstone ha förhärdat sitt hjärta något fruktansvärt i sin strävan att stänga ute Gud.

Jag brast ut i gråt när jag läste artikelns avslutning, och det gör jag inte ofta. Birro skrev om hur han höll sin döda dotter i handflatan, efter ett missfall i 20:e veckan.

"Och varför envisas läkarna med att kalla henne ett sent missfall...
När hon är vår dotter."

Birro skickar ett spjut rakt in i etablissemanget, när han skriver om hans och hans frus glädje när de förstod att hon väntade barn. Han fortsätter:

"Om en läkare, med underbyggd fakta och ett snett leende, sagt till mig:

- Stackars lilla känslosamme poet. Det där är inget barn ni väntar. Det är ännu bara en livsoduglig liten cellklump och skulle vi sticka en spruta i denna cellklump och stilla det skulle vi kunna plocka ut det som livmoderinnehåll och kasta det i en väl förseglad plastpåse…

… skulle det inte ändra någonting. Jag skulle fortfarande älska mitt barn."

Kan det uttryckas på ett skarpare eller mer blottläggande sätt?

Men det är inte kvinnans kropp!

2011-05-27T15:21:00.002+02:00

I Svenska Dagbladet finns en debattartikel skriven av en gynekolog och en representant för RFSU. Den propagerar för kvinnas rätt till abort till och med vecka 18, och för möjligheten till senare aborter när Socialstyrelsen ger sitt godkännande.

Artikeln poänger är dels att sena aborter där fostret ligger och dör långsamt är sällsynta, därför att vi har ett utmärkt system som nästan alltid dödar fostren tidigare än så. Och dels att de fall där abort görs sent är väl motiverade.

Om detta kan man säga två saker.

För det första: Problemet med foster som dör långsamt under en filt är inte att de aborterats för sent. Problemet är att de visar att fostret är en människa. De synliggör problemet med abort. Det är alltså ingen lösning att abortera tidigare.

För det andra: Det är inte det fåtal fall av aborter som är "väl motiverade" som är det huvudsakliga problemet. Jag kan själv förstå att abort utförs när det är medicinskt motiverat, även om sådana fall säkert kan diskuteras. Till exempel har jag tidigare argumenterat för att abort var rimlig på en våldtagen 13-åring i Brasilien, vars liv och hälsa hotades av graviditeten. Jag säger heller inte att en våldtagen ska nekas abort. Men denna lilla mängd aborter kan diskuteras efter att vi talat om det stora antal barn som dödas av ren bekvämlighet.

Debattartikeln innehåller följande citat:

"Vi anser att kvinnan har rätt till sin kropp och därmed också rätt att själv få fatta avgörande beslut som rör hennes kropp. Det är därför vi med oro följer den senaste tidens diskussioner om sena aborter."

Här är tyvärr grunden för hela resonemanget felaktig. Fostret är nämligen inte en del av kvinnans kropp. Från befruktningen har barnet en egen, unik genuppsättning som gör det till en egen individ. Alla vet att barn inte heller behöver ha samma blodgrupp som sin mor. Barnet har alltså med tiden ett eget blodomlopp, hjärta och även hjärna. Barnet är inte en del av kvinnans kropp. Det lever i kvinnans kropp. Hela resonemanget om att kvinnan har rätt till sin egen kropp är därför inte applicerbart på frågan om abort överhuvudtaget.

Den som sen blir rasande över detta kan ju vända sig till Gud och förbanna honom för att han skapat kvinnan så att hon kan bära ett barn i sin kropp. Ett faktum är ändå ett faktum.

Fader, förlåt dem! De vet inte vad de gör!

2011-05-18T10:23:00.003+02:00

När Jesus korsfästes sa han: "Fader förlåt dem, för de vet inte vad det gör!" Han menade alltså att dessa människor hånade och mördade en oskyldig - som till på köpet också var Gud själv - därför att de inte förstod bättre. Det är kanske den inställning man måste inta när man läser artikeln i Svenska Dagbladet med rubriken Levande foster dilemma vid aborter.

För denna artikel är så full av vidrigheter och ondska att det är svårt att uthärda. Kan människor verkligen vara så onda utan att själva förstå det? Ser Gud just nu på sina barn med medkänsla, därför att de inte förstår bättre, eller är han tänd av en helig vrede som vi inte kan föreställa oss? Jag vet faktiskt inte. Jag ska definitivt inte försöka uttyda vad Gud tänker om detta, eller vad hans plan är.

Men som människa kan jag säga att detta är fruktansvärt. För vad är artikelns kärna? Jo följande:

När vi mördar ofödda barn går det oftast bra, i den meningen att ingen behöver se dem dö. Vi känner oss inte heller skyldiga till mord, eftersom vi inte dödar barnen med gift, utan låter dem dö indirekt, genom att medicinen låter livmoderna dra sig samman och döda barnet. Men, ibland uppstår det olyckliga läget att ett barn visar livstecken efter att det tvingats ut ur moderns kropp. Det gör att sjukvårdspersonalen och modern, som tillsammans mördar barnet, mår dåligt. Detta är ett "etiskt" dilemma, sägs det. Men inte därför att det synliggör att man just håller på att mörda ett levande barn. Nej, dilemmat består i hur man ska bespara sjukvårdspersonalen och modern insikten att de mördar ett levande barn, så att de slipper må dåligt.

Inte ett enda ögonblick tillåts att vi ifrågasätter aborter som sådana. De är självklara, en mänsklig rättighet. Vem tar tillvara barnets mänskliga rättigheter? Nej, barnet lever inte säger man, det har bara autonoma reflexer under sin dödskamp. Ett fullständigt meningslöst uttalande, eftersom rörelserna och andningen måste bero på att fostret lever, även om det nu är döende. Ett barn som lever i en timme efter aborten kan inte avfärdas som en cellklump med autonoma reflexer.

Jag skulle kunna ta upp citat ur artikeln och analysera dem, men då skulle jag få upprepa i princip hela artikeln. För den är så infernalisk att man undrar om världen är totalt galen, vilket den givetvis är. Dessa människor är så blinda och samtidigt så onda. Vilket inte är konstigt, då Bibeln säger just att vi är onda och behöver Jesus för att kunna omvända oss från ondskan.

Anhängare av aborter kan rada upp mängder av skäl till att vi ska ha fri abort, men det finns bara ett som faktiskt är relevant, och det är att ett förbud mot aborter leder till illegala aborter som medför stora skador, särskilt i fattiga länder. Det är ett argument som har bäring, men det är långtifrån självklart att det är avgörande.

Argumentet bygger nämligen på att man värderar kvinnors liv högt men barns liv lågt eller inte alls. I Sverige mördas över 30 000 barn varje år genom abort. Är det någon som tror att 30 000 kvinnor skulle dö av illegala aborter varje år i Sverige om abort förbjöds?

I Sverige mördas dessutom de flesta barnen av bekvämlighetsskäl: Jag har inte lust att föda barn just nu, det passar inte med karriären, pappan var fel, jag har redan två barn. När det ska dömas mellan vår bekvämlighet och barnets liv så väger vår bekvämlighet tyngre.

Jag tänker inte döma den 13-åriga flicka som våldtagits och väljer abort. Faktum är att jag inte dömer någon, eftersom jag själv inte är oskyldig. Jag bara konstaterar uppenbara fakta. Och uppenbara fakta är att kvinnor hellre dödar sina barn än låter någon annan vårda dem.

När en pappa mördar sina barn därför att hans fru lämnar honom och han inte kan stå ut med tanken på att en annan man ska vara deras styvfar, då fördöms han med rätta som galen eller ond.

När en kvinna mördar sitt ofödda barn, därför att hon hellre ser det dött än adopterat till en annan kvinna, då utnyttjar hon sin självklara rätt. Hur logiskt är det?

Läs artikeln och förskräcks. För det som sägs är så fruktansvärt, från första till sista raden. Och framför allt är det total befriat från insikt om verkligheten.

Herre, förlåt dem, för de vet inte vad de gör - och inte vad de säger!

Hjärnans dogmatism

2011-05-09T21:22:00.008+02:00

Som ingenjör läser jag regelbundet tidningen Ny teknik. Näst sista sidan i denna tidning har oftast en populärvetenskaplig artikel. Dessa artiklar har genomgående en evolutionistisk Big Bang-syn på världen, dvs. där har man anammat de skapelsemyter som är de gällande i världen idag. Den senaste av dessa artiklar är anmärkningsvärd därför att den så tydligt åskådliggör hur blinda människor i världen idag faktiskt är.

Artikeln handlar om "Hjärnans mysterier". Och det börjar omedelbart:

"Ingen vet varför människan av naturen utrustats med ett så hungrigt organ som hjärnan."

Denna mening är en märklig blandning av ett medgivande, ett dogmatiskt antagande och två diffusa avledningsmanövrer. För det första medges det utan förbehåll att ingen vet någonting om varför vi människor har den hjärna vi har. Men ur detta dras ingen slutsats. Vi har nämligen ett axiom - allting har utvecklats. Detta axiom kan inte ifrågasättas. Annars tycker jag att en verkligt tänkande skrivare redan här kunde göra en reflektion: Då vi inte vet något om orsakerna till vår hjärnas uppkomst, kan det då vara så att den uppkommit på något annat sätt än vi förutsätter? Men detta är förstås omöjligt. Vi "vet" ju att hjärnan utvecklats genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval.

Men här kommer den första avledningsmanövern in. Kanske omedvetet. Det är ju minst sagt svårt att köpa tesen att slumpmässiga mutationer i DNA, som i de absolut övervägande antalet fall leder till genetiska skador, skulle kunna leda hela vägen fram till den oerhört avancerade hjärnan. Även om naturligt urval får verka måste mutationerna faktiskt ske - de får ingen hjälp av urvalet. Och även om en liten mutation sker i en individs hjärna är det mycket svårt att se varför just den individen skulle vara den som överlever och sprider sina gener i populationen. Mutationen måste ju vara liten och kan knappast innebära en stor fördel. En mutation som i ett slag utvecklar en ny tankeförmåga är ju helt osannolik. Och även det naturliga urvalet måste ju ha ett stort inslag av slump. Vilken förfader som åts av lejon måste ju till stor del har med den olyckliga slumpen att göra. Det är ju knappast troligt att en liten, knappt märkbar mutation helt avgjorde vem som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.

Men kan vi då säga att slumpen skapat vår hjärna. Nej, vi tar förstås till en behändig etikett: "Naturen" gjorde det. "Naturen" är förstås ett meningslöst ord som ersätter "slumpen" i detta fall. Men "naturen" har en lite magisk, förförisk klang som förefaller förklara det hela. Det handlar om övertygelse och tro, inte om vetenskap.

Den andra avledningsmanövern är ännu allvarligare. Den tillskriver nämligen "naturen" en vilja och skaparkraft. "Naturen" har nämligen "utrustat" oss med denna hjärna. Vips så har vi skapat en skapande (!) kraft i universum, som dessutom är ändamålsenlig och kan planera för framtiden. Det går inte att komma ifrån. Om "naturen utrustat" oss med vår hjärna måste det ju vara en planerad, ändamålsenlig handling, eller hur? Du utrustar ju som regel inte din bil med vinterdäck, eller ett flygplan med bomber, av en slump. Det är en medveten handling med ett uttalat syfte. Men detta medges inte i texten. Trots att texten faktiskt säger att någon kraft, kallad "naturen" har planerat och skapat vår hjärna, så lyckas vi samtidigt med konststycket att hålla kvar vid vår dogm: Att ingen kraft finns utöver vad vi känner till. Den så kallade evolutionen har getts gudomlig status - inte uttryckligt, men implicit genom ordvalet.

Artikeln fortsätter:

"Av alla kroppens organ är hjärnan det underligaste. Ingen har ännu lyckats lista ut hur den fungerar, och ingen har heller förstått varför vi över huvud taget utrustats med den. Hur kommer det sig att evolutionen har gett människan en så stor hjärna?"

Den uppmärksamme läsaren ser att detta stycke säger exakt samma sak som meningen vi nyss analyserade. Den enda skillnaden är att den skapande kraften, tidigare kallad "naturen" nu kallas "evolutionen". Så evolutionen är alltså samma sak som "naturen". Evolutionen har "gett" oss vår stora hjärna. Tack så mycket, ärade evolution, för den gåvan! Eller var det inte så? Men varför skrev ni så, då? Varför skrev ni inte "ett antal slumpmässiga fel i koden som råkade föras vidare i den högst slumpmässiga fortplantningsprocessen råkade, helt utan planering eller syfte, leda fram till vår hjärna." Låter det inte riktigt lika bra?

"Någon gång för ett antal miljoner år sedan reste sig hominiderna upp på sina bakben och började gå. Ungefär samtidigt förefaller det som om hjärnan gradvis blev större."

Det här är en fullständigt bedräglig beskrivning. Hur gick detta till? Ser vi för vår inre syn en hominid som går omkring på alla fyra och sedan gradvis börjar resa på sig? Ser vi en hjärna som börjar växa okontrollerat. Ser vi apor, som likt dem i Stanley Kubricks film "2001 - ett rymdäventyr" plötsligt erhåller visdom som genom en mystisk kraft?

Nej, så påstås det förstås inte ha gått till, även om texten tar sig friheten att skriva om det så. Men hur gick det då till? Exakt? Kan någon förklara exakt hur en hominid plötsligt fick ett fel i sin DNA-kod som gjorde att den kunde resa sig lite, kanske några centimeter, på bakbenen? Och hur denna mutation sedan självklart gav en sådan fördel att den spreds i en stor population, för att sedan följas av en mängd mutationer som, generation för generation, gjorde att hominiderna till slut kunde gå på två ben? Och hur, i samband med detta, fler felkodningar i DNA plötsligt gjorde att hjärnan började växa och få allehanda intelligenta förmågor, som empati? Som självklart spreds i populationen, eftersom varje liten empatiyttring tveklöst gjorde att denna individ fick para sig med alla honor i flocken. Det mjuka, känsliga mansidealet är tydligen mycket äldre än 70-talet...

"Men kanske var det i stället så att den sexuella urvalsmekanismen prioriterade en stor empatisk hjärna – att kvinnorna helt enkelt tyckte bättre om att bli uppvaktade av ömsinta män än av busar."

Är det någon som ser cirkelresonemanget? Vi antar att männen fått större hjärna för att det uppskattas av kvinnorna, som då låter storhjärnorna få komma till. Men varför har då kvinnorna utvecklat förmågan att bättre uppskatta män med empati? Förklaringen är ingen förklaring utan leder bara till en ny fråga.

Det går naturligtvis att hitta på förklaringar för allt. De kallas just so stories, efter Rudyard Kipling. Kipling skrev sagan om hur elefanten fick sin långa snabel genom att krokodilen drog i den. Detta har gett upphov till denna beteckning på förklaringar som man hittar på utifrån de resultat man ser framför sig. Hela evolutionsparadigmet består av sådana just so stories, baserade på tveksamma vetenskapliga artefakter som lika gärna kan tolkas annorlunda.

Men hela bygget står och faller med antagandet att fel i kopieringen av DNA kan skapa fantastiska saker som vår hjärna, bara det naturliga urvalet självklart väljer ut rätt individer och bara det får gå miljoner år. Detta får mig att vilja utbrista, som en medlem i gruppen Monty Python: "Pull the other one!" Och det är inte bara en invändning baserad på sunt förnuft. Haldanes dilemma har för länge sedan visat att antalet generationer är otillräckligt för de mutationer som skulle krävas, även under antagandet att dessa mutationer existerar och att förutsättningarna är de mest tänkbart gynnsamma.

Frågorna artikeln ställer sig är de rätta:

"Vad skulle de tidiga förmänniskorna med ett så energikrävande organ till? Vad hade den för överlevnadsvärde? Normalfallet i naturen är att alla lever på svältgränsen, och då kan det väl inte varit bra att släpa runt på ett så hungrig kluns?"

Men den fråga man aldrig vågar ställa är om grundhypotesen kanske är felaktig? Den frågan är otillåten, kättersk och hädisk! Den får förstås inte ställas. Evolutionsparadigmet är heligt, och allt måste tolkas inom ramen för det.

Det leder till olika förslag, olika just so stories om vilken som skulle kunna vara orsaken till att hjärnan var en överlevnadsfördel. Men märk väl att man här utgår från hjärnan med färdiga funktioner, inte de små, omärkliga mutationer som krävts för att nå fram till den hjärnan.

Dagens människa är så blind att hon, när hon hittar kasserad superdator i skogen, börjar bygga teorier om hur dess olika delar förts dit av vind och vatten, och hur de fogats samman genom en slump. Mot denna typ av liknelser brukar evolutionister invända att de haltar, därför att döda ting inte har någon mekanism för evolution. Svaret på den invändningen är att människan inte heller har någon visad funktion för evolution. Evolution som ökar mängden information i DNA påtagligt har aldrig observerats av vetenskapen. Den har endast tolkats in i de artefakter vi ser idag.

Evolutionister vågar inte ställa sig frågan om deras grundantagande är fel, därför att de över allt annat fruktar svaret på den frågan.

"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur". (Rom. 1:19-23)

Tillägg 16 maj 2011: Jag kom på en alternativ lydelse: Istället för: "Ingen vet varför människan av naturen utrustats med ett så hungrigt organ som hjärnan", kunde Ny Teknik ha skrivit: "Ingen vet varför slumpmässiga mutationer, utan någon som helst planering, lett fram till ett så hungrigt organ som hjärnan." Men det är ju det man menar, kanske någon invänder? Men varför skriver man inte det i så fall. Varför denna omskrivning där man tilldelar ett väsen kallat "naturen" en skapande vilja? Men samtidigt, om man skriver som jag förslagit faller ju hela frågan, eller hur? Om det hela beror på slumpmässiga mutationer utan någon plan, då finns ju inget som helst skäl att undra över resultatet? Det blev som det blev, punkt. Varför förvåning? Jag tycker, än en gång, att det hela visar på att även människor som tror sig vara övertygade om ett materiellt universum, som uppstått spontant och utvecklat sig självt, alltid söker en högre kraft och en plan för sin existens. Varför annars fråga sig varför världen ser ut som den gör? En sådan fråga är meningslös i ett materiellt universum, liksom tron att vi ens har förmågan att förstå detta universum. För vilka skäl finns att tro att en slumpmässig utveckling gett oss förmågan att förstå något alls? Det enda utvecklingen påstås ha gett oss är överlevnadsfördelar - inte korrekt slutledningsförmåga.

Humanisternas självmål

2010-12-21T22:27:00.006+01:00

Ni vet hur det är i slutna sällskap. Där sitter man och byter åsikter med likasinnade, och man tror att man har alla svar - helt enkelt därför att man inte bryter sina åsikter mot någon som har en annorlunda åsikt. Sådant händer tyvärr för ofta i kristna samfund. Man blir så fast i sin egen världsbild att man inte kan försvara sin tro när den möter motstånd. Det är bara att beklaga.

Men nu har förbundet Humanisterna (läs: Ateisterna) gjort ett rejält självmål, genom en debattartikel i Svenska Dagbladet. Artikeln avser att förlöjliga julen som kristen högtid, men visar mest på Humanisternas egen inskränkthet och begränsade kunskap om kristendomen.

Artikeln blandar tre saker: Jan Björklunds åsikter om kursplanen i religionskunskap, julens historia, samt en ianspråktagande av julen för Humanisternas räkning. Om detta kan sägas följande:

Alla bildade kristna vet att Jesus inte föddes den 25 december. Vi vet att han inte heller föddes år noll, utan troligen några år tidigare. Humanisterna stoltserar med att veta att ingen vet vilket datum Jesus föddes. Men det vet alla kristna redan. Och om vanligt folk inte vet det så kanske de kunde lära sig om vi hade ordentlig, djupgående undervisning om kristendomen i skolan, vilket är just vad Björklund vill. Däremot vet vi exakt vilken dag Jesus dog, och ni kanske känner till att Jesu död är det centrala i kristendomen?
Att julen fått ersätta en hednisk högtid i Sverige och att den har en intressant historia som sträcker sig ända tillbaka till Egypten, det är väl kul kuriosa. Men alla bildade kristna vet att kristendomen gjorde om gamla hedniska högtider till kristna. Det är inga nyheter. Och vad spelar det för roll när det gäller julen? Vi vet inte när Jesus föddes, så då väljer vi 25 december, en gammal traditionell högtid, för att fira det.
Att julen är ett hopplock av inslag, som tomten och granen är väl inte en överraskning för någon? Snarare visar det hur sekulariserad julen redan är, eller rättare, att den har sekulära inslag.
Humanisterna ojar sig över att folk "tror" att julen har att göra med Jesus. Men det har den ju. Man har valt att fira Jesu födelsedag på julen. Punkt. Vad spelar det sen för roll vilka andra inslag man har?
Att göra anspråk på julen för alla människor är väl att i högsta grad slå in öppna dörrar? Julen är ju, som sagt, redan väldigt sekulär och folk tänker på tomtar, klappar och att vara med familjen och ha kul, samt kanske tänka på dem som inget har. Vad är det för nyhet?
Det finns ljusare tider att se fram emot, säger Humanisterna till slut. Vilka ljusa tider är det? Ska de komma efter det att unga män spränger sig själva i Stockholm. Ska de komma när konflikten på koreanska halvön är löst? Ska de komma när Afghanistan är självständigt, rikt och demokratiskt? Ja, det är verkligen imponerande hur skicklig människan är på att lösa världens problem.

Ja, god jul på er själva, humanister. Men den här artikeln visar tyvärr bara att ståtar med kunskap ni tror är okänd, men som är gammal skåpmat för en kristen.

Aborter gör väl inget?

2010-12-01T11:31:00.002+01:00

Svenska Dagbladet skriver om att kvinnor med våld tvingats göra aborter i Kina, som en del av ettbarnspolitiken. Jag antar att upprördheten är över det våld kvinnorna utsatts för? Aborterna i sig är väl inget att orda om? Det handlade ju bara om att avlägsna cellklumpar som var delar av kvinnornas kroppar. Det är ju så abortvännerna vanligen beskriver det.

Ingen skillnad, alltså, mellan detta och om man med våld hade tvinga kvinnorna att ta bort halsmandlarna? Nej, tänkte väl det.

Kristendomen - enligt SvK!

2010-09-23T12:00:00.005+02:00

Biskop Bertil Wadensjö skriver på Svenska Dagbladets debattsida en artikel som behandlar flera saker, bland annat planerna på en moské och en kyrka under samma tak. Jag tänker här bara ta upp en sak i artikeln som jag finner särskilt intressant.

Många av oss har nog misstänkt länge att Svenska Kyrkan har en trosbekännelse som inte riktigt passar in med Bibelns budskap. Om biskop Wadensjö kan anses företräda Svenska Kyrkan så ger han i sin debattartikel en antydan om vad denna kyrkas tro faktiskt är.

Först ska jag bara förtydliga att biskopen tydligt säger att hans projekt inte syftar till religionsblandning. Jag påstår alltså inte att projektet som sådant, eller biskopen, vill gå samman med islam. Det jag tycker mig se är en trosformulering och avsiktsförklaring för kristen tro.

Så här skriver biskopen:

"Med utgångspunkt i det gemensamma ursprunget som Abrahams barn förenas de tre samfunden i den gemensamma tron på att den ende Guden, skapare av himmel och jord, är barmhärtig, nåderik och kärleksfull, att varje människa har samma värde och rättigheter samt att Gud kallar oss att respektera och älska vår medmänniska och värna allt liv.

Detta värdegrundsdokument uttrycker ett helt nytt sätt för Svenska kyrkan, den romersk-katolska kyrkan och muslimerna att se på varandra och leva tillsammans som goda grannar. De ser varandra som resurser i strävan att använda tron på Gud för att skapa fred i världen. Världshistoria skapas i Fisksätra. Världsfreden börjar i Fisksätra."

Säger Bibeln att den handlar om Jesus, från början till slut? Glöm det! Det är inte så viktigt. Det viktiga för Svenska Kyrkan är följande:

Att vi kristna är Abrahams barn, och att vi har det ursprunget gemensamt med judar och muslimer
Att vi förenas med judar och kristna i vår tro på en gud, som skapat jorden och som därför är barmhärtig, nåderik och kärleksfull (det är för mig oklart exakt vari barmhärtigheten, nåden och kärleken består)
Mänskliga rättigheter och alla människors lika värde (inte någon direkt biblisk lära - men absolut en logisk följd av Bibelns budskap)
Gud kallar oss att älska vår nästa (absolut bibliskt)
Gud kallar oss att värna allt liv (synkretism med bl.a. buddhismen)

Så vad ska då kristna göra? Vad är syftet med våra liv? Här kommer det:

Kristna ska tillsammans med judar och muslimer använda sin tro till att skapa fred i världen.

Där har vi det. Svenska Kyrkans tro är alltså en gärningslära där människan kan frälsa sig själv och skapa fred på jorden.

Glöm att frälsningen kommer från Betlehem, från Davids hus. Frälsningen - definerad som världsfred - kommer från Fisksätra.

We live as we dream - alone?

2010-09-19T00:39:00.002+02:00

"We live as we dream - alone."

"Vi lever som vi drömmer - ensamma."

Så skrev författaren Joseph Conrad i sin roman Mörkrets hjärta, som även ligger till grund för filmen Apocalyps Now. Det är en rad som fångat mig, för den innehåller en oroande tanke. Kanske har vi alla ibland upplevt detta, att hur vi än försöker anknyta till omvärlden och våra medmänniskor så är vi ändå, trots allt, utlämnade till oss själva, till vår ensamhet. Precis som vi är ensamma när vi drömmer är vi ensamma i världen. Hur kan vi förklara våra tankar för någon? Hur kan vi få någon att förstå oss helt? Det kan vi inte.

Som barn har vi någon som förstår oss, tror vi. Mamma eller pappa bryr sig om våra tårar, tröstar och vägleder oss, tar hand om oss. Vi känner oss inte ensamma så länge vi får hålla pappa i handen. Vi känner oss inte utlämnade så länge vi sitter i mammas famn.

Men som vuxna kastas vi ut i ensamheten, om vi nu inte varit där hela tiden. Är det kanske förklaringen till uppfattningen om en personlig Gud, en Gud som vet allt om oss, ned till minsta tanke - som förstår oss och vill oss väl? Den oroande tanken har slagit mig.

Varför behöver vi oroa oss för att vara ensamma? Ensamheten är underbar, på många sätt. Jag behöver ett stort mått av ensamhet, men jag har bara börjat ta steget ut i den totala ensamheten, den där jag inte är känslomässigt beroende av någon - där jag njuter av andra människor, och njuter av att ge dem uppmärksamhet, men där jag inte klamrar mig fast vid dem.

Att Gud finns med oss i varje steg av vårt liv och att han har ett bestämt syfte med vårt liv, är det inte bara ett försök att substituera mamma och pappa med Gud? Varför måste vårt liv ha ett syfte som vi kan förstå? Gud kanske har ett syfte, men inte i den mening vi menar. För hur menar vi? Att vårt liv på något sätt kommer att utvecklas i rätt riktning bara vi tror på och lyssnar på Gud? För Gud ger ett tilltal, säger man. Men jag undrar: Hur kan jag skilja på ett tilltal och mina egna tankar? För ytterst få påstår sig ju faktiskt ha hört Guds röst. Är det inte bara självsuggestion att påstå att Gud kallat mig att bli präst? Kan det inte lika gärna vara mina egna tankar och önskemål?

Är vi inte bara så fruktansvärt rädda att vi behöver intala oss att Gud är med oss hela tiden? Eller är det inte så att vi ser vårt liv så meningslöst och smärtsamt att vi måste låtsas att det har en "mening" det inte har? När vi tappat alla våra illusioner, flyr vi då till tron att det hela har en högre mening som vi kan förstå?

Nu menar jag inte att det är dåligt att tappa illusionerna. Jag tror inte alls på en ateistisk, materiell världsbild. Jag tror få så kallade ateister insett vad deras tro innebär. Men jag tror att de flesta människor lever med illusioner - som att det spelar någon roll vad vi gör i våra liv.

Ensamheten kan verka skrämmande, men är en välsignelse, tror jag. I ensamheten kan vi vila och vara oss själva, utan fruktan för någon. När vi lämnat våra illusioner.

Andlig kris och upphåll i bloggandet

2010-09-06T02:45:00.002+02:00

Jag vet inte om någon besöker denna blogg regelbundet. Till skillnad från Wordpress är det ju inte helt enkelt att få besöksstatistik på Blogger.

Men om någon kommer hit vill jag gärna säga att jag med allra största sannolikhet kommer att göra ett längre uppehåll i bloggandet nu.

Jag har drabbats av en andlig kris. Egentligen är det i grunden en personlig kris. Jag måste ta hand om mig själv ett tag. Jag har inte kunnat hitta någon frid och tröst i tron som kunnat lindra det lidande jag bär på. När tillvaron kändes hopplös hittade jag Jesus. Men när inte ens Jesus tröstar måste jag försöka hitta något sätt att må bättre. Det kommer jag nu att försöka göra.

Jag har också blivit alltmer besviken och tveksam till mina evangelikala trosfränder. Vart leder all denna interna konflikt? Varför vill så många sätta sig på sina höga hästar och fördöma och tala om regler istället för frälsning? Det är inte god frukt, så det kan inte vara rätt.

Nu ska jag söka sanningen - söka vidare.

Humanisternas relativism är gropen de själva faller i

2010-08-03T12:56:00.003+02:00

Dilsa Demirbag-Sten, styrelseledamot i det ateistiska (trosföreställningen att ingen gud finns) förbundet Humanisterna och Per Bauhn, filosof, skriver i DN idag att religiösa krav ska hållas borta från politik och lag. Deras artikel är ett svar på svenska kristnas artikel i DN om att kristna bör gå i bräschen för större tolerans mot judar och muslimer, främst genom att tillåta koscher- och halalslakt. En av de kristna författarna till den senare artikeln är Caroline Krook. Jag trodde inte den dagen skulle komma då jag sympatiserade med Krook, som uppenbarligen ifrågasätter Guds ord i artiklar jag läst, men här tycker jag att hon har en poäng. Även om jag är säker på att jag inte skulle hålla med henne i all hennes relativism, så tycker jag att det svenska samhället kan gå mycket längre i tolerans. Vi är fortfarande en liten by i stora världen.

När jag jobbade i England såg jag varje vecka muslimska kvinnor som i slöja (dock med ansiktet synligt) jobbade i säkerhetskontrollen på Heathrows flygplats. På min arbetsplats arbetade indier, afrikaner och folk från övriga världen jämlikt tillsammans på det stora IT-/Telekomföretaget. En sikh med stort, svart skägg och stor turban var teamledare för en grupp programmerare. Ser man det i Sverige? Nej, här ser du nog en ganska homogen grupp unga, vita killar med "svenska" frisyrer och kläder på en IT-arbetsplats. Oftast, i alla fall. Skillnaden är slående.

Svenskar är som bybor i en liten by på landet: "Man ska ta seden dit man kommer!" De blir personligen förolämpade om inte "invandraren" anpassar sig till deras kultur till hundra procent. Den kulturellt bereste har inga problem om den muslimske mannen vill ersätta handslaget med en vänlig bugning. Den småaktige och skrämde nekar muslimen jobb av den orsaken.

Vad som verkligen bör stoppas till varje pris är att religiösa grupper skulle få hålla sig med egen lagstiftning, t.ex. sharialagar. Tack och lov var reaktionen stark härom året när en muslim föreslog sådant, och jag ser det inte som politiskt möjligt inom en snar framtid.

Men vad Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn vänder sig emot är de kristnas förslag att judar och muslimer skulle få större möjligheter att, till exempel, slakta rituellt och fira sina egna helgdagar.

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg där jag analyserar och bemöter de humanistiska argumenten. Men jag orkar inte denna gång. Jag nöjer mig med att lägga kritiken på en högre nivå. Humanisterna (ateisterna) sätter nämligen krokben för sig själv genom sin egen relativism!

Sten och Bauhn argumenterar (i en slarvigt skriven artikel) för att vår kultur har uppstått genom en mängd influenser genom tiderna, och att utlänningar helt enkelt får anpassa sig till det. Men de förstår inte att man då lika gärna skulle kunna säga att kulturen får anpassa sig till influenserna från nya religioner. Veckodagarna har namn från asatron, helgerna från kristendomen, kniv och gaffel är en tradition. Men då kan man ju lika gärna fortsätta anpassningen idag! Varför frysa kulturen som den är nu? Varför är det humanistiskt?

Den humanistiska filosofin blir, om man analyserar den, totalt relativistisk, eftersom de så kallade humanistiska värderingarna saknar förankring, annat än som en åsikt. Eftersom människan är måttstock i humanismen, så finns ingen mänsklig tradition som definitionsmässigt är bättre än någon annan. Moralfilosofer har försökt lägga fram teorier för hur moral skulle anpassas till största möjliga nytta för människor, men det finns absolut ingen samsyn kring detta. Varför skulle inte nyttan för den som vill äta halasslaktat kött, eller den som vill ta ledigt på fredagen, vara lika viktig som annan nytta.

Humanisterna gräver en grop för de religiösa, men de faller själv däri, för de står för en relativistisk filosofi som gör allting möjligt.

Artikeln refereras även i Dagen.

Vad hände vid Jesu korsfästelse - ger evangelisterna en sammanhängande bild?

2010-07-30T20:26:00.010+02:00

I ett tidigare inlägg har jag visat att Jesus korsfästes på fredagen klockan 9, att han dog på fredagen klockan 15, och att evangelisterna är eniga om detta, om man tolkar dem rätt.

Men hur är det då med händelserna vi själva korsfästelsen? Fyra evangelister ger fyra olika skildringar av händelseförloppet. Stämmer de överens så mycket att vi kan hävda att de är sanna skildringar av verkliga händelser? Kritiker hävdar att så inte är fallet.

I tidningen "Bibelns Värld", nr 3 2009, utgiven av Svenska Bibelsällskapet, skriver teologen, och tillika översättaren av Döda havsrullarna, Mikael Winninge en artikel om Jonas Gardells bok Om Jesus. Där skriver han:

"Liksom när det gäller födelseberättelserna konstaterar Gardell att det finns ett litterärt drag i skildrandet av Jesu sista dagar i livet, som inte är strikt historiskt. I antiken lade man stor vikt vid en döendes sista ord till exempel. Evangelisterna beskriver Jesu sista ord på sinsemellan väldigt olika sätt. De pekar på olika insikter som ligger bortom den historiska verkligheten."

Men är det verkligen så? Är det så att vi inte vet exakt vad Jesus sa på korset, utan att vi måste lita till evangelisternas "insikter" om vad han skulle ha sagt. Är inte deras skildringar strikt historiska? Ligger de "bortom den historiska verkligheten"? I så fall tycker jag att att vi är i ett ganska hopplöst läge. Även om Gardell anser att korsfästelsen säkert inträffat (och Winninge verkar inte ha annan uppfattning) så vet vi inte vad som faktiskt hände eller vad Jesus sa. Vi vet bara vad några okända författare tyckte att han borde ha sagt.

Jag vet inte hur du känner, men jag känner att om det är så här hopplöst, då kan jag faktiskt kasta min kristna tro överbord. För om Gud inte ens bekymrat sig om att berätta sin historia för oss, hur kan vi då ha något som helst skäl att tro någonting alls?

Men dessbättre är det inte så illa. Håll i dig nu! Spänn fast säkerhetsbältet så färdas vi med blixtens hastighet cirka 2000 år bakåt i tiden, och landar i Jerusalem någon gång efter klockan 6 på morgonen på långfredagen då Jesus korsfästes! Du ska få följa händelserna i ett sammandrag, precis som de inträffade!

Domen

Jag har redan berättat att Pontius Pilatus tar ut sin domartribun på Stengården, Gabbata, ungefär klockan 6 på morgonen på fredagen. Därefter följer en process där Pilatus motvilligt, till sist, känner sig tvingad att utlämna Jesus till att korsfästas.

Samtliga synoptiker (Matteus, Markus och Lukas), beskriver samma sak. Här tar vi Matteus som exempel:

Matt. 27:26: Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

Även den fjärde evangelisten, Johannes instämmer:

Joh. 19:16: Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom alltså med sig.

Vägen till Golgata

På vägen ut till Golgata får Jesus bära sitt kors själv, som är brukligt. Han orkar dock inte hela vägen, utan vakterna tvingar en förbipasserande att hjälpa honom att bära korset fram till avrättningsplatsen. Den stackare som får rycka in och göra det obehagliga jobbet är Simon. Han är född i Kyrene och har två söner, Alexandros och Rufus. Du kan gå och fråga honom om det stämmer, om du vill.

En stor folkmassa följer efter Jesus till avrättningsplatsen. Kvinnorna sörjer och klagar, men Jesus vänder sig om och säger något till dem, som bara de hör.

Synoptikerna berättar enigt om åskådaren som fick bära korset. Exemplet är från Markus, men alla berättar samma sak:

Mark. 15:21. En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors.

Nu berättar inte evangelisten Johannes om Simon. Det har fått många att påstå att historierna inte stämmer överens här. Men för den som har läst Johannes är det inget problem. Johannes utelämnar ofta fakta som redan är kända genom de andra evangelisterna. Johannes skrev sin skildring mycket senare, och hade begränsat utrymme. Det som alla redan visste skrev han inte ned, om det inte var väldigt viktigt. De rullar man skrev på hade begränsad längd. Johannes nöjer sig med att konstatera att Jesus fick bära sitt kors. Sen utelämnar han den kända episoden med Simon. En alternativ teori skulle ju kunna vara att han sprang före till avrättningsplatsen och inte såg händelsen. Johannes stod senare nära korset. Men det är ren spekulation. Troligen utelämnar han helt enkelt känd information:

Joh. 19:17: Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota.

Evangelisten Lukas, som utfört ett omfattande forskningsarbete för att kunna presentera alla fakta kring Jesus, berättar en detalj som inte de övriga evangelisterna nämner. Kanske har han fått den från någon av de anonyma kvinnor som följde Jesus, sörjande och klagande:

Luk. 23:27-28. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.

Korsfästelsen

I 13 punkter ska du få veta vad som hände på själva avrättningsplatsen.

1. Jesus erbjuds vin men dricker inte

Avrättningståget har nu nått fram till avrättningsplatsen, som kallas Skallen, eller Golgata på hebreiska. Soldaterna erbjuder Jesus surt vin att dricka. Kanske gör de det för att han ska dricka och få krafter inför själva korsfästningen; eventuellt också för att döva hans smärtor. Eller är det för att håna honom? Jesus smakar på vinet men vill inte dricka. Han är i ett fruktansvärt tillstånd nu - han är svårt sargad av piskrapp och misshandel och full av rädsla och dödsångest.

Matteus menar att det sura vinet innehåller galla, som gör det surt. Det är oklart vad syftet med vinet är, men Matteus anknyter till en gammaltestamentlig profetia. Kanske vill man pina Jesus ännu mer; kanske syftar gallan till att lindra smärtan:

Matt. 27:33-34. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka.

Markus skriver att vinet innehöll myrra, ett ämne som skulle lindra smärtan. Kanske talar de om samma sak, fast har olika uppfattning eller benämning. Spelar det någon roll för trovärdigheten om evangelisterna inte har exakt samma uppfattning om vad vinet innehöll? Det här är en viktig och intressant fråga. Om du läser fyra seriösa historieböcker och de skiljer sig åt i vissa mindre detaljer, vilka slutsatser drar du då?

Mark. 15:23. Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det.

Nu skildrar Lukas också samma sak, men med en viktig skillnad. Han beskriver hur Jesus erbjuds surt vin när han redan hänger på korset. Fastän det bryter kronologin väljer jag att ta upp det här. Kan det vara samma händelse Lukas skildrar? Återigen, spelar det någon roll om det skedde innan Jesus korsfästes eller efter - en detalj? I detta fall verkar vinet erbjudas för att håna Jesus. Men det kan förstås lika gärna vara så att soldaterna erbjuder Jesus surt vin både innan de spikar upp honom och efter det att han hängts upp. Det är ganska troligt. Och det är inte säkert att vinet var medlet för hånet. Kanske hånade de Jesus, och räckte honom vinet, utan att de två hade något samband. En fotnot till Bibel 2000 säger att surt vin var den dryck arbetare och soldater släckte törsten med vid denna tid.

Luk. 23:36. Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin.

Johannes rapporterar inte om det sura vinet. Det finns inget märkligt med det. Som jag tidigare skrivit utelämnade Johannes ofta sådant som redan var känt genom de andra evangelisterna.

2. Jesus blir korsfäst

Klockan har blivit nio på morgonen. Nu korsfäster soldaterna Jesus; en ohygglig procedur som människorna kände väl till. Att bli korsfäst var inte bara fruktansvärt plågsamt, det var också den yttersta formen av förnedring att hänga där naken och långsamt dö inför hånfulla åskådare. Det är inte bara Jesus som ska korsfästas den här dagen. Även två förbrytare, rövare, ska avrättas och de korsfästs på var sin sida om Jesus. Ovanför Jesu huvud spikar soldaterna fast en skylt där det står, på tre språk: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Det har Pilatus själv beordrat.

Synoptikerna är eniga om att Jesus korsfästes med rövarna. Lukas skriver:

Lukas 23:33. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster.

Markus kan också meddela vilken tid det var:

Mark 15:25. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.

Det är Johannes som tillhandahåller informationen om anslaget. Det är, som sagt, inte ovanligt att Johannes ger oss detaljer som synoptikerna utelämnat:

Joh. 19.19. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung.

3. Jesu första ord på korset

Jesus har just korsfästs. Chocken måste vara fruktansvärd. Men efter att ha blivit misshandlad, piskad och uppspikad på ett kors ber Jesus sin Fader att förlåta hans plågoandar: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Dessa är hans första ord på korset.

Lukas är den evangelist som berättar om detta Jesusord. Det finns inte med hos de andra. Orsaken till det är troligen att Lukas hade gjort så noggranna undersökningar, och då fått fram denna detalj som Matteus och Markus missat, eller inte fått med av något skäl. Johannes behöver inte nämna det, eftersom Lukas redan gjort det. Att de övriga evangelisterna inte nämner detta är inget bevis för att Jesus inte sagt det, det vore ett "argument from silence". Och det finns inget annat skäl att anta att Jesus inte sagt det.

Luk. 23:34. Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

4. Vakterna kastar lott om kläderna

Det är normalt förfarande att de soldater som utför avrättningen får dela på den dödsdömdes tillhörigheter. Soldaterna delar Jesu kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Därmed uppfyller de en gammal profetia från Gamla Testamentet.

Alla evangelister rapporterar om denna händelse. Matteus skriver:

Matt. 27:35-36. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom.

5. Jesus skymfas

När människorna ser Jesus korsfäst hånar och smädar de honom. Även översteprästerna och de skriftlärda gör narr av honom och frågar honom varför han inte stiger ned från korset, om han nu är Messias.

Synoptikerna berättar alla om detta, till exempel Markus:

Mark. 15:29-32. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu och stig ner från korset." Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom." Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.

Johannes nämner inte hånandet från publiken och prästerna, eftersom synoptikerna redan gjort det.

6. Jesu andra ord på korset

Jesus smädas även av en av rövarna som är korsfästa med honom. Men den andre rövaren tillrättavisar den förste. Vi förtjänar vårt straff, men han är oskyldig, säger han. Och sen vänder han sig till Jesus och ber Jesus tänka på honom. Vi vet inte varför, men denne rövare tror att Jesus är den han säger sig vara. Jesus vänder sig till honom och bekräftar med följande ord att rövarens uppriktiga tro och bön har gett honom förlåtelse och räddning: "Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset."

Det är endast Lukas som rapporterar dessa ord. Troligen har hans detaljerade efterforskningar gjort att han funnit denna uppgift:

Luk. 23:43. Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."

7. Mörker över jorden

Klockan har hunnit bli tolv, mitt på dagen. Jesus har nu varit korsfäst i tre timmar. Och nu blir plötsligt himlen mörk, till människornas stora förskräckelse. Och den fortsätter att vara mörk ända till klockan tre på eftermiddagen, i tre timmar.

Alla tre synoptikerna rapporterar om detta mörker, men Johannes utelämnar det. Matteus skriver:

Matt. 27:45. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen.

8. Jesu tredje ord på korset

Alla Jesu vänner, samt kvinnorna i hans följe, står på avstånd och betraktar den hemska händelsen. Men Johannes, evangelisten, står nära korset tillsammans med Maria, Jesu mor. När Jesus ser dem tillsammans ber han Johannes att ta hand om hans mor när han är borta, och Johannes går självklart med på det.

Eftersom Johannes står nära korset och deltar i detta skeende, är det bara han som uppfattar det, och berättar om det. Orden måste ha växlats i vanlig samtalston:

Joh. 19:25-27. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son." Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Lukas kan berätta för oss var de övriga stod. Från sin position på avstånd torde de bara ha hört vad Jesus talade med hög röst:

Luk. 23:49. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

9. Jesu fjärde ord på korset

Klockan har nu hunnit bli tre på eftermiddagen. Plötsligt höjer Jesus sin stämma och ropar: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." Vi vet inte exakt vad han menar med detta, och det kommer att debatteras i århundraden. Men i grunden uppfyller han en profetia från Psaltaren i Gamla Testamentet.

Alla närvarande hörde detta rop, även de som stod på avstånd. Matteus hörde det själv. Markus fick det berättat av Petrus. Lukas nämner inte detta rop, och inte heller Johannes. Men det betyder inte att orden inte yttrades. Varför Lukas inte nämner dem är lite svårt att förstå, det medges. Han ville ju få med alla detaljer. Kan det vara så att vittnena inte är ense om detta? Jag vet inte, men det finns inga stora problem med skeendet som sådant.

Matt. 27:46-47. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).

10. Jesu femte ord på korset

Jesus säger nu, ganska tyst till de intillstående: "Jag är törstig."

Johannes hör detta, men inte de som står längre bort:

Joh. 19:28. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: "Jag är törstig."

11. Jesus erbjuds att dricka en andra gång

Som svar på Jesu bön om något att dricka tar man en svamp med surt vin och erbjuder Jesus.

Alla evangelister utom Lukas nämner att Jesus erbjuds att dricka en andra gång. Det är intressant att Lukas än en gång förbigår en detalj som övriga nämner. Det ökar sannolikheten att så var fallet också med Jesu fjärde ord på korset. Orsaken är oklar. Matteus och Johannes skriver:

Matt. 27:48. En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka.

Joh. 19:29. Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun.

12. Jesu sjätte ord på korset

När Jesus fått vinet är allt fullbordat. Jesus säger, med låg stämma: "Det är fullbordat."

Endast Johannes, som står nära korset, hör Jesus säga detta:

Joh. 19:30. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: "Det är fullbordat."

13. Jesu sjunde och sista ord på korset samt hans död

Döden är nu nära. Jesus böjer ner sitt huvud. Han ropar med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande!" När han sagt det slutar han andas. Jesus är död.

Evangelisterna skildrar exakt samma förlopp på något olika sätt.

Matteus och Markus bekräftar att Jesus ropar och slutar andas, men de skriver inte vad Jesus ropar:

Matt. 27:50 Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.

Mark. 15:37 Med ett högt rop slutade Jesus att andas.

Lukas har tagit reda på vad Jesus ropade innan han slutade andas:

Luk. 23:46. Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." När han sagt detta slutade han att andas.

Johannes, till sist, beskriver hur Jesus böjde ned sitt huvud. Han skriver inte ut vad Jesus ropade, utan skriver om det till en beskrivning av vad Jesus faktiskt gjorde, nämligen överlämnade sin ande. Denna omskrivning går utmärkt, och lägg märke till hur väl den stämmer överens med Lukas ordagranna citat. För Johannes var det säkert självklart att han menade samma sak:

Joh. 19:30. Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Så gick det alltså till. Jag tycker det är häpnadsväckande hur väl evangelisternas berättelser passar in i varandra, och hur de ger en sammanhängande bild av faktiska, verkliga, historiska händelser. De ger oss inte "insikter som ligger bortom den historiska verkligheten". Sådant är nonsens. De skrev, efter bäst förmåga, ned vad de faktiskt såg hända, eller vad ett eller flera vittnen berättade för dem. Sedan hade de olika sinne för detaljer, ville framhålla olika saker, eller komplettera varandra.

Om det sedan skulle finnas små detaljer som inte är helt korrekta i evangelisternas berättelser, så är det inte ett problem. Om flera noggranna journalister skildrar en händelse i olika artiklar, så kommer det troligen att finnas fler skillnader i deras skildringar än mellan evangelisterna. Detsamma gäller historieböcker. Vad betyder det egentligen att en skildring är sann?

Men vad jag vill slå fast är att de skildringar vi har av Jesu korsfästelse ger oss en sann bild av en verklig händelse. Vi kan lita på Bibeln. Och därför kan vi tro på Jesus.

Korsfästelsen i sammanfattning

Så låt oss till sist göra en kronologisk sammanfattning av Jesu korsfästelse, så som den faktiskt gick till, utan referenser till evangelisterna. Bibeln är alltid bäst, men den här sammafattningen gör jag enbart för att vi ska kunna se hur händelserna hänger ihop kronologiskt:

Pontius Pilatus tar ut sin domartribun på Stengården, Gabbata, ungefär klockan 6 på morgonen på fredagen. Därefter följer en process där Pilatus motvilligt, till sist, känner sig tvingad att utlämna Jesus till att korsfästas.

På vägen ut till Golgata får Jesus bära sitt kors själv, som är brukligt. Han orkar dock inte hela vägen, utan vakterna tvingar en förbipasserande att hjälpa honom att bära korset fram till avrättningsplatsen. Den stackare som får rycka in och göra det obehagliga jobbet är Simon. Han är född i Kyrene och har två söner, Alexandros och Rufus. Du kan gå och fråga honom om det stämmer, om du vill.

En stor folkmassa följer efter Jesus till avrättningsplatsen. Kvinnorna sörjer och klagar, men Jesus vänder sig om och säger något till dem, som bara de hör: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn."

Avrättningståget har nu nått fram till avrättningsplatsen, som kallas Skallen, eller Golgata på hebreiska. Soldaterna erbjuder Jesus surt vin att dricka. Kanske gör de det för att han ska dricka och få krafter inför själva korsfästningen; eventuellt också för att döva hans smärtor. Eller är det för att håna honom? Jesus smakar på vinet men vill inte dricka. Han är i ett fruktansvärt tillstånd nu - han är svårt sargad av piskrapp och misshandel och full av rädsla och dödsångest.

Klockan har blivit nio på morgonen. Nu korsfäster soldaterna Jesus; en ohygglig procedur som människorna kände väl till. Att bli korsfäst var inte bara fruktansvärt plågsamt, det var också den yttersta formen av förnedring att hänga där naken och långsamt dö inför hånfulla åskådare. Det är inte bara Jesus som ska korsfästas den här dagen. Även två förbrytare, rövare, ska avrättas och de korsfästs på var sin sida om Jesus. Ovanför Jesu huvud spikar soldaterna fast en skylt där det står, på tre språk: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Det har Pilatus själv beordrat.

Jesus har just korsfästs. Chocken måste vara fruktansvärd. Men efter att ha blivit misshandlad, piskad och uppspikad på ett kors ber Jesus sin Fader att förlåta hans plågoandar: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Det är normalt förfarande att de soldater som utför avrättningen får dela på den dödsdömdes tillhörigheter. Soldaterna delar Jesu kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Därmed uppfyller de en gammal profetia från Gamla Testamentet.

När människorna ser Jesus korsfäst hånar och smädar de honom. Även översteprästerna och de skriftlärda gör narr av honom och frågar honom varför han inte stiger ned från korset, om han nu är Messias. Soldaterna hånar honom också, och ger honom surt vin.

Jesus smädas även av en av rövarna som är korsfästa med honom. Men den andre rövaren tillrättavisar den förste. Vi förtjänar vårt straff, men Jesus är oskyldig, säger han. Och sen vänder han sig till Jesus och ber Jesus tänka på honom. Vi vet inte varför, men denne rövare tror att Jesus är den han säger sig vara. Jesus vänder sig till honom och bekräftar med följande ord att rövarens uppriktiga tro och bön har gett honom förlåtelse och räddning: "Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset."

Klockan har hunnit bli tolv, mitt på dagen. Jesus har nu varit korsfäst i tre timmar. Och nu blir plötsligt himlen mörk, till människornas stora förskräckelse. Och den fortsätter att vara mörk ända till klockan tre på eftermiddagen, i tre timmar.

Alla Jesu vänner, samt kvinnorna i hans följe, står på avstånd och betraktar den hemska händelsen. Men Johannes, evangelisten, står nära korset tillsammans med Maria, Jesu mor. När Jesus ser dem tillsammans ber han Johannes att ta hand om hans mor när han är borta, och Johannes går självklart med på det.

Klockan har nu hunnit bli tre på eftermiddagen. Plötsligt höjer Jesus sin stämma och ropar: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." Vi vet inte exakt vad han menar med detta, och det kommer att debatteras i århundraden. Men i grunden uppfyller han en profetia från Psaltaren i Gamla Testamentet.

Jesus säger nu, ganska tyst till de intillstående: "Jag är törstig." Som svar tar man en svamp med surt vin och erbjuder Jesus. När han fått vinet är allt fullbordat. Jesus säger, med låg stämma: "Det är fullbordat."

Döden är nu nära. Jesus böjer ner sitt huvud. Han ropar med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande!" När han sagt det slutar han andas. Jesus är död.

Jesu blod är hans eget - inte Marias!

2010-07-30T17:52:00.010+02:00

I mitt förra inlägg skrev jag om Benny Hinn, hans besök hos Livets Ord i helgen och debaclet därikring. Om du undrar över bakgrunden eller över vem Benny Hinn är, läs det inlägget.

Men det finns en aspekt i detta som jag särskilt vill kommentera. Det är något som berörts i debatten, behandlats som hastigast och lämnats därhän. Inga kristna tycks reagerar närmare. Men jag reagerar starkt!

Upprinnelsen är vad Hinn sagt om Jesus. Han sa flera saker, men jag vill fokusera på en. Dagen beskriver det så här:

"Benny Hinn predikar [...] att Jesus inte alltid funnits och att hans blod inte kom från Maria utan direkt från Gud. Det mänskliga står helt enkelt inte högt i kurs hos Hinn, den delen av Jesu och våra liv nedtonas så mycket det går."

Dagen skriver också om efterspelet till Hinns uttalanden, som han nu sägs ångra.

Ulf Ekman har på sin blogg tillbakavisat en del av det teologiska tankegods Hinn framförde i Uppsala. I synnerhet skriver han:

"Sedan menade han [Hinn] att Jesu blod inte kom från Maria utan direkt från Gud. Så är det inte. I Maria och genom Maria formades hela Jesu mänsklighet och det inkluderar alla delar av hans fysiska kropp, även hans blod. Blodet är en del av hans fysiska kropp och hans sanna mänsklighet."

Med detta "tillbakavisande" tycks de flesta kristna, både i tidningar och i bloggosfären, nöja sig. Jag har inte sett någon beröra frågan ytterligare.

Men hur förhåller det sig nu med Jesu blod, egentligen? Jag har inte hört vad Hinn ursprungligen sagt, för vad jag förstår finns inte predikan att höra på nätet? Men jag får gå på Ulf Ekmans och Dagens uppgifter och anta att Hinn sagt att Jesu blod inte kom från Maria, utan direkt från Gud. Jag antar att den starka reaktionen kommer av att Hinn i övrigt sägs predika gnostiska läror, som sätter det andliga över det materiella, och förnekar att Jesus var en riktig människa. I den meningen instämmer jag. Om Hinn menar att Jesu blod på något magiskt sätt inplanterades i hans ådror, istället för att utvecklas som på en vanlig människa, då låter det som om han vill antyda att Jesus inte är människa. Och om han dessutom påstår att detta "gudomliga" blod inte är mänskligt, då blir det ännu allvarligare.

Jag vill därför vara tydlig med att jag omfattar den sunda kristna läran att Jesus är fullständigt människa, liksom han är fullständig Gud. Men det är inte det jag reagerar på.

I ett avseende har nämligen Hinn rätt: Jesu blod kom inte från Maria. Hur skulle det kunna göra det? Har du någon gång hört talas om en människa som fått sitt blod från sin mor, utom vid en blodtransfusion?

När Jesus utvecklades som embryo i Marias livmoder så fick han näring från Maria via moderkakan och navelsträngen. Marias blod gick in i moderkakan, lämnade ifrån sig näringsämnena och gick tillbaka in i hennes blodomlopp. Genom ett sinnrikt system Gud skapat fördes näringen över till Jesu blodomlopp. Men Marias blod fördes inte över till Jesus!

Som alla vet har ett barn ett eget blodomlopp, med egen blodgrupp och egen DNA-uppsättning. Blodcellerna i Jesu blod har arvsanlag skilda från Marias arvsanlag. Det är ju därför vi med säkerhet kan säga att ett embryo och ett foster är helt egna individer! De är inte en del av kvinnans kropp.

Jesu blod är alltså hans eget, och kommer inte från Maria. Så vad menar då den som säger att Jesu blod kom från Maria? Menar han att de proteiner som användes i Jesu kropp för att bygga upp blodceller kom från Maria? Så var det ju förstås, men då låter det ju väldigt konstigt om vi skulle säga att Jesu blod kom från Maria. Jag säger ju inte att mitt blod kommer från en gris, trots att jag åt blodpudding många gånger som barn och en del proteiner i grisens blod användes för att producera blodceller i mitt blod. Nu kanske någon äcklas, särskilt om du iakttar födoregler av något slag, men jag skriver ju bara fakta.

Men arvsanlagen kommer väl från Maria? Nja, bara till hälften, i så fall. Nu tror jag inte att någon helt säkert kan säga vilka arvsanlag Jesus har. Men vi kan säga säkert att Jesu arvsanlag till minst hälften kommer från Gud. Kanske kommer hälften från Maria. Så om vi talar om DNA som upphov till Jesu blod så kommer alltså minst hälften av Jesu blod från Gud. Dock inte på något magiskt sätt, utan genom att Gud valt de arvsanlag han befruktade Maria med.

Så vad menar då Ulf Ekman när han skriver:

"I Maria och genom Maria formades hela Jesu mänsklighet och det inkluderar alla delar av hans fysiska kropp, även hans blod."

Kanske har Ekman inte tänkt efter särskilt noga, för de fakta jag beskriver ovan är ju kända för de flesta, eller hur? Tänk om jag skrev:

"I min mamma och genom min mamma formades hela min mänsklighet och det inkluderar alla delar av min fysiska kropp, även mitt blod."

Nej, vänta nu! Visst formades min mänsklighet i min mamma, det är sant. Men min pappa då? Det var väl genom min mamma och min pappa tillsammans min mänsklighet formades? Och jag vill faktiskt hävda att jag är en helt egen person, skild från min mamma, liksom jag är skild från min pappa.

Maria stod kanske för hälften av arvsanlagen hos Jesus, och formade i så fall halva hans mänsklighet - inte hela, som Ekman skriver. Men tänker man efter så formade Maria inte ens halva Jesu mänsklighet, egentligen. En kvinna blir normalt gravid genom att ligga med en man. Sen har hon bara att vänta medan graviditeten har sin gång, tills barnet föds. Hon kan inte med sin vilja påverka någon del av barnets utveckling. Hon formar ingenting. Den process som pågår inom henne är designad av Gud. Det är därför Bibeln lär oss att vi skapas av Gud, även om vi föds av en kvinna. Betänk att en kvinna kan föda ett barn vars ägg inplanterats i hennes livmoder, utan att barnet ens är släkt med henne. Skulle någon då säga att modern formar barnet? Nej, Gud har skapat barnet.

Men vad Ekman egentligen menar är kanske:

"I Maria och genom Maria formades, av Herren, hela Jesu mänsklighet och det inkluderar alla delar av hans fysiska kropp, även hans blod."

Det låter mycket bättre. Kanske var det så han menade.

Slutsatserna är följande: Jesu blod kom inte från Maria, utan är hans eget. Gud formade, i och genom Maria, och med de arvsanlag han valt, Jesu mänsklighet. Det tycker jag är mycket tydligare.

Jag hoppas att Ulf Ekman inte vill öppna våra sinnen (som en god vän uttryckte det) för att Maria är "Guds moder". Som bekant deltar Ekman aktivt i den nya ekumeniken och har en tid rört sig i katolsk riktning. Katolikerna talar om Maria som "Guds moder", vilket bland annat kan leda till dyrkan av Maria. Säger du detta till en katolik kommer du att få en omfattande föreläsning om varför helgon- eller Mariadyrkan inte förekommer inom katolicismen, men låt oss inte gå in på den debatten här.

Guds moder är ett helt irrelevant begrepp för en kristen, eftersom ingen är Guds moder. Maria var Jesu moder, i den aspekten att hon födde människan Jesus.

Maria var en Herrens tjänarinna, som hon själv sa. Hon var ett föredöme för oss alla, i det att hon lät det ske med henne som Herren ville. Men hon var bara en människa, som du och jag. Jag hoppas att Ekman inte vill göra något mer av henne.

Vem är Benny Hinn?

2010-07-29T18:26:00.006+02:00

I helgen framträdde den kände helandepredikanten Benny Hinn flera gånger hos Livets Ord i Uppsala. Redan i förväg framfördes mycket kritik mot att Ulf Ekman bjöd in Hinn till Livets Ord. Kritiker har länge framfört invändningar mot hans teologi, som har anknytning till just Trosrörelsen, men som också innehåller egna, originella inslag, såvitt jag förstår.

Skiljelinjen tycks ha gått mellan dem som kategoriskt avfärdar Hinn på grund av hans påstådda villoläror, och dem som menar att kritiken är alltför hård, att man inte ska döma Hinn, att Gud verkar genom honom trots att han inte är perfekt och att han ger frälsning och glädje till många. För en kategorisk kritik av Hinn, se Bibelfokus, som även presenterar mer grundläggande kritik mot Trosrörelsens teologi. För en mer ursäktande inställning, se bland annat pastor Stefan Swärd.

Det har också framförts kritik mot Benny Hinns livsstil. Kritiken mot hans skilsmässa lämnar jag därhän, då jag personligen finner den hycklande och pompös. Men att Hinn flyger omkring i privat jetplan och bor på de dyraste lyxhotellen för sina donatorers pengar poängteras bland annat i en artikel i Dagen, inför Benny Hinns besök. I samma artikel framförs också en mycket skeptisk analys av hans påstådda helanden och under. Enligt artikeln verkar det inte finnas mycket substans i påståendena om vad som skett på Benny Hinns helandemöten. I en ny artikel i Dagen, efter Hinns möte i Uppsala, påstås också att Hinns anspråk på att ha orsakat miljoner människors omvändelse till Jesus i stort sett saknar substans.

Hela cirkusen kring Hinn blev ännu märkligare när Ulf Ekman - trots all den kritik som framförts mot Hinn, och trots att Hinn står för den teologi som Ekman på senare tid försökt distansera sig ifrån - bjöd in Hinn att predika på Livets Ord i samband med Europakonferensen i Uppsala, för att då, enligt egen utsaga på sin blogg, bli chockad av Hinns läror; för att därefter låta honom predika igen på söndagen - två gånger. Tydligen hade Ekman då talat ut med Hinn om detta och tillrättavisa honom, för Hinn avstod från att gå in på sina märkliga bibeltolkningar under söndagen.

Men det slutar inte där: Pastor Stanley Sjöberg, en gammal vän till Benny Hinn, framträder i en intervju i Dagen och meddelar att han talat med Benny Hinn, och att Hinn i efterhand är ledsen över sina uttalanden och vill ställa allt tillrätta.

Så vem är då Hinn? Är han en kyligt beräknande bedragare som njuter av lyx, kändisskap och uppmärksamhet och hittar på sina historier om helanden och omvändelse? Och som kanske nu låter ångerfull gentemot den svenska publiken bara för att bli inbjuden igen nästa gång? Eller är han ett verktyg i händerna på onda krafter? Eller är han en sorglig figur som med hjälp av lättlurade människor även lurat sig själv att han faktiskt gör det han tror att han gör? Och som nu faktiskt känner sig vilsen när så många kritiserar honom? Det är svårt att tro att en världskändis som fyller arenor i Amerikas och Europas världsstäder skulle bry sig om debatten i Sverige. Samtidigt antyder Dagen att Hinn har ekonomiska problem, och kanske - jag vet inte - ser vi de första tecknen på Hinns nedgång och fall? Eller så är det hela bara ett spel för galleriet.

För egen del tar jag helt avstånd från Benny Hinn som predikant och undergörare. Det för alltför långt att förklara min inställning i detalj, men jag ser helt enkelt ingenting som har med Jesus att göra hos Hinn. De filmupptagningar jag sett från hans föreställningar finner jag avskyvärda och motbjudande, rent känslomässigt. Jag förstår inte hur någon kan lockas av hans framföranden, och jag tycker inte att de har något med kristendom att göra. De framstår inte som bibliska i någon mening. Nu sårar jag säkert den som funnit glädje i Hinns möten. Men ändå: vilken glädje har du i så fall funnit som du inte kan finna genom att läsa din Bibel, eller lyssna till en vanlig predikan av en duktig pastor?

Hinns helanden och under tror jag helt enkelt inte på. Alla tecken tyder på att de är mer eller mindre falska.

Jag uppfattar inte kristendom som en undergörande lära som ska framföras till strålkastare och musik på en fotbollsarena. Jag uppfattar kristendom som en förtröstan på Jesus som Guds Ord. Som kristen tror jag att Jesus är min Herre och min Gud, jag tror att han korsfästes för mina synders skull och uppstod på tredje dagen och att jag därmed fått förlåtelse för mina synder och ärver evigt liv, därför att jag tror på detta. Men jag tror inte att Jesus därför, nödvändigtvis, lovar mig guld och gröna skogar i detta liv. Jag tror att jag, i vissa avseenden, får bära mitt kors, precis som han sagt, och att jag måste vara uthållig. Och i att vara uthållig tror jag inte ingår att söka andliga upplevelser och helanden hos en falsk profet (det är bevisat att Hinn gett falska profetior) som utlovar andliga kickar och under, men som framför en obiblisk teologi.

Vilken dag och timme korsfästes Jesus?

2010-07-28T22:07:00.016+02:00

Det finns en omfattande diskussion kring vilken dag och timme Jesus korsfästes. Många anser att Johannes ger en bild som skiljer sig från synoptikerna (Matteus, Markus och Lukas). Detta gör att Bibelns tillförlitlighet ifrågasätts. I detta inlägg vill jag visa att det inte alls behöver vara så. Detta inlägg grundar sig på ett studium jag gjorde förra sommaren för att söka sanningen. Förhoppningsvis är jag på rätt väg. Jag hade stor hjälp av den utmärkta apologetiksajten Tektonics.org.

Vilken dag och timme korsfästes Jesus? Markus säger att det var vid tredje timmen, alltså klockan 9, på fredag morgon, och Matteus och Lukas ger samma bild.

Men vad säger Johannes? Johannes ger följande bild av vad som hände sedan Jesus gripits (i samtliga citat nedan står jag för markeringar med fet stil):

Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden (Joh. 18:28)

Svenska folkbibeln ger en något annorlunda översättning:

Från Kajfas förde de sedan Jesus till pretoriet. Det var tidigt på morgonen. Själva gick de inte in i pretoriet, för att de inte skulle bli orena utan kunna fira påsken. (Joh. 18:28, Folkbibeln)

Både Bibeln 2000 och Folkbibeln är alltså eniga om att Johannes menar att det var tidigt på morgonen. Men sedan översätter de lite olika. Bibel 2000 menar att prästerna var rädda att inte kunna äta påskmåltiden, dvs. den specifika måltid som infaller på torsdag kväll. Folkbibeln menar, mer allmänt, att prästerna var rädda att inte kunna fira påsk i allmänhet. Det fanns ju fler måltider under påsken. Den grekiska originaltexten talar om att prästerna var angelägna om att de skulle kunna "äta påsken".

Det finns ett särskilt skäl till skillnaden i översättning. Bibel 2000 är en översättning gjord mestadels av personer som inte själva tror att Bibeln är sann. Därför förutsätter de att där finns motsägelser, och antar därför som självklart att passagen syftar på påskmåltiden, och att det alltså är torsdag. Folkbibeln, däremot, är översatt av troende kristna, som här vill öppna för möjligheten att det trots allt var fredag, och att prästerna rent allmänt ville kunna äta under påsken.

Vem har då rätt? Ja, med förutfattade meningar kommer vi inte långt. Vi måste studera vad texten i övrigt säger, för att kunna avgöra vad som är mest troligt.

När Pilatus hörde de orden lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade Stengården, på hebreiska Gabbata. Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. (Joh. 19:13-14)

Bibel 2000 säger i sin fotnot till detta stycke:

förberedelsedagen före påsken Enligt de övriga evangelierna korsfästes Jesus en fredag (sabbatens förberedelsedag), som det året också var påskhögtidens första dag. Här menas att högtiden började först den följande dagen.

Men är det verkligen så att Johannes menar att detta skedde dagen innan påsken började, dvs. att det skedde på torsdagen? Återigen har Folkbibeln en annan översättning:

När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på den plats som kallas Lithostroton, på hebreiska Gabbata. Det var påskens tillredelsedag, omkring sjätte timmen. (Joh. 19:13-14)

Folkbibeln gör här tolkningen att det handlar om den tillredelsedag inför sabbaten som inföll under påsken. För att förtydliga: Vi har två högtider att överväga. För det första var det som vanligt sabbat på lördagen. Men samtidigt inföll påsken denna helg, med påskmåltid på torsdag kväll. Det bör alltså finnas två tillredelsedagar. Det finns en tillredelsedag för påsken, och den infaller på torsdagen. Men det finns också en tillredelsedag för sabbaten, och den infaller på fredagen. Och eftersom detta var en så kallad stor sabbat, som sammanföll med påsken, så var den särskilt viktig.

Så vilken dag var det – torsdag eller fredag? Var det dagen då man förberedde sig för påsken, dvs. torsdag, eller var det den dag, under påsken, då man förberedde sabbaten? Var prästerna rädda att bli orena inför påskmåltiden på torsdagen eller att inte kunna fira påsk i allmänhet?

Nyckeln till rätt tolkning är ordet "tillredelse", på grekiska paraskeue. Detta ord används aldrig i Nya Testamentet för tillredelsedagen inför påsken. Det används alltid för tillredelsen inför sabbaten. Allt enligt Tektonics.org.

Det var alltså tillredelsedagen inför den sabbat som inföll under påsken. Det var alltså fredag, och Johannes avviker här inte från synoptikerna Matteus, Markus och Lukas.

Men om vi bara hade detta att gå på kanske en del ändå känner sig tveksamma. Känns inte det hela lite krystat, bara för att få Bibeln att överensstämma? Nej, knappast, för det finns en detalj till som styrker vår tolkning:

Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten - det var en stor sabbat - bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. (Joh. 19:31)

Denna översättning kommer, som i alla fall där inget annat anges, från Bibel 2000.

Låt mig förklara: Sedan Jesus dömts fördes han till Golgata och korsfästes. Alla är överens om att detta skedde samma dag. Jesus dog. Men judarna ville inte att någon skulle hänga kvar på korset under sabbaten. Det var tydligt bråttom att samtliga korsfästa skulle dö så att man kunde ta ner dem, eftersom sabbaten snart skulle infalla. Enligt judiskt sätt att se började sabbaten klockan 18 på kvällen. Det är alltså klart att det var dagen före sabbaten, dvs. fredag. Annars skulle man inte haft så bråttom - man hade ju kunnat låta de dödsdömda hänga kvar och dö långsamt på korsen. Man hade ju hela natten och hela fredagen på sig. Man behövde inte krossa deras benpipor.

Det förefaller mig märkligt att Bibel 2000 så självsäkert kan basunera ut att det var torsdag och att Johannes inte stämmer överens med synoptikerna, för att därefter ignorera en så här tydlig angivelse om att händelserna infaller på en fredag.

Med hänvisning till den information som här presenterats är det alltså klart att även Johannes menar att Jesus korsfästen på fredagen.

Men vilken tid var det?

Synoptikerna säger att Jesus korsfästes vid tredje timmen, klockan 9 på morgonen. Men låt oss rekapitulera vad Johannes skriver:

När Pilatus hörde de orden lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade Stengården, på hebreiska Gabbata. Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. (Joh. 19:13-14)

Aj aj, medan synoptikerna är eniga om att Jesus korsfästes vid tredje timmen, klockan 9 på morgonen, så påstår Johannes att Pilatus ännu inte avkunnat domen vid sjätte timmen, alltså klockan 12 på dagen. Hur går det ihop?

Ja, om vi vill utgå från att Bibeln inte är att lita på, då kanske vi säger att det inte går ihop. Men om vi istället utgår ifrån att Bibeln är sann, då försöker vi hitta orsaken till denna skenbara brist på överensstämmelse.

Det troliga är att Johannes använde någon form av romersk tid, där man utgår från midnatt, som vi gör. Pilatus satte sig då på Stengården klockan 6 på morgonen. Jesus dömdes och korsfästes klockan 9, precis som synoptikerna menar.

Men är inte detta en nödlösning? Inte alls! Visst är det omdebatterat, men det är den rimligaste lösningen. Som bekant var Johannes mot slutet av sitt liv verksam i Mindre Asien, där det är mycket troligt att man använde romersk tid. Det är långt ifrån klarlagt vilka typer av tideräkning man använt under olika tider i olika delar av området.

Och också här finns flera detaljer som stödjer vår tolkning. Låt oss gå tillbaka lite till början av Johannes. Lärjungarna Johannes och Andreas närmar sig Jesus för första gången och frågar var han bor:

Han sade: "Följ med och se!" De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. (Joh. 1:39)

Vad är det som är intressant här då? Jo, låt oss än en gång jämföra med Folkbibeln:

Han sade till dem: "Kom och se!" Då gick de med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var omkring tionde timmen. (Joh. 1:39, Folkbibeln)

Vi ser att grundtexten säger att det var tionde timmen, men att Bibel 2000 tolkat detta till att klockan var 16, alltså sent på eftermiddagen. Man antar att tiden räknas från klockan 6 på morgonen.

Om Johannes använde judisk tideräkning, och det var sent på eftermiddagen, runt klockan 16 – är det inte lite udda att säga att de stannade hos Jesus ”den dagen”? Dagen var ju nästan slut, den slutade klockan 18. Låt oss istället anta att Johannes använder den tideräkning jag föreslagit - att tiden utgår från midnatt. Lärjungarna träffar då Jesus vid 10-tiden. De följer med honom och ser var han bor, och de stannar hos honom hela den dagen. Det är en fullt rimlig tolkning, till och med rimligare än att de bara stannade några timmar med sin nya mästare.

En annan detalj som stödjer vår bild är följande: Det finns ett problem med tolkningen att Pilatus avkunnade sin dom vid lunchtid. Om domen avkunnades efter klockan 12, då fanns mindre än sex timmar för förberedelse, transport till Golgata, korsfästelse, utdragen dödskamp, krossande av rövarnas ben, nedtagande av kropparna i god tid före sabbaten samt begravning före klockan 18 - knappast realistiskt. Visst är det teoretiskt möjligt. Om man inte vill tro att Bibeln är sann kanske man fastnar för den tolkningen - att allt gick mycket snabbt.

Men betänk att alla bitar faller på plats om vi istället gör de antaganden vi gjort här:

Pilatus tog ut sin tron på Gabbata ungefär klockan 6 på fredag morgon. Jesus dömdes lite senare, och fördes sedan ut till avrättningsplatsen där han korsfästes klockan 9. Klockan 12 inträdde det mörker som synoptikerna talar om. Klockan 15 dog Jesus. Det var då gott om tid att krossa rövarnas ben, ta ned kropparna och begrava Jesus före sabbaten klockan 18. Nästan tolv timmar tog hela proceduren, vilket låter mycket mer troligt för en korsfästelse.

Är det troligt att allt skulle stämma överens så bra om skillnaderna bara berodde på felaktigheter?

Min slutsats är alltså att Jesus korsfästes på fredagen klockan 9 och dog på fredagen klockan 15. Alla evangelister är överens om detta - om man tolkar dem rätt.

Vill vi ha total normlöshet?

2010-07-26T13:09:00.003+02:00

"Heteronormen angår oss alla", skriver Elin Grelsson på SvD Brännpunkt, och menar - kort uttryckt - att synen på avvikande sexualitet som just avvikande cementerar heteronormen i samhället. Hon vill alltså inte att vi ska ha en norm som anses normal, men där man tar hänsyn till avvikare. Hon vill att allt ska ifrågasättas, och ingenting betraktas som normalt.

Fint och tänkvärt, tycker säkert en del. Och jag håller med om att det är tänkvärt. Jag tycker att det är en intressant diskussion. Men jag undrar om alla läsare noterat följande mening i artikeln:

"Att normen kring heterosexuell tvåsamhet påverkar också långt fler än samkönade par, såsom ensamstående föräldrar, singlar eller dem som önskar att organisera sina relationer på annat sätt än monogami." [min fetstil]

Lustigt nog är det Alf Svensson och hans KD-vänner - så hatade av hbtq-rörelsen och vänstern - som är mest klarsynta i detta fall. I en artikel härom året påpekade han och en kollega att den svenska äktenskapsbalken krävde följande för att äktenskap skulle få ingås:

Att man är två personer
Att man är man och kvinna
Att man uppnått en viss ålder
Att man inte är släkt med varandra

Sedan dess har som bekant krav nr 2 avskaffats. Nu är det ju självklart, för den som tänker efter, att i ett normlöst samhälle är inte heller de övriga kraven givna.

Grelsson antyder ovan att krav nr 1, att man ska vara två personer, kan komma att upplösas. Denna process har redan börjat. I bl.a. SvD fanns en serie artiklar som behandlade alternativa samlevnadsformer, och där uttryckte polygama personer sin önskan att accepteras. I TV har funnits populära serier om polygama relationer, och fler kommer säkert. Det är alltså bara en tidsfråga när tre, fyra eller tio - kanske hundra - personer kan få gifta sig på samma villkor som två personer. Och Svenska kyrkan kommer säkert, i sin jakt på att vara politiskt korrekt, att erbjuda sig att utföra dessa polygama vigslar, med hänvisning till kärleksbudet. Jag säger inte detta som direkt kritik, bara som ett nyktert konstaterande av vart vi är på väg.

Nästa villkor till rakning, när polygama vigslar tillåtits, är utan tvekan nummer 4, att man inte får vara släkt med varandra. Det historiska skälet till detta krav är utan tvekan en önskan att undvika missbildningar hos barn. Men sådant kan väl inte vara relevant i homosexuella relationer? I dessa kan det därför avskaffas. Och i jämlikhetens namn skall det då också avskaffas i heterosexuella äktenskap.

Och dessutom: Ingen vågar väl påstå, i dagens samhälle, att ett funktionshindrat barn är mindre värt än andra? Barnet kan vi ta hand om. Och skulle vi inte vilja ta hand om det funktionshindrade barnet finns ju alltid abort som en lösning. Abort är ju helt okontroversiellt idag. Alltså kan vi genom fosterdiagnostik och abort sortera bort funktionshindrade barn - om vi inte vill ha dem, vill säga. Till viss del pågår detta redan genom att fosterdiagnostik erbjuds blivande mödrar över en viss ålder. Det sägs inte rent ut vad föräldrarna ska göra med informationen, men eftersom vi har fri abort är ju detta ett alternativ redan.

Detta betyder att släktkravet kommer att avskaffas, åtminstone till en del. Föräldrar och barn kanske tar längre tid; ett barn kan ju ofta stå i ett beroendeförhållande till sin förälder även som vuxen. Men samtidigt kan även personer som inte är släkt med varandra vara känslomässigt icke jämställda, så varför skulle detta vara ett problem?

Syskon borde i alla fall få gifta sig. Det kommer ju med jämna mellanrum artiklar i kvällspressen om syskon, och till och med en far och dotter, som lever i varma kärleksförhållanden, och därför riskerar fängelse. Läsarna förfasas säkert, men minns att man en gång i tiden förfasades sig över homosexuella relationer. Det är bara en tidsfråga innan nära släktingar i en eller annan form kan tillåtas gifta sig. Vilka rationella argument finns det emot? Inga, såvitt jag kan se, i ett liberalt, normlöst samhälle.

Det enda krav jag tror kan bli kvar väldigt länge är nr 3, att man måste ha uppnåt viss ålder. Jag tror det är svårt för någon att få genomslag för att detta skulle avskaffas idag. Pedofilskräcken är alltför stor. Men minns att föbudet mot incest var nära att avskaffas i Sverige på 70-talet, innan pedofildebatten blossade upp och stoppade detta. Och kom ihåg att den allmänna normen [sic] idag är att unga gärna får ha sex med varandra, så länge ingen äldre är inblandad. Sexologer upplyser regelbundet oroliga föräldrar om att de inte har någon rätt att bestämma över om deras tonåriga dotter ska ha sex med pojkar i sitt flickrum eller inte.

Om någon orkat läsa så här långt och nu funderar på att skriva en kommentar om vilken homofob högerkristen jag är, så vill jag upplysa om att du helt missuppfattat vad du läst. Jag är själv väldigt skeptiskt till många kristnas fokusering på homosexualitet. Varför ska vi fördöma homosexualitet, när vi alla är lika stora syndare? Det är hyckleri av stora mått.

Jag anser inte heller, som kristen, att det är min direkta uppgift att hindra den utveckling jag skisserar ovan. Kristna är kallade att leva för Jesus, vare sig vi lyckas eller inte, och utanför samhället om så krävs. Visst har kristna rätt att verka i den demokratiska processen som andra, men vi ska inte generellt neka andra människor att leva som de vill. Kanske är det till och med bra att homosexuella får gifta sig idag? Varför skulle jag hindra det? Kristendom är inget man tvingar på folk. Tron väljer man frivilligt.

Vad jag med detta inlägg vill fästa uppmärksamhet på är att i ett liberalt, normlöst samhälle får vi leva med konsekvenserna av denna normlöshet. Vill vi ha den? Den frågan får var och en svara på, men om man ansluter sig till normlösheten får man också acceptera att ens egna normer ifrågasätts.

Vad jag också vill fästa uppmärksamhet på är att inga normer egentligen är möjliga om det inte finns en absolut, objektiv sanning och moral, och i förlängningen en Skapare och Gud. Jag erkänner och inser att Gud ger reglerna, och utan honom finns inga regler.

Fundera själv över de normer som råder i samhället idag, och hur det skulle kunna bli om de avskaffas. Fundera ordentligt och ärligt! Kom ihåg att inget är heligt. Gillade du prinsessbröllopet i somras? Betänk då att i ett normlöst Sverige kan monarken var en queer-man, som sminkar sig och lever i en relation med många andra män, och lägger ut bilderna av sina nattliga övningar på Internet. Såvida folket fortsätter att rösta för monarki, förstås. Det borde inte vara något problem alls för en rättrogen liberal. Varför skulle det vara det?

Var hamnar vi utan Gud och normer? Var finns meningen, när vi alla levt ut våra lustar och ligger som stoft i jorden? Vi längtar alla efter köttets tillfredsställelse. Men vart leder den?

Tillägg 28 juli: Aha, ett belägg för att vad jag skriver ovan är riktigt har redan dykt upp: Åke Bonnier, domprost i Svenska kyrkan medverkar i ett symposium på Pride om polyamorösa förhållanden, dvs. polygami om det befästs i äktenskap. Han är inte beredd att själv stödja detta, men utesluter inte att kyrkan i framtiden kan omtolka Bibeln så att den stödjer detta. Frågan är ny för honom. Det jag skriver ovan, att Svenska kyrkan en dag kommer att acceptera polygama vigslar, med hänvisning till kärleksbudet, är alltså högst troligt.

Återigen, detta inlägg skrivs inte i fördömande ton. Jag bara konstaterar fakta. Om man börjar tumma på en regel för äktenskap kan man tumma på alla. Utan Gud, inga normer. Utan nomer kan man göra precis som man vill. Varför inte?

Israel - Guds egendomsfolk

2010-06-08T23:24:00.002+02:00

Mikael Karlendal, även känd som Ängelholmspastorn, skriver på sin blogg en fullkomligt perfekt, rakryggad och kompromisslös artikel om vårt förhållande till judarna och Israel, Guds utvalda egendomsfolk.

Detta är den enda inställning som man kan ha om man fruktar och ärar Gud, enligt min mening.

Läs och begrunda.

Universum är ungt - drygt 6000 år

2010-06-05T13:16:00.004+02:00

I en artikel i Aftonbladet berättas att en ny meteorit eller asteroid träffat Jupiter med en kraft som, om föremålet träffat jorden, skull ha utplånat vår civilisation. Det är nu dags att revidera uppfattningen att sådana händelser är ovanliga, skriver artikeln:

"Det är andra gången på mindre än ett år som en stor himlakropp träffar Jupiter. Och så sent som 1994 bombarderades planeten av en kometskur som förbluffade astronomerna."

När kometskuren träffade Jupiter sa "forskarna" att det går flera tusen år mellan sådana händelser, men nu inträffar de slag i slag. Slutsatsen blir, för vissa, att hotet mot jorden kan vara större än vi trott, att vi måste börja kartlägga och spana efter farliga himlakroppar och så vidare, alltså ytterligar påspädning av den domedagsstämning som redan råder, med klimathot, miljödystopier och en störtskur av domedagsfilmer.

Men jag tänker på något som naturligtvis inte faller någon in i vår evolutionstroende, miljarder år-bekännande kultur. Även på Mars slår meteoriterna nämligen ner oftare än man trott.

Vår nuvarande religion som bygger på Big Bang, miljarder år och evolution, måste anta att det går lång tid mellan sådana här händelser. För om de skulle ske ofta skulle slutsatsen bli att universum är bra mycket yngre än man trott. Annars skulle det ju ha hunnit ske många fler kollisioner och antalet kratrar skulle vara större etcetera.

Den här tankegången är så tabu att ingen som vill behålla sin aktning i världens ögon ens vågar närma sig det: Universum är drygt 6000 år gammalt, och alla bevis är i linje med det. För att kunna vidmakthålla tron på ett universum som är över fyra miljarder år gammalt måste man slå knut på sig själv i tolkningen av bevisen. Eller helt förtiga vissa slutsatser som man gör här: Om nu meteoritträffar sker så ofta kanske vi har räknat fel - solsystemet kanske är yngre... Nej! Tänk på något annat! Det är farligt! Vi pratar om hotet mot jorden istället.

För den som vill läsa om seriösa tolkningar av bevisen, som visar att univesum är drygt 6000 år gammalt, precis som Bibeln säger, rekommenderar jag Creation Ministries International. De är väldigt bra - de accepterar inga oseriösa argument, som tyvärr florerar i debatten, men samtidigt står de benhårt fast vid Bibeln.

Är inte det oseriöst då, att stå fast vid Bibeln, istället för att följa bevisen? Nej, det är en myt att "forskare" följer bevisen vart de än leder. All forskning utgår från ett paradigm. Dagens forskare utgår i allmänhet från ett paradigm där Big Bang gav upphov till universum för över fyra miljarder år sedan, och där liv uppstått av en slump och utvecklats genom slump och naturligt urval till dagens situation. Alla bevis man hittar försöker man tolka in i detta paradigm. Det är ytterst ovanligt att man lämnar detta paradigm, även om bevisen är svårförklarliga. Därför är det precis lika hederligt att välja ett annat paradigm man finner trovärdigt, t.ex. Bibeln. Att hävda att ett paradigm är mer trovärdigt än ett annat på grund av de forskningsresultat man kommit fram till är ett cirkelresonemang.

Sitt paradigm väljer man på andra grunder. En kristen väljer Bibeln som paradigm därför att den Helige Ande drar oss till Gud och ger oss visshet, men också för att vårt förnuft säger oss att Bibeln är sann, när vi ifrågasätter den. En ateist väljer sitt paradigm utifrån antagandet att Gud inte finns och att Bibeln inte är sann. Ja, så är det faktiskt. Och grundantagandet kan inte bevisas.

Nu kanske du invänder att då kan vad som helst vara sant, till exempel att en prärievarg skapade människan, som en indianlegend säger. Nej, vad som helst kan inte vara sant. Det finns en sanning. Den sanningen kan vi närma oss genom förnuftet, men bara genom Anden kan vi se hela sanningen. Om vi vägrar ta emot Anden kommer vårt förnuft leda till att vi förgudar oss själva, dvs. att vi antar att människans förnuft är det högsta som finns, vilket leder till s.k. Humanism (ateism).

Det finns mycket att säga om detta, men nu har jag glidit iväg. Detta handlade om att större stenar träffar planeterna med några får års mellanrum, inte tusentals års mellanrum som "forskarna" antagit. Detta är ett indicium som stödjer teorin att universum är 6000 år gammalt.

Läs gärna mer och förkovra dig hos Creation.com. Det kan ändra ditt liv - men kanske inte i den riktning du trott.

Tillägg: När man skriver blogginlägg gör man givetvis alltid förenklingar. För att undvika missförstånd vill jag bara tillägga att tid är relativ, som bekant. De senaste kreationitiska teorierna, framförda av kvalificerade fysiker, bygger på att universum sträckts ut och att därmed längre tid kan ha gått på andra platser i universum, allt enligt fysikens komplicerade lagar. Jag förstår inte allt detta, men det tror jag inte att jag är ensam om. Bibeln är sann, det är min poäng, och det har gått drygt 6000 år sedan skapelsen, här på jorden. Faktum är att på andra platser i universum kan det ha gått miljarder år, därför att rummet sträckts ut i samband med skapelsen. Detta förklarar varför vi kan se ljus från avlägsna stjärnor. Resonemanget om meteoriterna är fortfarande giltigt i vårt solsystem. Resten lämnar vi därhän i detta sammanhang.

Vad är detta för en recension?

2010-05-24T13:39:00.004+02:00

Jag är inte överdrivet förtjust i Livets Ord. Jag är mycket skeptisk mot trosrörelsens teologi som härstammar från Kenyon och Hagin. För mer information om det, läs till exempel Sven Reichmanns bok "Allt är inte Gud som glimmar", som finns att ladda ned gratis, helt lagligt, här. Eller läs här.

Då skulle jag ju kunna luta mig tillbaka och njuta när Livets Ord får sina fiskar varma i medierna. Vad rör det mig om en kyrka med en i mina ögon tvivelaktig teologi behandlas illa? Dessutom, om jag uppfattas försvara dem kan jag ju anklagas för att sympatisera med dem, vilket jag inte gör. Jag har ingen koppling alls till Livets Ord.

Men tyvärr fungerar jag inte så. Min känsla för rättvisa gör att jag inte kan vara tyst. Vad är detta för en recension? Det jag syftar på är alltså Joakim Molanders recension i SvD av Per Kornhalls bok "Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn".

Joakim Molander är tydligen filosofie doktor. För att vara akademiker är han häpnadsväckande osaklig. Recensionen är inte en recension alls, enligt min mening, utan en svavelosande propagandaartikel mot Livets Ord. Allt den "recenserade" boken påstår tas som självklar sanning, och utifrån det beskriver recensenten hur upprörande denna sanning är.

Min huvudsakliga kritik mot "recensionen" är att den helt saknar balans. Jag skulle vilja ställa följande frågor:

Per Kornhall är en skribent som sedan länge bedriver en kampanj mot Livets Ord i medierna. Anhängare till Livets Ord kallar det en vendetta. Kornhalls vänner kallar det säkert för berättigad upplysning. Men borde inte recensionen nämna att Kornhall driver en stark opinionsbildning mot Livets Ord sedan en tid tillbaka? Han är alltså inte bara en stillsam före detta medlem som vill dela med sig av sina erfarenheter.
Recensenten meddelar genast att Kornhalls argumentation är "övertygande" utan att ge några som helst skäl till det. Därefter vidarebefordras bara Kornhalls kritik utan ifrågasättande. Varför? Varför vägs inte Kornhalls argument mot hans uppenbara motvilja mot Livets Ord, som avhoppad medlem. Borde inte en sån här recension åtminstone ha en ansats till att granska författarens agenda och intressen? Det är väl närmast tjänstefel av en recensent att inte vara det minsta kritisk?
Recensenten likställer, med egna ord, Livets Ord med en sekt - utan någon ytterligare motivering och utan att diskutera begreppet "sekt". Livets Ord är i mångas ögon en diskutabel församling, men att utan vidare kalla den en sekt är både en grav anklagelse, och väcker frågor kring sekter som företeelse: kvalificerar sig Livets Ord verkligen som en sekt? Borde inte detta åtminstone diskuteras, då det normalt sett krävs starka kriterier för att klassa något som en sekt.
Recensenten beskriver Livets Ord som "denna halvgalna sekt" som fritt får "hjärntvätta barn med sin förvirrande lära". Förutom diskussionen om begreppet "sekt" ovan: Är detta ett seriös formulering i en bokrecension skriven av en filosofie doktor? I mina ögon låter det mer som en formulering i ett tvivelaktigt blogginlägg.
Varför nämns inte med ett ord i recensionen att boken ger enbart den ena sidans argument, och att det med säkerhet finns en annan sida?
Vilka eventuella intressen har recensenten Molander i frågor kring Livets Ord?
Finns det någon koppling mellan recensenten och författaren? Jag påstår inte att någon sådan finns, men frågan är berättigad då recensionen sväljer bokens ståndpunkt med hull och hår utan ett spår av ifrågasättande.

Jag blir upprörd när jag läser en sån här recension, vilken fråga det än handlar om. Om Livets Ord är så genomruttna som recensenten uppenbarligen är enig med författaren om, då borde Livets Ord kunna kritiserar på ett vederhäftigt och seriöst sätt, inte med pamfletter som låtsas vara bokrecensioner.

Gardells "teologi" väcker inte respekt i dåligt program

2010-03-03T11:29:00.003+01:00

Jag satte mig ner för att se Jonas Gardells nya program ”Åh, Herregud!” på tisdagskvällen. Det är lika bra att erkänna det direkt: Jag tycker inte om Jonas Gardell. Det vill säga, jag tycker inte illa om honom som privatperson. Han är säkert lika trevlig att umgås med som de flesta andra, och uppenbarligen en intelligent och talangfull person. Men jag gillar honom inte som komiker och offentlig person. Jag tycker inte om de framträdanden han gör, som jag tycker präglas av självfixering och tarvlig humor. Jag finner honom helt enkelt inte rolig. Och kom inte och säg att jag saknar humor – jag skrattar så att jag viker mig dubbel åt mycket komik här i världen. Även hädisk sådan.

Gardells teologi har intresserat mig, och jag har funderat över vad han egentligen vill säga, men inte så långt att jag läst hans böcker. Det var ett skäl till att jag satte mig framför TV:n. Ett annat skäl var att Gardells TV-program kommer att vara vida omtalade i kristna kretsar, och jag ville själv se vad alla talade om. Och jag satte mig inte framför TV:n med alltför mycket förutfattade meningar. Jag var beredd att se och lyssna.

Men vilket uselt program det var! Mycket sämre än jag hade väntat mig. Jag hade antagit att jag skulle få mig serverat en teologi jag inte kunde instämma i, men jag hade trott att programmet skulle vara underhållande. Och vad var det vi fick se? Ett osammanhängande sammelsurium av olika sekvenser där Gardell reser till Israel och går runt i öknen och letar efter får och getter. Snabba inklipp av människors svar på frågor om Gud. Gardell som står och dansar förföriskt och tar sig i skrevet för att visa hur en transvestitisk fåraherde på gammaltestamentlig tid skulle ha sett ut. Det var nog programmets bottennapp! Vad hade det i programmet att göra? Det är lite tröttande att Gardell ständigt koketterar med sin homosexualitet. Jag vet att han är bög, och jag har inga problem med det. Varför ska jag behöva se honom utföra detta?

Men det värsta var trots allt teologin. Denne man har alltså blivit hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet, och det för denna "teologi". Teologiska fakulteten vid Lunds universitet borde skämmas för sin opportunism. "Teologin" är tunn och subjektiv. Gardell låter väldigt myndig när han konstaterar att han studerat så mycket och så djupt att han kommit fram till att Gud inte finns. Antingen har han inte studerat så djupt, eller så avstår han från att lägga fram sina kunskaper i programmet. För det man får höra är sämre än många andra amatörteologers kunskaper.

Första budet, du ska inga andra gudar ha jämte mig, påstås av Gardell visa att det finns andra gudar – eller, rättar sagt, kanske – att israeliterna inte var monoteistiska. Det trodde på många gudar, och Jahve var bara en. I Gardells värld är dessa gudar hjärnspöken, och det är mycket oklart om de motsvaras av något verkligt. Men första budet behöver inte alls tolkas så. Om Gud nu såg att människorna dyrkade allehanda gudar, som inte fanns eller kanske var demoniska, så är det väl inte konstigt om han inskärper att Han ska dyrkas, ingen annan. Formuleringen behöver inte alls betyda att de andra som dyrkas är gudar. De är i själva verket avgudar. Första budet är ett förbud mot avgudadyrkan, något som återkommer i hela Bibeln.

Många riktiga teologer ger en helt annan bild av Bibeln än att den innehåller motsägelsefulla fragment av Gud. Många menar att Bibeln hänger ihop helt och hållet, och ger en konsekvent och gradvis framträdande bild av Gud, som fullkomnas i Jesus. Det är ingen kontroversiell syn.

Jag tror att Gardells svårighet att ”få ihop” Gud beror på att hans synfält är alltför snävt: Antingen älskar Gud oss som vi är, eller så hatar han oss. Det Gardell missar är att Gud älskar oss, men samtidigt inte kan acceptera oss sådana vi är. Därför behöver han förlåta oss, och det gör han genom Jesus. Det är inte konstigt, och även om Gardell inte tror på det, så borde han förstå det, särkilt om han kallar sig ”teolog”.

Nej, tyvärr. Det här var dålig TV och dålig "teologi". Jag trodde att det skulle vara hyfsad TV och kontroversiell teologi. Något att sätta tänderna i. Men det var dåligt rakt igenom. Tyvärr är det väl så att moderna människors bristande förståelse för kristen tro och för vad riktig teologi är gör att de ser detta som intressant och tankeväckande.

Hur många människor lockade Gardell bort från Gud i går kväll? Jag vet inte. Jag ska låta det vara osagt. Det är inte min sak att fördöma. Kanske är Gardell trots allt ett verktyg för Gud att locka människor närmare tron? Jag har bara så otroligt svårt att tro att någon skulle lockas av detta. Men jag kan ha fel. Många gillar ju Gardell, uppenbarligen. Låt det ske som Gud vill, och Gud tilllåter ju Gardell att nå berömmelse i sitt verk. Något syfte finns alltså därmed. Men vilket? Minns att Gud även tillåter frestelser och avfall från tron.

Dagen
SvD
DN

Kan vi älska ovillkorligt? Ska vi meditera? Är Gud kärleksfull? Etcetera.

2010-02-24T13:46:00.009+01:00

Jag blev glad åt en kommentar från signaturen Jonas till ett inlägg jag skrev 2008: "Bedräglig hinduism kidnappar Jesus". Jonas skriver trevligt och resonerande och söker dialog kring tron:

------------------------------------------------

Tycker att du har väldigt bra tankar, och skönt att höra att du kan tänja lite på tankarna kring kristendomen och inte ser det FÖR strikt.

Men jag har en liten fråga. Tror du att Gud verkligen har placerat oss här för att sedan bara titta på? Och samtidigt lyssna till våra böner och fullfölja våra önskningar, som en hjälpande pappa? Vad får Gud själv ut av det?

Gud ska ju vara "kärlekens gud", och det känns nästan sadistiskt att han skapar oss och sedan försöker förgöra oss med en syndaflod, och kort därefter säger att vi får MAKTEN att slakta och äta våra djur. (en produkt av kärlek?)

Tror du inte att det är upp till oss, som människor och inte som dyrkare, att hitta våran plats efter de förutsättningar Gud gav oss? Att utveckla någon sorts ovillkorlig kärlek till allting på jorden och lära känna sig själv till den punkt att man kan kommunicera med Gud med sig själv som radiosändare? (meditation)

Och inte leva efter en bok som kanske till och med redigerats av stora härskare genom tiderna? (som kanske styrde folket i den riktningen de ville genom att uppfinna "Guds vrede")

Det känns som att vi inte har någon användning av vår fria vilja om vi ska följa bibeln. Men vi har blivit välsignade med denna, och borde därför också lära oss att utforska den.

Och slutligen, alla religioner har en fysisk och en andlig värld. De flesta har en skapare, vi är här för att testas på ett eller annat sätt. Är det inte rätt lätt att se den röda tråden, och dess olika tolkningar som finns på jorden?

(Ingen riktad kritik, bara tankar)

Mvh Jonas

---------------------------------------

Hej, Jonas!

Tack för att du läser och kommenterar här. Välkommen! Och roligt att ett gammalt inlägg blir läst.

Jag har skrivit en del om frågeställningar du tar upp i andra inlägg genom åren. Andra ämnen är väldigt omfattande. Jag kan tyvärr inte reda ut min syn på allt här, men jag försöker ändå ge några kommentarer till det du skriver.

Obs, i allt nedanstående menar jag att "jag tror...". Jag skriver inte ut det överallt, av praktiska skäl, men läs det som "jag tror att..."

Jag är inte helt säker på vad du menar med att jag kan tänja på tankarna och inte är för strikt. Jag gissar att det beror på att jag inte har en kristen bakgrund. Jag frälstes för mindre än fem år sedan, så jag är nog van vid att se saker ur olika, resonerande perspektiv. Samtidigt är jag väldigt strikt i att jag tror på Bibeln som Guds Ord, Jesus som Herre och Gud, och att Jesus dog och uppstod, bland annat. Men jag kan också tänka tanken vad det skulle innebära om jag faktiskt har fel, även om jag inte tror det... ;-)

Gud skapade oss av kärlek. Vår längtan efter att sätta barn till världen, liksom vår kärlek till dessa barn, är en blek spegelbild av det Gud känner. Vad får vi ut av att sätta barn till världen och vara deras hjälpande pappa? Oändligt mycket! Sen ska det sägas tydligt att vi inte fullt ut kan förstå sådant som inte existerar i materiell mening. Gud har skapat det som existerar. Gud är. Vad betyder det att Gud är utanför tid, rum och materia? Det kan människor inte förstå. Hur kan grodan i brunnen förstå världen utanför?

Gud är inte någon vi kan köpslå med. Bönesvar och annat kan man spekulera i. Jag tror mycket är självsuggestion, men säkert inte allt. Ej sanna religioner lägger vikt vid att betala gudar med offer eller böner, för att få välsignelse tillbaka. Sådan är inte Gud. Blotta tanken att vi kan köpslå är absurd.

Gud är absolut god, dvs. helig. Han kan därmed inte acceptera något ont. Om Gud sänkte sig ned till oss och blev en halvgod kompis, så skulle många kanske säga att han var kärleksfull, men han skulle inte vara det. Gud kräver att vi kommer tillbaka till honom, men han måste utplåna all ondska. Hur?

Jag tror (med betoning på "tror") att syndafloden visade ett sätt att utplåna ondskan, och att Gud ville visa att det är ett hemskt sätt, så att vi förstår att det behövs ett bättre, nämligen Jesus. Vi tror gärna att om bara Gud utplånar ondskan så blir allt bra (teodicéproblemet). Men vi är ju själva onda! Voilà! Syndafloden!

Makten att slakta och äta djur är en del av den fallna världen. Ursprungligen åts inget kött, och det kommer heller inte att ätas till slut. Men jag har heller inga problem med att vi äter djur idag. Det kanske beror på att jag är smittad av ondskan...;-)

Gud säger att vi ska utveckla ovillkorlig kärlek, först till honom och sen till medmänniskan. Sen har jag lite dålig koll på vad Bibeln säger om kärlek till skapelsen - det är ju väldigt populärt idag bland kristna att tala om förvaltarskapet. Men inte ens Gud och medmänniskor klarar vi alltså av att älska ovillkorligt. Då undrar jag om vi ovillkorligt kan älska skapelsen, och om det spelar någon roll? Att tro att vi själva ska kunna bli ovillkorligt älskande är tyvärr fåfängt. Det är omöjligt. Vi är fulla av ondska.

Jag har läst Anthony de Mello, en kristen mystiker som talar om att vi genom att se världen som den är kan släppa våra illusioner och älska villkorslöst - bli upplysta. Jag har lockats och provat, speciellt när livet känts alltför plågsamt. Jag är ännu inte färdig med processen att förstå om det här fullt ut är ett villospår eller inte. Rent teologiskt finns där villoläror, det är jag helt på det klara med och dem faller jag inte för. Jag menar mer om där finns något gott. Rent praktiskt tror jag där finns användbart stoff för vårt vardagliga liv, men att tro att vi därigenom kan transformeras och frälsa oss - det är obibliskt och potentiellt farligt. Och vi lurar oss själva om vi tror att vi kan. Det är jag övertygad om.

Meditation? Jag är inte färdig med tankeprocessen och undviker fördömanden. Jag förespråkar försiktighet. Så fort det handlar om någon gudom eller andar finns stora risker, tror jag. Kristen djupmeditation? Jag är skeptisk. Radiosändare till Gud? Jag tror inte det. Där finns inget om det i Bibeln. Vanlig enkel bön är den enda radiosändaren till Gud. Det betyder att minsta barn når Gud bara genom att tänka. Det behövs inga djupa övningar eller studier, ingen insikt; inga utvalda grupper har exklusiv tillgång. Varje tänkande människa som vill kan nå Gud på ett ögonblick!

Bibeln, ja! Helt kort: Allt talar för att Bibelns texter är oförvanskade och autentiska. Att reda ut det kräver en avhandling, men det finns mycket på nätet och massor av forskning (med olika slutsatser, förstås). Allt kring "Da Vinci-koden" är myter och påhitt. Inte ens icke-kristna akademiker tror på en sån förvanskning av texterna.

Dessutom: Om Gud finns, varför skulle han inte ge oss sitt Ord? Utan det är vi ju hjälplösa. Det är fullt logiskt att tro att Bibeln är Guds Ord, även om det inte är något bevis i sig.

Bibelns syfte är inte främst att vi ska leva efter den. Syftet är att berätta vad Gud gjort. Det är mycket viktigt att förstå det för att inte hamna i gärningsläror. Vi kan inte frälsa oss själva genom gärningar.

Guds vrede är helt enkelt det sätt på vilket vi uppfattar Guds vägran att tolerera vår ondska. Ungefär som ett barn upplever att pappa är arg bara för att jag sprang ut i gatan. Men pappas ilska var kärlek...

Ja, vi har en fri vilja, för att kunna välja Gud eller det onda. Utan val finns ingen äkta kärlek. En robot har ingen fri vilja och kan därför inte älska. Därför gjorde Gud oss inte till robotar, och därför kunde vi välja det onda. Gud visste det, men hade redan en plan för vår räddning, Jesus.

Kristendomen är inte läran om att vi testas av Gud, att vi ska följa vissa regler, etc. Kristendomen är läran att Gud har räddat oss, och vi behöver inte göra något alls. Det är det som gör kristen tro så svårsmält: att den är så lättsmält. Inga lagar och regler. Inga asketiska övningar. Ingen meditation. Ingen avancerad metafysik. Ett barn kan förstå det: Gud har gjort allt som behövs för att rädda oss. Vi behöver inte göra något. Vi kan inte göra något. Det är högmod att tro att vi kan göra något.

Vi behöver bara tro Gud när han säger att han gjort det. Och tacka ja i tro. Det är allt. Ur det kommer, förhoppningsvis och gradvis, en förändring av människan. Lagen skrivs i våra hjärtan, som Bibeln säger. Men det kan aldrig gå andra vägen: gör så här, så når du Gud. Gud har redan gjort allt som behövs - genom Jesus. Tacka och ta emot. Eller välj en annan väg. I vilket fall som helst tar du konsekvenserna.

Det är klart att det är svårt att smälta, för det reducerar oss och gör oss helt beroende av Gud. Det är svårt att smälta - även för mig. Det kräver ödmjukhet - total ödmjukhet. Inte ens det klarar vi av, fullt ut.

Ja, det var mina tankar - inte kritik från mig heller.

Till sist vill jag bara varmt rekommendera sajten Bibelfokus.se. Den tillhandahåller ett överflöd av material kring frågor om nyandlighet, mystik, meditation och mycket annat. Den ger också en, i mitt tycke, god bild av vad sann kristendom är: En lågmäld, ödmjuk, ren och enkel efterföljelse av Jesus, utan prestationskrav och ångest.

Varma hälsningar!

Tillber vi alla samma Gud?

2010-02-07T21:50:00.004+01:00

Min tankeprocess när det gäller uttrycket “i Jesu namn” börjar nu kanske närma sig en slutpunkt. I två inlägg har jag skrivit om saken.

Först argumenterade jag för att bön i Jesu namn helt enkelt är när vi ber till Herren i kraft av att Jesus dog på korset och uppstod från de döda, och att vi därigenom kan bli räddade.

I nästa inlägg antydde jag att vissa liberalteologiska präster i Svenska kyrkan kanske inte ber i Jesu namn när de är otydliga med att Jesus är Gud, och att han uppstod med sin kropp från de döda.

Nu har det slagit mig att det här kan vara nyckeln till ett problem jag tidigare grunnat på: hur ska jag ställa mig när någon, kristen eller annan, säger att vi alla dyrkar samma Gud? Ofta kan man få höra att judar, kristna och muslimer dyrkar samma Gud. Så varför ska vi då vara så noga med vem som tror rätt? Vi tror ju på samma Gud! Vissa menar att även hinduer, buddister och andra dyrkar samma Gud, men låt oss lämna det därhän, för där kan man resa starka invändningar.

Dock finns ju en kärna av sanning i påståendet att judar, kristna och muslimer har samma Gud, Abrahams Gud. Att judarna har dyrkat samma Gud som vi är ju självklart eftersom de är Guds utvalda folk (obs, ingen ironi här) och vi kan läsa om deras relation med Gud i Bibeln. Abraham var ju den förste av det judiska folket och han hade bevisligen en relation med Gud.

Muslimerna hänvisar till Bibeln som källa. De anser dock att dagens Bibel är förvanskad. Men Muhammed kallade judar och kristna för bokens folk, ett uttryck för respekt, eftersom han ansåg att hans tro var en förlängning av Bibelns budskap. Koranen hämtar material direkt ur Bibeln, om än något ändrat, och det är alltså ett faktum att muslimer anser sig dyrka Abrahams Gud.

Så dyrkar vi då inte samma Gud? Kan vi inte enas om att vi tycker ungefär samma saker? Nej, det kan vi inte. Instinktivt känns det fel. Visst, där finns en kärna av sanning, men det finns sanning i alla villospår. Jag tror att nyckeln till problemet är just ”i Jesu namn”. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är det detta som skiljer oss åt: vi dyrkar den Gud som inkarnerades i Jesus, dog och återuppstod från de döda. Det är inte samma Gud som den gud vars messias judarna fortfarande väntar på. Det är inte heller samma Gud som den gud som bara sände profeten Jesus, och dessutom inte lät honom dö på korset. Det är definitivt inte samma Gud som den gud som påstås ha sänt profeten Muhammed för att fullkomna Jesu budskap. Jesu ord kan inte fullkomnas; de är fullkomliga.

Notera skillnaden: tidigare skrev jag att det som definierar kristen bön är att vi ber utifrån Jesu verk. Här vill jag ta tanken vidare till att svara på en mer specifik fråga, som jag tror många kristna kan ha svårt att svara rakt på: Tillber vi samma Gud, Abrahams Gud? Svaret är nej. Vi kristna tillber Jesus, vår Gud, som dog och återuppstod. Det är inte samma Gud som någon annan tillber. Den gud judar och muslimer tillber har bara gemensamma drag med Herren, vår Gud. Judarnas gud är inte fullständig. Jesus saknas. Att förkasta Jesus ger också en bild av en gud som inte är Jesus. Den bilden kan inte vara sann. Muslimernas gud är inte heller Jesus, och dessutom har han ett antal felaktiga tillägg, till exempel att Muhammed skulle vara gudens sutgiltiga profet. Dessa gudar ger oss alltså vissa delar av Gud, blandat med felaktiga bilder av gud. En sådan bild kan inte vara riktig, och därför kan vi inte tro på den.

Jag vill notera min åsikt att judarna är Guds utvalda folk, vars främsta syfte var att föda Jesus. Vad Gud har för plan med judarna nu vet jag inte, men Paulus säger tydligt att de har en särskild ställning. Paulus var ju för övrigt jude. Min åsikt är att kristendomen är den riktiga judendomen, dvs. att dagens judar missade Messias. Vi hednakristna är grenar som inympats på olivträdet - och olivträdet är det judiska folket. Herrens plan går alltså i en enda lång och rak linje från Adam till Jesus och evangelium. Det finns inget brott mellan judendom och kristendom, utom i människors sinnen. Jesu död ingick i planen, och att - som gjorts i vissa tider - anklaga judarna för Jesu död är absurt, och visar att man inte förstått någonting. Men hur mycket jag än respekterar judarna som Guds folk viker jag inte från min uppfattning att den som vill dyrka Herren måste dyrka Jesus. Även om judarna ropar till den Gud som valde dem, så ropar de bara till en aspekt av Herren, den som syns i det Gamla Testamentet. Och utan Jesus får man inte den hela och sanna bilden av Gud.

Jag tror att inställningen att vi alla dyrkar samma Gud möjligen kan vara bra för att främja fred och sämja mellan folken. Men teologiskt är det ett farligt relativistiskt villospår som slugt bäddar för ekumenik med andra religioner och kompromisser om tron på Jesus, och därför kan vara ett hot mot vår frälsning.

Är detta bön i Jesu namn?

2010-01-07T21:58:00.002+01:00

I mitt senaste inlägg argumenterade jag för att bön i Jesu namn helt enkelt kan innebära att vi ber i kraft av Jesus och hans verk. Det kan skilja vår bön från all annan bön. Det skiljer kristna från alla andra. Kanske behöver vi inte ens nämna orden "i Jesu namn" i bönen, utan det kan räcka att vi tror på Jesus, som Bibeln beskriver honom:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. (Rom. 10:9)

Och det kanske var detta Jesus menade när han sa:

Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. (Joh. 16:23)

Vad Jesus ville säga, i så fall, var att när ni ber med utgångspunkten att jag är den jag är, då ber ni rätt inför Herren. Detta är inte konstigt. Tvärtom, det passar som hand i handske med biblisk kristendom.

Att andra religionerns utövare inte ber så, det är självklart. Därmed inte sagt att de inte kan bli frälsta på något sätt, genom Gud, det är inte något vi har rätt att uttala oss om. Men bönen är inte i Jesu namn.

Men finns det då kristna som inte ber i Jesu namn? Jag antydde det, men vad menade jag? Av en slump stötte jag på ett exempel, på domprosten Åke Bonniers blogg. Jag kollar hans blogg då och då, och lade nyligen märke till att han skrivit flera inlägg med titeln "I Jesu namn". Tydligen hålls nyårsmässan i domkyrkan varje år på det temat. Här är inlägget jag syftar på.

Åke Bonnier har själv sagt att han har en liberalteologisk hållning. Samtidigt hävdar han mycket bestämt att han tror på uppståndelsen, även om han glider lite på hur den gått till, beskriver evangelisterna som förvirrade och inte vill nämna specifikt att Jesus uppstått med sin kropp.

Därför är det konstigt när man samtidigt får läsa följande i ett inlägg av Åke Bonnier:

I Jesu namn - för mig som kristen uppfattar jag Jesus - den judiske mannen från dåtidens Palestina som den i vilken Gud möter mig som tydligast - men Jesus själv, som jag vördar och ärar - möter i bilder, texter, toner och ibland har vi svårt att uppfatta det - men när vi verkligen ser, läser och lyssnar med en djupare förståelse, då kan vi ana hans närvaro - Kristi närvaro.

Strax innan har Bonnier skrivit att Jesus möter oss i alla människor, vare sig de bär kors, slöja eller turban, samt i konst, musik m.m. Det är förvisso sant, som Bibeln säger oss:

'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.' (Matt. 25:40)

Men i kombination med vad han skrivit ovan blir blandningen explosiv: Gud möter oss överallt och i alla människor, men han möter oss som tydligast i "den judiske mannen från dåtidens Palestina". Oavsett om det är avsikten anas här relativism. Gud möter oss "tydligast" i Jesus. Möter han oss också i andra? Är Jesus Gud, eller bara en människa i "dåtidens" Israel. Lever denne judiske man idag i samma kropp? Är skotten vattentäta mot New Age som lär att Gud finns i oss alla, men mer i dem som är upplysta? Eller att Kristus inkarnerade i Jesus, den judiske mannen från dåtidens Palestina, men i framtiden kan inkarnera i andra? Dessa är farliga villoläror, och det oroar att det inte markeras tydligt emot dem.

Jag undrar om man ber i Jesu namn om man tänker så. Säkert är det inte. Det vore så enkelt att vara tydlig: Jesus är Gud, han fanns från begynnelsen. Han dog, sonade våra synder och uppstod med sin kropp och lever idag. Det finns bara en Gud. Ingen annan människa kan någonsin vara Gud. Denna sanning bekänner jag, i Jesu namn.

"I Jesu namn"

2010-01-04T20:39:00.006+01:00

Häromdagen kom en tanke till mig, som jag tror är en insikt. Jag vill gärna dela med mig av den - om inte annat kan den stimulera dina tankar.

Vad menas egentligen med "i Jesu namn"?

Först en utvikning: Du minns säkert att Bibeln talar om att människor ska döpas i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Men det är inte det bibelstället jag syftar på, utan det följande:

Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. (Joh. 16:23)

Detta har lett många till att fundera kring hur man egentligen ska be. När lärjungarna frågade Jesus hur de skulle be gav han dem, och oss, bönen Fader Vår. Den kommer jag att diskutera i ett senare inlägg. I Fader Vår finns ingen referens till Jesu namn. Så hur ska det vara? Det citerade Bibelstället ovan kommer från Jesu sista tal till lärjungarna, alltså långt efter att han gav dem Fader Vår. Kanske var det något som ändrades när Jesus skulle dö, eller kanske syftar de två undervisningstillfällena på olika poänger? Jag tror bådadera. Jag kommer som sagt att återkomma till Fader Vår.

Men det som ändras är att Jesus står i begrepp att dö på korset när han uppmanar sina lärjungar att be i hans namn. Det är hans avskedstal till dem. Det stora står i begrepp att ske - det som ska ändra hela historien och alla spelregler. Jesus ska strax frälsa världen genom att ta på sig dess straff, och han ska uppstå och besegra döden. Lärjungarna har kanske anat det hittills, men efter Jesu död kommer det att stå helt klart för dem att allt nu kretsar kring Jesus; inte vad han sa eller lärde eller de sjuka han botade, utan enbart kring honom och det han gjorde på korset.

Många riktar idag sina böner till Fadern, och avslutar bönen med orden: "... i Jesu namn, amen." Jag tror många tolkar bibelordet som en instruktion att be så. Det finns mycket tänkt och skrivet kring hur man ska be. När jag var på retreat på Berget i Rättvik (på S:t Davidsgården, ej på Meditationsgården som jag är lite skeptisk mot) så bläddrade jag i en bok av en präst som tagit på sig bördan att ge oss en hel bok om hur vi ska be. Jag vill varken raljera eller underordna mig, för jag läste inte hela boken och jag har inte tillräcklig kunskap. Men jag minns att jag fann det tankeväckande att någon skulle kunna ge exakta instruktioner i detta. Ett resonmang var att våra böner filtreras av Jesus innan de når Fadern, så att bara det som är rätt att be om når fram. Genom att be i Jesu namn addresserar vi Jesus, som är ett slags advokat som lägger fram vårt fall så att det gynnar vårt bästa. Säkert finns stöd för detta i Hebréerbrevet och på andra ställen.

Andra ber idag direkt till Jesus, har jag hört. Och det är väl också på ett sätt att be i hans namn? Kanske är det mer riktigt än att slaviskt lägga till "i Jesu namn" till alla böner. Herren kan väl inte ha menat att former och etikett är det som betyder något? Det förefaller mig kollidera med hela det kristna budskapet.

Det finns vissa som trycker på att Guds namn är "Jesus". Man tolkar frasen "i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" som att detta namn nu har kungjorts som "Jesus". Prästerna borde alltså inte döpa "i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn", utan "i Jesu namn". Man har, som okunniga papegojor, missförstått instruktionen och rabblar den istället ordagrant i våra kyrkor. Det låter sannolikt, men det må vara hur det vill med den saken. Eftersom Jesus är och förblir Gud så är resonemangen akademiska, om än intressanta.

Jag har själv snubblat hit och dit i hur jag ska be. I början bad jag Jesus att komma in i mitt hjärta och visa mig vägen. Senare har jag undrat om jag tänkte fel den gången. Det kanske är Anden som kommer in i mig, det står ju i Bibeln - Anden är Hjälparen som Jesus sänder. Ett tag gick jag över till att be till Fadern och avsluta med: "... i din Son Jesu Kristi namn." Sen har jag förstås bett Fader Vår också, men då ordagrant, utan att lägga till Jesu namn. Man kan ju bli snurrig för mindre! Hur ska man tänka, och spelar det någon roll?

Ja, det spelar roll, men inte den roll man tror. Den som finner dessa resonemang onödiga och löjliga, och skrattande konstaterar att det inte spelar någon roll har visserligen rätt, men bara på ett plan. Bokstavligen spelar det ingen roll exakt hur orden faller - det tror jag inte. Men samtidigt kan det spela en oerhört stor roll hur man ber, vad man har i sitt hjärta när man ber.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. (Rom. 10:9)

Det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Det finns ingen annan väg till Fadern än genom Jesus. Och det är genom vår tro vi blir räddade, utan egen förtjänst. Därför måste vår tro vara att det är Jesus som räddar oss. Någon annan frälsande tro finns inte. När vi ber måste vi i vårt hjärta bekänna att Jesus är Herre och Gud, och att han uppstått från de döda så att vi kan räddas. Något annat duger inte.

Ta till exempel en hindu som ber till något han kallar gud, och säger att det är samma gud som Israels Gud, bara i en annan skepnad. Eller tänk dig en muslim som ber till Abrahams Gud, dvs. Gamla Testamentets Gud, som är densamme som vår Gud, men som samtidigt tror i sitt hjärta att Jesus var en vanlig profet, inte korsfästes och inte är Gud. Tänk också på en nyandlig svensk som ägnar sig åt New Age och försöker hitta gud i sig själv. Han anser att Jesus var upplyst av kosmiskt medvetande och att vi alla kan bli som Jesus. Betänk till sist en jude som ber till Gud, men inte erkänner att Jesus var Messias.

Jag vill göra tydligt att jag inte dömer någon av de ovanstående. Det vore oerhört förmätet av mig att säga huruvida dessa människor blir räddade eller inte. Deras frälsning är mellan dem och Herren. Vad jag säger är att jag inte tror att deras bön är riktig. Ett undantag vill jag göra: Juden har ett särskilt förbund med Gud, det gamla förbundet. Troligen är judarna speciella. De är Guds utvalda folk, och han har antagligen en särskild plan för dem. Men hans bön är inte i Jesu namn, eftersom han inte ber utifrån vad Jesus gjort. När det gäller New Agearen skulle han till och med kunna be i Jesu namn utan att det duger, för han tror inte på Jesu verk på korset.

Det är detta jag tror det handlar om, att be i Jesu namn: Att man ber med utgångspunkten att Jesus är Herre och Gud, dog på korset för våra synder, uppstod från de döda och att det är genom honom vi kan få nåd och frälsning. Det är detta som skiljer en bön i Jesu namn från en bön till Gud, vilken som helst. Därför tror jag inte att det spelar någon roll om vi lägger till orden "... i Jesu namn" på slutet eller inte. Inte heller tror jag det spelar stor roll om vi ber till Fadern eller till Jesus. Det jag tror spelar roll är utgångspunkten för vår bön: Att vi i vårt hjärta låter bönen utgå ifrån, ta sitt avstamp i, att det Bibeln säger om Jesus är sant. Det är det som skiljer en kristen bön till Gud från alla andra böner.

Så när Jesus uppmanar sina lärjungar att be till Fadern i hans namn, så tror jag han menar att de, och antagligen också vi, ska be till Fadern i kraft av det han står i begrepp att göra; i kraft av det frälsningsverk han kommer att utföra; i kraft av att han kommer att övervinna döden. Han säger även att ingen kommer till Fadern utom genom honom. För att komma genom honom måste vi be i hans namn, åberopande vår tro på honom och vad han gjort - alltså det historiska faktum att han upptått från de döda.

Därför måste vi fråga oss, inte om vi lägger till rätt ord på slutet, utan om vi faktiskt ber i Jesu namn. Har vi tagit emot frälsningen, eller stretar vi emot? Prästen som står i kyrkan och säger något "i Jesu namn", men som samtidigt svävar på målet om Bibeln är sann. Författare och tyckare som väljer sin egen version av tron och förkastar delar av Guds ord, och kulturpersonligheter som "kommer ut" och erkänner sin tro: ber de verkligen i Jesu namn?

Den som talar om "berättelsen om Jesus", "jesusgestalten", "den historiske Jesus" och så vidare bör nog fråga sig vad det är man egentligen tror på, och vad det är man tar sin utgångspunkt i när man ber. Även om man säger: "I Jesu namn."

Teodicéproblemet - Varför finns ondskan om Gud är god och allsmäktig?

2009-10-19T15:10:00.008+02:00

Jag fick positiv respons på mitt inlägg om teodicéproblemet. Dessutom har jag fått en förfrågan om en länk till det. Jag publicerar därför inlägget igen, men nu i omarbetad och mer koncentrerad form. Håll till godo, om det intresserar dig.

Det känns en aning märkligt att skriva en artikel om teodicéproblemet. Varför? Jo, för att det är ett problem som har diskuterats i årtusenden. Skarpa hjärnor i alla läger har förmodligen uttömt ämnet många gånger om vid det här laget, och det vore förmätet av mig att tro att jag kan tillföra något nytt. Men det märkligaste av allt är att teodicéproblemet gång på gång får kristna att lämna tron. Det används också om och om igen av dem som argumenterar emot den kristna tron. Och varje gång det framförs verkar den som talar eller skriver tro att just de har hittat det slutgiltiga argumentet - det som för alltid omöjliggör en tro på en god Gud. Men faktum är att det finns goda lösningar på problemet. Det är definitivt inte något större hinder för oss att tro.

Teodicéproblemet är alltså ungefär följande: Hur kan ondska och lidande finnas i en värld som skapats av en god och allsmäktig Gud? Om Gud är god kan han inte vilja att ondska och lidande ska finnas, och om han är allsmäktig skulle han kunna hindra ondska och lidande. Om Gud är allsmäktig, vilket betyder att han har all makt i universum, så måste det ju vara så att han faktiskt tillåter ondska och lidande i vår värld. För om han inte tillåter det kan det inte finnas - han är ju allsmäktig.

En slutsats av detta resonemang kan vara att Gud inte är god, eller att han inte är allsmäktig. Om något av dessa alternativ vore sant skulle det, som varje sann kristen lätt inser, innebära att den kristna tron faller - om Gud inte är allsmäktig eller inte fullständigt god, så faller allt vi tror på.

En första naiv lösning på problemet skulle kunna vara att säga att det inte är Gud utan människan som är orsaken till ondskan i världen. Och det är sant. Kom ihåg att den kristna tron lär att Gud skapade världen perfekt:

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos. 1:31)

Det finns alltså inget utrymme för tvivel. Allt var gott i början. Det fanns inget ont i den värld Gud skapade. Men vi vet alla hur det gick sedan. För att människan skulle få leva i en god värld ställde Gud upp ett enda bud: att inte äta av en viss frukt. Hur man än väljer att tolka denna skildring - om frukten var konkret eller en symbol för något annat - så kvarstår faktum; en enda sak behövde människan avstå från. Men människan valde att inte tro på Gud, utan istället på Ormen, som kallade Gud en lögnare och som lovade människorna att de själva skulle bli gudar. När människan vände Gud ryggen kunde Gud inte längre upprätthålla en god värld. Synd och död blev en del av världen. Gud hade tydligt varnat människan för detta:

Herren Gud gav detta bud: "Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos. 2:16-17)

Människan kan alltså inte säga att hon inte blev varnad för konsekvenserna. När människan bröt mot Guds bud kastades hon ut ur paradiset och fick inte längre tillgång till Livets Träd:

Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos. 3:24)

Så det är sant att ondskan beror på människan, men det löser tyvärr inte problemet. Det är fortfarande Gud som tillåter ondskan, eftersom han är allsmäktig, och alltså skulle kunna stoppa den om han ville. Många kristna menar att djävulen står för det onda, och det är också sant, men samma sak gäller här. Vad jag förstår tror en del kristna att världen är ett slagfält mellan Gud och djävulen, där båda kämpar om herraväldet. Men som författaren Sven Reichmann konstaterar kan detta inte stämma. Det skulle innebära att Gud inte är allsmäktig, eftersom hans makt över världen inte är säker. Gud måste ha allt i sin hand - djävulen måste verka inom de ramar Gud satt upp, annars är Gud inte allsmäktig.

Jag kan alltså konstatera att Gud faktiskt tillåter lidandet och ondskan i världen. Hur går det ihop? Jo, jag anser att man gör ett stort misstag, eftersom kritiken mot Gud inte är konstruktiv. Konstruktiv kritik handlar om att påpeka hur någonting kan förbättras. När någon framför teodicéproblemet som ett argument mot Gud kan man därför ställa frågan: "Okej, men hur anser du att Gud borde göra istället?" Om man nu anser sig ha rätt att kritisera Gud, då måste man väl också kunna säga vad Gud borde ha gjort? Jag vet inte om kritikerna har något svar på det, men jag kan spekulera. Det finns trots allt inte så många möjligheter.

Gud skulle kunna välja att ingripa i världen och omedelbart stoppa all ondska och allt lidande genom att använda sin oändliga makt och styrka. Det skulle betyda någon form av våld. Låt mig påminna om att poliser i vårt samhälle är tillåtna att använda våld för att upprätthålla ordningen. Våld kan alltså vara försvarbart om det används i ett gott syfte. Men för att stoppa all ondska och allt lidande i världen skulle Gud tvingas ta till enormt mycket våld. Faktum är att han skulle behöva skapa en stenhård diktatur, liknande ett terrorvälde. Utegångsförbud och inskränkningar i yttrandefriheten är bara små ting jämfört med vad Gud skulle tvingas göra för att all ondska skulle upphöra. Men tror du att Gud skulle kunna skapa en god värld på det sättet? Det tror inte jag - en sån värld skulle likna en mardröm. Eftersom vi inte kan leva upp till Guds standard, så skulle vi alla förlora vår frihet och varje handling vi gör och varje tanke vi tänker skulle kontrolleras. Om vi inte höll måttet, och det gör vi inte, skulle vi kanske fängslas - troligen i isoleringscell, för att inte kunna skada varandra i fängelset. Men det skulle betyda att vi lider i varsin isoleringscell. Alltså har Gud inte stoppat lidandet då heller.

Troligen vore det enda sättet att stoppa lidandet att förinta oss alla. Om Gud förintar en människa, då har hon ju per definition slutat lida. Dessutom orsakar hon inget lidande för andra. Detta skulle alltså kunna vara ett sätt. Men faktum är att Gud har använt den här metoden flera gånger i historien, till exempel när han förintade Sodom och Gomorra, eller när han släppte lös Syndafloden. För detta har Gud av många anklagats för att vara grym, tyrannisk och hämndlysten - en ond gud. En tanke som slog mig är att orsaken till att Gud handlat så i historien kanske är just att han ville visa hur det skulle se ut om han använde sin makt för eliminera ondskan. Men istället för att förstå detta, och tacka Gud för att han ger oss frälsningen som en väg istället för att förinta oss, så svär människorna åt Gud och anklagar honom för ondska. Samtidigt, när han inte använder sin makt, då beskylls han också för ondska.

Men Gud är alltså god - han vill inte förinta oss. Så vad kan han då göra? Gud kanske kan manipulera oss så att vi inte gör något ont. Då kunde världen bli perfekt. Men det skulle betyda att vi inte längre har en fri vilja. Om vi inte är fria att tänka onda tankar eller begå onda handlingar, då är vi inte goda för att vi väljer att vara goda; då är vi goda för att vi inte kan göra något annat. Vi har inget val. Men en sådan godhet är ingen verklig godhet - den är bara instinkt, något som är inprogrammerat. Världen blir en plats som bebos av viljelösa robotar. Och en sån värld vill Gud inte ha, för den vore meningslös. Då kunde han lika gärna skapa en hop med robothundar som viftar på svansen åt honom. Jag läste nyligen att man lagt ner tillverkningen av robothundar, därför att det visat sig att människor inte är så intresserade av att ha robotar som husdjur. Om människan, som är en ofullständig avbild av Gud, inte vill ha en viljelös robot som sällskap, varför skulle Gud då vilja det?

En tredje möjlighet vore kanske att Gud befriar oss från konsekvenserna av vår ondska? Då skulle vi kunna fortsätta som förut, men inget ont skulle hända oss. Hör jag någon som protesterar? Ja, visserligen vore det skönt att slippa orkaner, jordbävningar och flodvågor. Sådant är ju sällan orsakat av oss. Men dessutom skulle effekterna av allt ont vi gör elimineras. Påminner det dig om något? Mig påminner det om nordisk mytologi. Våra förfäder trodde att en krigare som dör får leva i Valhall, där man strider hela dagarna. När kvällen kommer vaknar alla hjältar som fallit till liv igen, och man håller fest. Det är väl en ganska omogen religion? Krigen fortsätter, men alla som dödas vaknar igen. Precis som när barn leker. Om du blir arg på någon - slå ihjäl honom eller henne. Det gör ingenting. En sån lösning verkar på mig som om Gud skulle spärra in människan i en madrasserad cell, där hon inte kan skada sig själv hur mycket hon än kastar sig mot väggarna. Låter det rättfärdigt?

Det skulle vara en värld utan moral, för ingen behöver ta konsekvenserna av sina handlingar. Gud skulle agera som en förmögen far, vilken köper en fin lägenhet till sin missbrukande son och ger honom obegränsat med pengar att köpa droger för. Dessutom står ett akutteam redo att gripa in och återuppliva sonen när denne tagit en överdos. Verkar det som en kärleksfull far? Och tror du att sonen någonsin skulle känna ett behov att lämna sitt missbruk?

Gud är helig, och absolut god. Han kan aldrig acceptera en värld som är ond. Det går helt emot hans natur. Hur skulle du se på en allsmäktig Gud som kompromissar med ondskan? Det kan han aldrig göra, och det är också orsaken till att vi måste leva i en värld där vi får lida inte bara med konsekvenserna av vår egen ondska, utan också med naturkatastrofer av alla de slag, som är konsekvenser av en fallen värld. Gud kan inte acceptera det onda, och därför kan han inte skydda oss om vi väljer det onda.

Jag välkomnar den som läser detta att komma med andra förslag på vad Gud skulle kunna göra för att hindra lidandet i världen.

Men nu är det ju så att Gud har en lösning på problemet med världens ondska. Ibland verkar det som om de som kommer dragande med teodicéproblemet inte är medvetna om det. Guds lösning är att han själv tagit plats bland oss människor och tagit på sig straffet för vår ondska. Därmed behöver vi inte plikta för det onda vi gjort. Om vi självmant accepterar hans inbjudan och av egen vilja väljer att underkasta oss hans makt igen, då tar han oss till en värld utan ondska och lidande. Det kommer att ske när han återupprättar världen. Men bara de som själva väljer att komma till Gud får komma dit. Då kan Gud upprätta en värld av undersåtar som frivilligt valt honom.

Den uppmärksamme tvivlaren invänder nu genast att man då kan undra hur den återupprättade världen ska kunna vara perfekt - kan inte människan välja det onda igen? Jag ska inte ljuga och säga att det är enkelt att förstå exakt hur Guds lösning kommer att fungera på det här området. Men jag tror att nyckeln är att vi då frivilligt har valt Gud, och att han då kan skydda oss från att välja det onda på nytt.

Jag är också säker på att någon kommer att invända att Gud inte ger oss något riktigt val. De val han ger oss är att vi måste underkasta oss honom eller dö. Det förefaller orättvist. Men är det en giltig invändning? C.S. Lewis menade att om vi håller på att drunkna i en fors, och någon räcker oss en hand och erbjuder sig att rädda oss från en säker död, ska vi då ifrågasätta vår räddares motiv? Mot detta skulle man i sin tur kunna invända att den liknelsen inte håller fullt ut. Det är ju Gud som skapat "forsen" - den värld vi måste räddas ifrån. Man anklagar då Gud för att han skapat världen. Om inte Gud skapat världen skulle ingen ha behövt lida. Men här börjar vi närma oss gränsen för vad vi kan känna till och förstå: Varför skapade Gud världen? Att det var av kärlek kan jag som kristen säga med säkerhet, men mer än så är svårt att veta. Men kom ihåg att inte heller andra religioner eller ateismen kan förklara varför världen kommit till. Som kristen måste jag lita på Gud och tro att han har alltigenom goda syften.

Men anta att man ändå förbannar Gud för att han skapat världen och tillåter dess ondska. När Gud räcker oss handen för att rädda oss underkänner vi handen, därför att vi tycker att den är orättvis, den ger oss inget verkligt alternativ. Jag tycker att det låter ungefär som ett barn som förbannar sina föräldrar för att det blivit fött: "Jag har inte bett om att bli född till den här världen!" säger barnet. "Ni skaffade mig för era egna själviska syften. Nu måste jag lida i det här livet. Det hade varit bättre om jag inte blivit född!" En del kanske sympatiserar med barnet, men de flesta skulle nog tycka att det uppför sig omoget. Att inte ta ansvar för att man blivit född och för sitt liv; att inte tacksamt ta emot den gåva som livet är, framstår för mig som självcentrerat och självömkande. Varför skaffar föräldrar ett barn? Oftast är det av kärlek, för att man vill vara med sitt barn och älska det, och bli älskad tillbaka. Av samma skäl skapade Gud antagligen människan. Och som ett omoget barn förbannar människan Gud för att hon blivit född till en värld som inte är perfekt. Och alltsom oftast glömmer människan också, eller vill inte alls veta, orsaken till att världen är ond: Att människan vände sig bort ifrån Gud och ville det onda.

Låt mig än en gång rekapitulera hur människan resonerar, för det här är så viktigt:

Människan anklagar Gud för att han tillåter ondskan i världen.
Människan får veta att det är hon själv som är orsaken till ondskan i världen, och att Gud inte kan ta bort den genom våld eller manipulation, men att han i Jesus sträcker ut sin hand för att rädda människan.
Människan anklagar Gud för att inte ge människan något riktigt val, eftersom hon bara kan välja mellan Gud eller döden/helvetet.
Människan får veta att hon faktiskt är otacksam när hon avvisar någon som frikostigt vill rädda hennes liv i en krissituation. Med andra ord: Det finns inga andra val. Ta den utsträckta handen eller drunkna i forsen.
Människan anklagar Gud för att han skapat världen.

Det finns ingen ände på människors skäl att förkasta Gud. När människan erbjuds ett evigt liv i paradiset så svarar hon att hon önskar att hon aldrig blivit född. Så stort är människans högmod att hon vill förkasta en perfekt värld, bara därför att hon inte själv kommit på den!

Men i Edens lustgård måste väl Gud ha vetat, när han skapade människan, att hon skulle välja att vända sig bort från honom? Varför utsatte han människan för detta? Ja, självklart visste Gud vad som skulle hända; han är ju allsmäktig och allvetande! Men förändrar det verkligen något, jämfört med vad jag skrivit ovan? Återigen måste vi fråga oss vad Gud skulle ha kunnat göra för att inte utsätta människan för detta. De tre förslagen tidigare var våld, manipulation eller eleminering av konsekvenser.

Våld kunde bara, vad jag förstår, innebära att det ljungande svärdet (1 Mos 3:24) sattes att vakta kunskapens träd, så att människorna inte kunde äta dess frukt. Manipulation kunde innebära att kunskapens träd inte placerades i lustgården alls, eller att Gud satte in en spärr i människornas hjärnor så att de inte ville äta frukten. Eleminering av konsekvenser skulle ha betytt att människan kunde äta av alla träd utan konsekvens. Men man ser snart att alla dessa alternativ egentligen är samma sak, nämligen manipulation. Placeringen av kunskapens träd i Edens lustgård motsvarar ju den fria viljan. Om Gud inte satte dit det, tog bort det, vaktade det eller genom manipulation hindrade människorna att äta från det, så skulle det ha betytt att Gud tog bort den fria viljan. Människan blev då en viljelös robot, som inte lydde Gud för att hon ville, utan för att hon inte kunde annat - alltså en robothund. I så fall blir skapelsen meningslös.

Dessa är alltså inga alternativ. Den enda lösning som återstår för att slippa ondskan är därför att aldrig skapa världen. Universum föds aldrig, för Gud vill inte låta människan gå igenom lidande. Inget av den ofantliga skönheten och kärleken i världen föds heller. Någonsin. Man kan naturligtvis hävda att detta hade varit ett bättre alternativ. Men om man hävdar det säger man sig samtidigt veta bättre än Gud. För det var Guds vilja att universum skulle skapas, och allt som finns där, inklusive människan. Av kärlek skapade Gud människan. Precis som varje förälder visste Gud att hans barn skulle få gå igenom lidande, men han satte dem ändå till världen - av kärlek. Dessutom hade Gud redan en fantastisk plan i beredskap. Han skulle rädda sina barn, de som ville, från lidande och ondska. Han skulle ge dem räddningen gratis, som en gåva, utan att de själva skulle behöva göra något annat än att ta emot gåvan. Och ta emot gåvan gör man genom att acceptera Jesus Kristus som Herre och tro att han uppstod från de döda.

Jag hoppas att det nu står klart för den som läst ända hit att Gud inte kunde göra på annat sätt än han gjorde när han skapade världen, att han är en allsmäktig och alltigenom god Gud, att vi bör tacka och prisa honom för skapelsen, och att vi - viktigast av allt - måste ta emot gåvan vi fått i Jesus Kristus, så att vi kan få evigt liv i den nya värld som Gud kommer att upprätta. Den världen kommer att vara fri från ondska.

Så om du tycker att lidandet i vår värld är alltför svårt, och att ondskan är obegriplig och outhärdlig, betänk då dessa underbara ord som Paulus förmedlar från vår Herre och Skapare:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18).

Äkta felande länk - eller bara en utter?

2009-07-03T08:13:00.002+02:00

Jag tänkte nu ägna ett inlägg åt evolutionen igen. För en tid sedan kunde man läsa i Svenska Dagbladet att en ursäl har hittats i Arktis. Det är tydligen så, påstår artikeln, att man hittat en "äkta felande länk" mellan landrovdjur och sälar. För den som inte är så insatt menar evolutionsteorierna att sälar utvecklades när landrovdjur började leva i vattnet igen. De anpassades då till ett liv i vattnet, dvs. utvecklade fenor i stället för framben och så vidare.

Är då teorin att sälar utvecklades ur pälsklädda landrovdjur ett problem för en bibeltroende kristen? Inte nödvändigtvis. Modern kreationism inte bara accepterar, utan är till och med beroende av att artbildning skett snabbt. Detta för att den flora och fauna vi ser i dag ska ha kunnat utvecklas på kort tid. Jag kan inte säga säkert om sälar skapades direkt av Gud eller om de utvecklats ur liknande landdjur. Om landdjur förlorat sina tår och de förenklats till fenor så är det en utveckling som skulle kunna tänkas, så länge det inte handlar om en ökning av informationen i DNA.

För det är ju här kontroversen står. Evolutionister hävdar att encelliga organismer kan utvecklas till människor. Detta måste kräva att slumpmässiga mutationer kan skapa en stor mängd ny information på relativt kort tid. Kreationister hävdar att förändring inom arterna, och ny artbildning, sker snabbt men att den bara sker genom omkombinationer av redan existerande information, inte genom skapande av ny. Sannolikheten att slumpen en enda gång skapar ny, användbar information och att just denna mutation fortplantas är oerhört liten. Sannolikheten att det sker om och om igen och leder till en utveckling från fiskar till filosofer är oändligt mycket mindre. Det kan visas att apor inte skulle kunna skriva Shakespeares samlade verk ens på den tid som universum existerat. Hur skulle då slumpen kunna skriva den enormt avancerade DNA-koden på kortare tid än så?

Men oavsett om utveckling lett till de sälar vi ser idag eller inte, så visar artikeln hur oerhört svaga bevis som torgförs som bevis för evolution. Artiklar av den här typen kan man läsa nästan varje månad i svenska tidningar. De basunerar ut nya upptäckter som bekräftar evolutionen. Underligt förresten att man ständigt kan hitta de saknade bevisen för en teori som redan påstås vara bevisad bortom varje rimligt tvivel.

Denna artikel hänvisar till tidskriften Nature, 23 april 2009. Ett nyligen upptäckt fossil från Kanada har visat sig vara en "äkta felande länk mellan landrovdjur och sälare".

När man som kristen och bibeltroende först ser sådana artiklar så erkänner jag att jag först blir omskakad. Är det verkligen så lätt för forskarna att se detta? Men det är deras taktik, eller hur? De låter så fullständigt säkra på vad de påstår att du förväntas sluta tänka och förundras över vetenskapens landvinningar. Men vid det här laget har jag lärt mig lite om att hantera sådana här "nyheter". Här är min analys av artikeln.

Artikeln berättar att:

"I stället för fenor hade arten korta kraftiga ben, men mellan tårna fanns simhud och den var troligen lika hemma på land som i vatten. Både till utseendet och storleken liknade den en nutida utter.

Fyndet, som redovisas i den vetenskapliga tidskriften Nature (090423), gjordes på ön Devon Island långt uppe i den arktiska kanadensiska arkipelagen. Stora delar av skelettet är bevarat, liksom delar av kraniet. Det senare visar att djuret, trots avsaknaden av fenor, måste klassificeras som en säl, om än en mycket primitiv sådan."

Ok, så de har hittat de fossila resterna av ett djur som liknar en utter. Så varför är det inte en utter? Varför är det en (blivande) säl? Uppenbarligen av ett enda skäl: kraniets form. Delar av kraniet har hittats. Hur stor del av kraniet? Det sägs inte. Var det några få fragment? Helt klart var det inte hela kraniet, för då skulle man ha sagt det. Och det berättas inte hur dessa delar av kraniet tolkades som kraniet av en säl. Tolkningen kan knappast ha varit kristallklar, eftersom man säger att denna "säl" var väldigt primitiv, och därmed antyder att det fortfarande måste vara stor skillnad mellan detta kranium och kraniet av en modern säl.

Att säga att "istället för fenor" hade den korta ben är ett skickligt bedrägeri. Man kan inte säga att ett djur har vissa attribut "istället" för några andra. Hur vet man det? Resonemanget går återigen tillbaka på kraniet, som antas visa att detta var en säl. Att sedan säga att djuret var lika hemma på land som i vatten är ett påstående utan mening. Det är självklart att ett djur med ben är hemma på land, och vi vet att uttrar även är hemma i vatten. Hela resonemanget är en kvalificerad gissning.

Dateringen är något osäker, säger artikeln, men fossilet av djuret är tydligen 21-24 miljoner år gammalt. Hela frågan om dateringar, med dess inbyggda cirkelbevis, är en separat fråga som jag inte kan gå in på här. Låt oss bara notera den påstådda åldern.

"Arten har döpts till Puijila darwini. Släktnamnet är hämtat från den lokala inuitdialekten och betyder ”ungt havsdäggdjur”. Artnamnet är givetvis efter Charles Darwin som på sin tid lade fram hypotesen att sälarna troligen härstammade från landlevande former som sökte föda i floder och sjöar för att slutligen övergå helt till ett liv i marina miljöer.

Att döma av Puijilas utseende hade Darwin rätt. Arten levde troligen vid sötvattensjöar och sökte sig ibland till havsstränder. "

Det är troligen lätt att få människor att hålla med om att Darwin hade rätt här. Men vad som verkligen sagts är följande: Darwin, inom sitt evolutionära paradigm, gissade att landlevande däggdjur gradvis utvecklats till sälar. På grund av detta har forskare letat efter ett landlevande däggdjur skulle ha kunnat utvecklas till en säl. Nu har de hittat något som liknar en utter - och drar slutsatsen att det är sälarnas förfader. Varför? Därför att de tolkar några skallfragment från denna utterliknande varelse som sälliknande - och det på en mycket primitiv nivå. Det låter inte lika övertygande längre, eller hur? Det låter som om de har hittat precis vad de så intensivt letade efter.

Men nu medger artikeln en komplikation. Detta fossil, Puijila, kan inte vara en äkta urmoder till dagens sälar, trots allt.

"Någon äkta urmoder kan den dock inte vara. När Puijila levde, eller strax därefter, fanns redan sälar med fenor. Det troliga är därför att Puijila är en reliktform, och att den verkliga urmodern levde några miljoner år tidigare. Men som modell för ursälen står den sig väl, och den är ett slående exempel på hur en felande länk ser ut."

Det medges att darwinistisk teori tillåter reliktformer som lever vidare sida vid sida med de arter som utvecklats ur dem. Det är en del av teorin. Darwinism är en teori som utvecklats för att vara nästan helt immun mot falsifiering. Dock kvarstår faktum, enligt deras egen tolkning av detta fossil: Puijila var INTE en urmoder till dagens sälar. Evolutionister kan säga så mycket de vill att att en liknande varelse levde miljoner år tidigare och att den var en urmoder till sälarna, men det är inte vad man hittat här. Att påstå att fyndet fortfarande "står sig väl" och är "ett slående exempel på hur en felande länk ser ut" innebär inga som helst bevis utan är bara ord.

Slutligen drar artikeln följande slutsats:

"Fyndet antyder att sälarna, som närmast är släkt med björnarna och sannolikt härstammar från någon av de äldsta björnformerna, uppstod i Arktis när klimatet började bli kallare på jorden i början av oligocentiden för drygt 30 miljoner år sedan."

Hur denna slutsats dras förklaras inte i den korta artikeln, men jag skulle bli mycket överraskad om oomtvistliga bevis för björnarnas utveckling existerar idag. Jag gissar att påståendet att sälar utvecklades från tidiga björnar bara är en hypotes, ett antagande, som gjorts utan fossila bevis. Detta eftersom Puijila hyllas som det första beviset på en urmoder till sälar - fastän de medger att Puijila inte alls var någon urmoder till sälarna, förstås. Detta fossil påstås vara 21 miljoner år gammalt, men används ändå för att dra slutsatser om vad som hände för 30 miljoner år sedan. Är inte nio miljoner år en ganska lång tid?

Så vad har vi kvar då? Det enda vi har är ett fossil efter något som liknar en utter. Några fragment av kraniet (hur mycket sägs inte) finns kvar. Evolutionister som var på jakt efter ett landdjur som Darwin förutsagt skulle ha utvecklats till en säl, har dragit slutsatsen att kraniefragmenten liknar en säl, på en mycket primitiv nivå. Det förklaras inte hur denna tolkning gjordes, så det vet vi helt enkelt inte - åtminstone inte utan att läsa artikeln i Nature. Baserat på detta drar evolutionister slutsatsen att denna art var en urmoder till sälar, trots att sälar redan existerade vid den tiden.

Jag är inte övertygad, och jag blir upprörd över den vilseledande beskrivning som, medvetet eller omedvetet, framförs i en artikel i en ledande svensk dagstidning. Jag har inte läst artikeln i Nature, vilket säkert framgått. Jag tycker ändå att så kallad vetenskapsjournalistik kunde visa prov på något skarpare kritiskt tänkande än att bara okritiskt referera vad forskare påstår.

Och slutligen, även om det kunde bevisas att ett pälsklätt, landlevande däggdjur, som äter fisk och tycker om att simma, har ökat i storlek, förlorat benens funktion och ändrat extremiteternas form till enklare fenor - något som sannerligen inte bevisats här - skulle det vara bevis för evolution i stor skala? Bara om denna förändring inkluderar en tydlig ökning av genetisk information, dvs. att det finns genetisk information som inte var tillgänglig i Puijila, men som finns hos sälar. Då skulle Puijila vara ett argument för evolution i stor skala.

Nästa gång du läser en artikel av den här typen; läs då lite mer noggrant, pröva argumenten som framförs och avgör själv vad som är verkliga bevis och vad som bara är önsketänkande.

Vem skapade Gud?

2009-07-02T16:27:00.002+02:00

Här tänkte jag kort ta upp ett argument som ibland fortfarande används mot kristendomen. Ateister och evolutionister påstår ibland att även om Gud finns så uppstår frågan vem som skapat Gud. Det är tyvärr ett gammalt och dåligt argument.

Gud är per definition inte skapad, eftersom han skapat allt. Gud har skapat tid, rum och materia. Det betyder att Gud för det första inte kan vara i tiden, eftersom han skapat den. Han är alltså oföränderlig, evig, vilket också är precis vad Bibeln säger.

För det andra kan Gud inte vara i rummet, eftersom han skapat det. Alltså är han inte begränsad av rummet utan finns överallt, vilket också är vad Bibeln säger.

För det tredje kan Gud inte vara av materia, eftersom han skapat den. Alltså är han osynlig - kan inte observeras. Detta är ju också vad ateister och vetenskapstroende ofta hävdare - att man inte kan tro på Gud därför att han inte kan observeras. Också Bibelns säger att ingen människa sett Gud.

Ateister och evolutionister förkastar nog den här förklaringen av Gud därför att vi kristna då inte kan förklara exakt vad Gud är. Det är sant att vi inte fullständigt kan förklara det. Det var därför han sände sin son Jesus Kristus för att göra sig synlig för oss. Och själv tycker jag att den här förklaringen är mycket mer trovärdig än när ateister påstår att allting kommer från ingenting. Av sig självt.

Vi ska nämligen komma ihåg att inte heller vetenskapen eller ateismen har någon helt begriplig förklaring till vad allt kommit ifrån.

Vad händer när vi dör?

2009-07-01T01:08:00.002+02:00

Jag har tidigare berört frågan om vad som sker efter döden i andra inlägg, men jag har inte koncentrerat mig på frågan specifikt, så därför tänkte jag göra det nu.

Kan jag då veta vad som händer när vi dör - en fråga där de lärde tvistat i årtusenden och där det finns nästan lika många åsikter som det finns människor? Nej, det vore naturligtvis orimligt att jag skulle kunna sitta inne med hela sanningen eller kunna tillföra något som inte redan sagts av någon tidigare. Men vi kan faktiskt veta en hel del om vad som händer efter döden. Och det är inte i första hand genom spekulationer och egna åsikter – det är genom att läsa Bibeln. Min utgångspunkt är alltså, som vanligt, att Bibeln är sann. Men som de flesta vet så måste även ett sant dokument tolkas, särskilt när det skrevs för hundratals, och tusentals, år sedan.

Jag kommer inte i detta inlägg att belägga mina påståenden genom bibelcitat och referenser. Ett sådant arbete kanske jag gör längre fram. Här tänkte jag på ett enkelt och rakt sätt dela med mig av ungefär vad jag tror, och hoppas att läsaren litar på att jag åtminstone har goda grunder för vad jag tror, även om jag inte påstår att jag sitter inne med hela sanningen. Kanske håller du med mig, kanske inte. Kanske finner du resonemanget intressant och vill veta mer. I så fall rekommderar jag varmt att du studerar frågan. Om du inte håller med mig tar jag gärna emot synpunkter, men låt oss diskutera lugnt och sakligt. Frälsningen avgörs inte av att man förstår exakt vad som händer efter döden utan av tron på Jesus Kristus. Det är alltså okej att tolka Bibeln lite olika här, så länge man inte gör våld på den. Det får man självklart aldrig göra.

Innan jag börjar vill jag också poängtera att jag inte har någon agenda att framföra något speciellt trossamfunds lära. Jag tillhör inte någon församling utan är, än så länge, fri tänkare. De tankar jag här framför sammanfaller till viss del med vad sjundedagsadventister tror, men jag är alltså inte sjundedagsadventist, och det finns flera lärosatser hos Adventiskyrkan som jag inte nödvändigtvis håller med om. Det var heller inte från någon sjundedagsadventist jag första gången hörde denna uppfattning – nej, det var faktiskt från en präst i Svenska kyrkan, tro det eller ej. Jag har också läst denna uppfattning hos flera seriösa kristna författare av olika schatteringar. En författare var till exempel en brittisk anglikan. Det handlar inte om någon extrem minoritetsuppfatting, utan en syn som delas av ett flertal teologer som forskat inom området, om än inte av alla.

Jag tror att en orsak till att det tog relativt länge för mig att bli frälst var att jag inte kunde ta till mig de budskap jag uppfattade att kyrkan hade. I de enklaste formerna talar man till barn om att när farmor dör blir hon en ängel och flyger till himlen. Det låter som en saga, varken mer eller mindre, och har knappast bibliskt stöd. Änglar och människor är olika väsen. Men även om man går till vuxna troende så är det en vanlig uppfattning att nära och kära går till Gud när de dör – att de numera är i det man kallar himlen. Det kan variera hur man tror att detta går till men det är väl inte för mycket sagt att många kristna menar att själen lämnar kroppen och kommer till himlen, till Gud.

Om det bara vore det som hände kanske det skulle vara åtminstone logiskt. De som då inte får komma till himlen, av någon anledning, kommer då till ett annat ställe kallat helvetet, tydligen. Men det som komplicerar det hela är att det inte är slut där.

Bibeln säger nämligen att på yttersta dagen ska Jesus väcka alla döda till liv, onda som goda. Och den säger också att vi då ska uppstå med våra kroppar. Hur går det här ihop? Lämnar själen kroppen när vi dör och åker till Gud? Är vi utan kropp i himlen då? Hur är livet utan kropp? Det skulle jag gärna vilja veta. Och ska sen själen flyga till en kropp när Jesus väcker oss, och flyga in i den kroppen så att vi kan stå upp? Och hur kan man då säga att Jesus väcker oss, om vi varit i himlen hela tiden? Och varför behöver vi en kropp igen, om nu tillvaron i himlen utan kropp är så bra?

Men sen blir det ännu konstigare. Nu ska Jesus nämligen döma oss, plötsligt. Vi blir dömda efter våra gärningar, men de av oss som tagit emot Jesus blir frikända. Sen kommer Gud att leva mitt ibland oss på en ny jord där inga sorger finns mer. Men varför då detta mellanstadium som en själ utan kropp i himlen? Och varför ska vi dömas igen? Vi fick väl vår dom redan när det bestämdes om vår själ skulle till himlen eller helvetet? Ska stackarna i helvetet kallas upp en stund i ljuset bara för att få samma dom igen och kastas ner i elden på nytt? Vad är syftet med en extra dom?

Katolska kyrkan skapade stora tankebyggen för att försöka förklara det de inte kunde förstå. Till exempel skapades sju olika himlar – därav uttrycke ”sjunde himlen” – för att det skulle bli rättvist eftersom vi ju är olika goda. Dessutom fick vi tillbringa olika lång tid i skärselden för att nå till himlen, allt för att förklara hur vi kan få komma till Gud trots att vi syndar. Och så vidare.

Jag tror inte alls på det här, och det gör som regel inte protestanter och evangelikala i allmänhet. Dessa konstruktioner nämns knappast i Bibeln, utan tillhör katolska kyrkans så kallade tradition. Men även frikyrkor vårdar en tro med liknande inslag. Till exempel finns det pingstvänner som anser att vår själ förs till en plats nära Gud där vi får vila i väntan på domen. Men jag skulle ha ganska svårt att vila om jag visste att en helvetesdom kanske väntade på mig. Nej, tydligen är det inte så, har jag förstått: Det är bara vi som får komma till himlen som vilar nära Gud. Men då är vi där igen: varför ska den slutliga domen komma om vi redan blivit frikända när vi dog? Varför två domar, om de rimligen ändå måste vara lika? Är det som när en svensk domstol frisläpper en åtalad i väntan på dom om han förväntas bli frikänd? Det låter lite långsökt i detta fall.

Jag tror överhuvudtaget inte att det går till på det här sättet, och det var när jag förstod det som bitarna föll på plats för mig och jag kunde tro.

För judarna fanns ursprungligen inga tankar om någon själ som kan lämna kroppen, såvitt jag vet. När Gud skapade människan tog han materia (”jord”) och blåste liv i den, blåste in sin ande. Adam och Eva levde som människor, som levande kroppar, skapade av Gud.

Att tyngdpunkten skulle ligga på en själ som skiljs ifrån kroppen är en uppfattning som lånats in i kristendomen från bland annat grekisk filosofi, under de århundraden som gått sedan Bibeln skrevs. Det finns lite stöd i Bibeln för en sån uppfattning, särskilt om man följer den viktiga regeln att låta skrift tolka skrift, dvs. man tar inte lösryckta citat utan ser alla texter i relation till varandra.

En ursprungligen judiskt tro (och kristendomen är som du vet en direkt fortsättning på judendomen) om att Gud skapat oss med våra kroppar, och att när vi dör ska vi en dag uppstå med våra kroppar igen för att dömas, har ersatts av en märklig uppfattning att en icke kroppslig så kallad själ lämnar vår kropp när vi dör och flyger till Gud. Många människor har också berättat hur de upplevt att de lämnat sin kropp och svävat iväg ifrån den, men ändå sett och hört vad som skett omkring. Men då frågar man sig: om vi kan både se, höra och tala (med andra själar) utan vår kropp, vad behövde vi då kroppen till? Varför har vi ögon och öron, när själen ser och hör lika bra utan? Detta är inte bara en kuriositet, jag tror att den hindrar människor från att komma till tro. Är kroppen bara ett sorgligt skal som vi besatt, likt en alien från yttre rymden, till dess att vi kan lämna den och visa vårt sanna jag, där vi kan flyga snabbare än ljudet, som Neo i ”the Matrix”? Var det inget syfte med den goda världen och människorna som Gud skapade i begynnelsen, annat än att själarna till slut skulle bli fria?

Här anas influenser från religioner och filosofier där kroppen ses som något ont och fördärvat som håller själen fången, t.ex. grekisk filosofi och gnosticism. Jag tror inte alls på det. När Bibeln säger att Gud skapade världen och människan och såg att det var gott, då menade han, tror jag, att det var så det skulle vara.

Vi människor är ett, tror jag – liksom judarna trodde det från början. Vi är våra kroppar och vi är också något mer än våra materiella kroppar. Vi har medvetande och fri vilja, möjlighet till kärlek och medkänsla. Detta kanske kan kallas vår själ, om man så vill. Eller ande. Men det betyder inte, tror jag, att vår själ tänker, känner och älskar oberoende av vår kropp. Jag tror fortfarande att det är elektrokemiska impulser i vår hjärna som åstadkommer tankar, och att när vi älskar är kroppen inblandad. Men vi kan kontrollera det oberoende av omgivningen. Om vår kropp bara reagerade på interna och externa stimuli skulle den vara lik en robot. En robot har ett program som reagerar på inmatningar och genererar utmatningar. Vår kropp är i vissa avseenden en maskin. Till exempel finns automatiska reaktioner som att dra undan handen när vi känner smärta. Det är en funktion som Gud implementerat i oss för att skydda oss. Det finns genial funktionalitet i kroppen som vi inte medvetet kontrollerar. Vi somnar och vaknar, vår matsmältning fungerar och vårt hjärta slår. Men när det gäller våra medvetna handlingar kan vi välja dem fritt, det är jag övertygad om. För om det inte vore så då vore den materiella världsbilden sann, och vi hade ingen fri vilja. Denna fria vilja, som jag är övertygad om att vi har, kan fatta beslut om vad vi ska göra härnäst. Denna förmåga kanske kan kallas själ. Den beror på att Gud blåst in sin ande i oss.

Men vi är inget utan våra kroppar, tror jag. Vi är våra kroppar, levande kroppar, och kroppen är något underbart. Är inte det här en befriande och trösterik tanke, tycker du? Det var så här du var tänkt att vara. Du är det du ska vara, du väntar inte på att befrias från din kropp och bli något annat.

Men kroppen var aldrig menad att åldras, bli sjuk och förfalla, det vara något som kom med synden i världen, eftersom syndens lön är döden.

Så vad händer då när vi dör? Jo, vi dör helt enkelt, tror jag. När vi dragit vårt sista andetag vet vi inget mer. De döda ser och hör inget. De är döda. Det är som en drömlös sömn eller som att sövas inför en operation, tror jag. Det är nämligen så att vår ande, det liv som Gud en gång blåste in i oss, lämnar kroppen och går tillbaka till Gud. Har du någon gång sett den döda kroppen av en anhörig? Den är kall och hård. Livet är borta. Du kan känna att den är något helt annat än den människa du kände.

Och jag tror att det är här som missförståndet uppstår. Anden går tillbaka till Gud. Men hjärnan följer inte med. Den är död. Därför vet vi inget. Kunde Adam tänka och känna innan Gud blåste in sin ande i honom? Nej, det kunde han inte. Och ändå fanns anden då hos Gud, innan han blåste in den i Adam. Gud vet exakt vilka vi var, så att han ska kunna väcka oss till liv en dag. På det sättet kan man säga att vår ande går till Gud. Gud minns allt, och det måste han göra. När han ska återskapa oss är det nämligen i en ny version av vår kropp. Tänk att du brinner upp eller äts av fiskar. Gud måste då ge dig en helt ny kropp men ändå bevara dig som den individ du är.

För en dag kommer Jesus att väcka oss till liv igen. För oss som dör kommer det inte att kännas som att vi väntat länge, även om det tar tusen år. Vi dör, och det vi i nästa ögonblick märker är att Jesus väcker oss. Jämför när du sövs ner inför en operation. Du ligger där på britsen och läkaren talar med dig. I nästa ögonblick är du på uppvakningsavdelningen. Du märker inget av vad som händer däremellan.

När vi väckts upp kommer vi att dömas. De av oss som tror och som tagit emot Jesus och bett honom om nåd, vi kommer att få leva med honom i den fantastiska nya värld som Gud skapar åt oss och honom. Vi kommer att leva där med våra kroppar – härliga kroppar utan problem – inte som andar. Det är vad jag och många med mig tror, baserat på vad jag läser i Bibeln. Varför skulle Gud gå igenom hela processen med skapelse, fall, upprättelse och dom, för att sedan kasta hela den materiella världen på soptippen och omge sig med ett gäng spöken. Nej, jag tror att vi med våra kroppar kommer att umgås med Gud. Och Gud kommer att delta med sin kropp, alltså Jesus. Och vi kommer att leva för evigt. Tänk dig det, att få ett underbart givande och skapande liv som aldrig tar slut. Ingen oro, inga sjukdomar, bara glädje och kärlek – för evigt i en ung kropp. Ja, du kanske tycker det låter som önsketänkande påverkat av skönhetsindustrin, men tänk efter: i en värld där synden inte finns längre (och då menar jag synd i dålig bemärkelse, hur tänkte du?) kommer kroppen inte att förfalla – alltså inte åldras. Den logiska slutsatsen är då att vi fysiskt är cirka 20 år gamla för evigt.

Det blir inte tråkigt, det garanterar Bibeln. Det blir toppen.

Och vad händer då med dem som inte får komma med. Ja, många kristna tror att de går till evig plåga i helvetet. Helvetesdoktrinen tycker jag är ganska konstig. Den bygger på speciella tolkningar av passager i Bibeln. Hur skulle vi räddade kunna glädjas om vi visste att alla andra grillades levande under tiden? Verkar det förenligt med Guds kärlek? Vissa hävdar att vår förbrytelse mot Gud är oändligt stor, och att straffet därför måste vara oändligt. Men det verkar ändå konstigt.

Kyrkan har byggt upp en doktrin som säger att själen är odödlig. Men det är inte en biblisk tanke. När Gud varnar människan för frukten som ger förmågan att välja det onda säger han att om du äter av den kommer du att ”döden dö”. Inte grillas för evigt. ”Syndens lön är döden” säger Bibeln också. Människans ”själ” är alltså inte odödlig. Människan var troligen avsedd att vara odödlig, genom Guds beskydd och underhåll, innan hon bröt med Gud. Men när hon väl gått sin egen väg, efter eget val, så var situationen den att hon skulle dö, vare sig hon ville eller inte. Sen säger Gud att vi kan få evigt liv, men det är en annan sak. Vi är inte odödliga, men Gud kan skänka oss evigt liv om vi ber honom om det genom Jesus Kristus. Evigt liv är alltså en gåva från Gud, inte något slags rättighet eller något vi har automatiskt.

Doktrinen om själens odödlighet tror jag lett till helvetedoktrinen, eller vice versa. Men om vi ser det på det sätt jag beskrivit ovan, vad är då slutsatsen om dem som inte får evigt liv som gåva? Jo, att de dör förstås. Syndens lön är döden. Gud räddar alla han kan, men de som säger nej tack, som visar bort Jesus när han kommer och föredrar att ägna sig åt sitt korta liv och hålla sig borta från Gud, de får precis som de vill. De går inte vidare till evigt liv, för de ville det inte. De dör istället.

Bibeln säger att de kastas i den brinnande sjön. Och Bibeln säger någonstans att elden brinner för evigt. Därav tanken om ett evigt helvete. Men tänk efter: om du kastas i en eld som aldrig slocknar, vad händer med dig? Du dör förstås, och ganska snabbt. Det spelar ingen roll hur länge elden brinner. Och att elden sägs brinna för evigt betyder troligen att domen är för evigt, det vill säga i det läget är det för sent att ångra sig – domslutet gäller för evigt. Den som tackat nej till Guds gratiserbjudande dör och kommer aldrig att väckas till liv igen. Sen vill jag gärna säga att jag tror att elden är en metafor. Det är inte bokstavligen så att du eldas upp, troligen. Jesus talar om helvetet som den brinnande ugnen. Jag tror han anspelar på Nebukadnessars brinnande ugn i Babylon (Daniels bok) där härskaren kastade in misshagliga personer. Dessa levde inte särskilt länge, knappast mer än några sekunder, för ugnen var fruktansvärt het. Det verkar inte som om syndare behöver lida i detta skede. Men de går miste om det eviga livet.

Hur kan det då vara rättvist att en vanlig knegare som bara avvisade Jesus får samma dom som Adolf Hitler, som mördade miljoner. Jag ska inte gå in på den frågan här, och vet inte om jag alls kan svara på den. Kanske finns andra straff än bara döden för de värsta. Eller kanske är det så att graden av ondska inte spelar någon roll. Jesus säger ju att vi alla är onda. Bara genom genom honom kan vi få förlåtelse. Och då får alla som tar emot Jesus evigt liv, oavsett om vi är en vanlig halvlyckad person eller Moder Theresa. Kanske är det samma sak för dem som dör, de går alla samma väg. Eller kanske finns mycket mer som Gud i sin vishet har tänkt ut, men som vi inte förstår ännu.

Frågorna om hur alla människor kan få en rättvis chans att ta emot Jesus är också en stor fråga som jag inte kan ta upp här. Men det räcker att säga att du som läser detta, om du inte redan är frälst, just i detta nu får höra om Jesus och hans erbjudande om evigt liv. Om du blir intresserad av detta och forskar vidare är du kanske på väg mot evigt liv. Om du skakar på huvudet och säger nej tack, då har du faktiskt avvisat Jesus denna gång utan att ge honom en chans. Då riskerar du att få ta konsekvenserna av det, genom evig död, den dag du dör. Det är faktiskt så enkelt. Gud har, genom en av sina tjänare, just talat om för dig exakt hur det ligger till, utan tveksamheter. Du vet att du kommer att dö och vara död för evigt. Men Gud hälsar att om du ber honom så kan du få evigt liv istället. Låter inte det mycket bättre?

De goda nyheterna är att även om du tackar nej denna gång, så kan du komma tillbaka senare och få samma specialerbjudande. Det tar inte slut. De dåliga nyheterna är att du inte vet din dödsdag. Risken du tar om du avvisar Jesus nu är att du inte får någon fler chans.

Anta att du hade svår cancer och visste att du bara hade kort tid kvar att leva. Du har fått alla tillgängliga behandlingar men det är för sent. Du är utom räddning. Anta då att en vän du litar på kommer till dig och säger: "Jag vet en medicin som gör dig frisk. Och den är gratis. Du behöver bara be om den. Den ger inga biverkningar, annat än att läkare, socialstyrelsen och en del av dina vänner kommer att tycka att du är dum om du tar den." Skulle du inte prova medicinen? Vad har du att förlora? Den kostar ju ingenting och ger inga biverkningar. Det värsta som kan hända är att den inte fungerar, och då har du inte förlorat något.

Ja, jag vet! I vår värld skulle ett sånt erbjudande verkar för bra för att vara sant och troligen vara det också. Men låt oss säga att du vet att den är gratis och inte ger några biverkningar annat än att vissa kanske föraktar dig. Kristendomen är sådan. Den ger inga fysiska biverkningar, och om du inte ger dig in i någon underlig sekt så kostar den heller inga pengar, om du inte själv vill ge några. Och liknelsen är också sann i den aspekten att du vet att du ska dö, bara inte när.

Vissa säger att det här kan jag inte göra något åt nu, jag får vänta och se vad som händer efter döden. Det är en mycket farlig inställning, för vad som händer efter döden beror i högsta grad på vad du gör nu. Eller närmare bestämt på om du ger Jesus en chans att rädda dig, eller om du just nu, just i detta nu, väljer att avvisa hans hjälpande hand och istället spolas bort av forsen.

Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva (5 Mos. 30:19).

Åke Bonnier offrade ingenting

2009-04-24T16:04:00.004+02:00

I Dagen berättas idag om domprost "Åke Bonnier - arvtagaren som sa nej". Jag tycker vinklingen på artikeln är beklämmande. Jag vill poängtera att jag inte vill kritisera Åke Bonniers liv som sådant. Mitt eget liv är alls inte bättre, det är jag övertygad om.

Men man ska inte antyda att någon gjort ett betydande offer för att följa Gud, när han i själva verket inte offrat något alls, utan har mer än de flesta. Vad det är frågan om är att Bonnier kunde välja att bli precis vad han ville, för han är redan rik arvtagare till Bonnierkoncernen. Jag skulle också önska att jag hade en förmögenhet så att jag kunde följa Gud utan risk, börja studera teologi och predika Guds ord.

Vad Åke Bonnier valt bort är en chefskarriär i Bonnierkoncernen. Men han var ju inte intresserad av en sådan. Och han behöver inte pengarna. Vad har han då offrat?

Själv skulle jag göra ett betydligt större offer än Åke Bonnier om jag vågade följa mitt hjärta, sluta mitt arbete, leva mycket snålt, riskera mitt äktenskap och följa Gud. Men inte heller jag skulle i så fall vilja stoltsera med vilket offer jag gjort. Jag äger bostad och lite besparingar. Jag är rik i Bibelns mening. Den som verkligen skulle offra något är den som väljer att följa Gud och därmed riskerar hus och hem, och inte är säker på att få mat för dagen. Vi ska inte förhäva oss, vi som lever i relativ rikedom.

I gammal tid var det gentlemän med ekonomiskt oberoende som kunde ägna sig åt vad de ville. Newton och Darwin var vetenskapsmän som besatt förmögenhet eller gifte sig rikt (i Darwins fall) så att de kunde göra vad de ville utan att behöva oroa sig för pengar. Åke Bonnier liknar dem ganska mycket.

Det som fick Åke Bonnier att fatta beslutet att bli präst var Jesu ord till den rike mannen: "Sälj allt och följ mig!" I själva verket sa väl Jesus att den rike, unge mannen skulle sälja allt, ge till de fattiga och följa Honom? Har då Åke Bonnier sålt allt? Nej, det kan han inte, säger han. Det vore oansvarigt. Hans svar till Jesus är alltså: "Nej, jag säljer ingenting, men jag följer dig." Se framför dig hur Bonnier, iklädd dyra kläder och med sitt följe av tjänare, låter sig bäras efter Jesu sällskap, varthän de än går. Trots att de ignoreras hänger de envist efter.

I själva verket är det väl så de flesta av oss följer Jesus. Vi ger inte upp mycket av vad vi äger. Vi kanske ger gåvor eller tionde, men vi behåller hus, bil och besparingar. Något annat vore ju oansvarigt mot våra barn. Vi gör alltså alla som den rike, unge mannen. Vi vill inte sälja och ge bort.

Och det är ju därför vi behöver nåden. Vår underlåtenhetssynd, att inte göra allt Jesus egentligen kräver av oss, måste också förlåtas av Gud.

Jesus säger att den som ger upp sitt liv för Honom, han ska finna det. Jag tror att det är detta det handlar om. Om jag vågade ge upp allt jag så ängligt bevakar, då skulle jag finna mitt sanna liv för Jesus. Men jag vågar inte. Jag hänger kvar vid det materiella.

Om Åke Bonnier gett bort sitt arv i Bonnerkoncernen och missionerade bland utslagna i Stockholm och själv levde knapert, då kunde Dagen skriva att han gett upp sin rikedom för Gud. Men när han tar emot, som uppsatt domprost, i Gamla stans lokaler, väntande ett drygt arv, låt oss då slippa höra sådana antydningar.

Vad vill Jonas Gardell egentligen?

2009-03-20T01:00:00.003+01:00

Jonas Gardell har föreläst och predikat om sin Jesusbild i Uppsala domkyrka, berättar Dagen. Givetvis var kyrkan sprängfylld och pressen bevakar. När Jonas talar lyssnar Sverige.

Vad var det då Gardell sa? Ja, jag vet inte, för jag var inte där. Vad jag vet om Gardells teologi kommer från referat och kommentarer jag läst om hans böcker samt vad jag hört honom säga i TV. Jag tror att jag kanske borde läsa hans nya bok om Jesus (helst låna den, för jag vill inte bidra mer till mediehypen).

Jag undrar nämligen vad Gardell egentligen vill? Vad är hans evangelium? Varför intresserar han sig för Jesus så mycket? Jag ska inte svara på dessa frågor här, men några saker framträder tydligt.

Gardell sa i "Skavlan" i TV att bilden av Jesus behöver nyanseras, och det har han alldeles rätt i. Men det görs utmärkt av författare som Philip Yancey (se t.ex. "Den Jesus jag aldrig känt").

Det förefaller mig som om Gardell syftar till att förringa Jesus.

Hans senaste mantra är att Jesus (förmodligen, ska tilläggas) var tandlös. Argumentet för det är tydligen att de skallar på folk i 40-årsåldern som hittats från Jesu tid var tandlösa. Mot det kan man invända att Jesus inte var i 40-årsåldern, utan drygt 30 år. När tappade folk tänderna? Vet vi det? Är skallarna representativa? Det finns frågor, men i slutändan spelar det ingen roll. Om alla var tandlösa på Jesu tid (låter märkligt), då var ju Jesus inte annorlunda än någon annan i samma ålder. Han var som de flesta av hans sort. Ingen bör alltså ha reagerat på att han var tandlös.

Sen säger Gardell att Jesus var en lantis som talade en bonnig dialekt. Märk hur Gardell väljer "fakta" som det passar honom. Först säger han att Jesus var som alla andra, tandlös, för att vi ska se ner på honom. Sedan säger han att Jesus var udda, en lantis, för att vi ska se ner på honom. Alternativt kan man säga att han här också var som alla andra, åtminstone när han predikade för alla andra "lantisar" i Galileen. Det beror på utsiktspunkt.

Om nu Jesus talade en sån löjlig dialekt och var så bonnig, konstigt då att folket häpnade när han talade. Konstigt att de sa att han talade med makt, och inte som deras skriftlärda. För skriftlärda var väl inte bonniga?

Om nu Jesus var analfabet, som Gardell påstår, hur kunde han då läsa innantill ur skrifterna? Och hur kunde han undervisa sina lärjungar i skrifterna, så att deras ögon öppnades? Hur kunde han redan som 12-åring imponera på de skriftlärda?

För att Gardells teser ska hålla måste han undergräva Skriften, ifrågasätta Guds ord. Hans teologi måste alltså bygga på att Bibeln inte är sann.

Gardell förringar Jesus. Hur han än förklarar det med att utbyta Jesusbilder, verkar syftet vara att förringa. Varför skulle han annars så hårt trycka på det attribut vi idag ser som motbjudande och skrämmande - tandlöshet. Vem vill vara tandlös? På frågan "Vad är det för skillnad på dig och Jesus?" svarade Gardell i TV: "Ja, jag har ju i alla fall tänder!"

Jag har i detta inlägg inte besvarat frågan vilken teologi Gardell står för. Men jag har konstaterat att han vill förringa Jesus och ifrågasätta Guds ord. Och när man gör det får man kvar något som är ytterligt meningslöst. En kristen tro utan mening.

Så varför intresserar sig Gardell för Jesus överhuvudtaget? Jag förstår det inte. Och de människor som sätter sig vid Gardells fötter för lyssna till hans ord, ord som förringar vår Herre och kallar hans ord för lögn, vad törstar de människorna efter? Varför är de i kyrkan överhuvudtaget? Varför tar de sig inte en öl istället?

Antagligen för att de innerst inne vet vem Gud är, men vill döva sina samveten och hålla undan sanningen genom att lyssna på falska profeter.

Barnabasbloggen - om tro och gärningar

2009-03-12T11:08:00.000+01:00

Frågan om tro kontra gärningar kommer ofta upp, även i diskussioner bland evangelikala kristna. Det kan vara svårt att navigera rätt ibland för en kristen: Är jag verkligen frälst av nåd enbart genom tro? Hur kan Gud i så fall acceptera att jag fortfarande är syndare? Å ena sidan dyker så kallade nådesförkunnare upp och säger att lagen är död. Förhoppningsvis inser jag att detta inte innebär att jag kan synda fritt mot Gud, utan att det bara är en bekräftelse på att jag inte av egen kraft kan få frälsning. Men lyckas jag finna trygghet i nåden så dyker gärna någon upp från ett samfund som betonar vissa frågor och hävdar att vissa saker måste vi göra för att behaga Gud - kanske något bud ur Gamla Testamentet, som att helga sabbaten? Och plötsligt befinner vi oss i den debatt där Paulus med ursinne slog ned på det lagiska budskapet.

Själv tycker jag att det delikata sambandet mellan tro och gärningar inte är så svårt att förstå, även om man ibland kan uppleva en känslomässig konflikt. Dock är sambandet inte så lätt att uttrycka i ord. Barnabasbloggen gör en utmärkt analys i inlägget: Barnabasbloggen: Tron utan gärningar är död. Läs det gärna. Klarare än så kan det knappt beskrivas.

När kyrkan lägger krokben för sig själv

2009-03-06T09:54:00.003+01:00

Dagen berättar 5/3 2009 om en nioårig flicka i Brasilien som blivit våldtagen av sin styvfar och gravid med tvillingar. Flickan har beviljats abort i 15:e veckan, trots att abort är förbjudet i Brasilien.

Orsaken till att aborten tillåts är att flickans hälsa är hotad. Hon väger bara 36 kilo och läkarna bedömer att hennes livmoder inte klarar att härbärgera ens ett barn, och ännu mindre tvillingar.

Det här borde inte vara så mycket att orda om, om det inte vore för att katolska kyrkan i Brasilien har motsatt sig aborten. Den är emot Guds lag, säger man, och menar att flickan borde föda tvillingarna.

Jag har tidigare berört abort på denna blogg. Jag har inställningen att abort är mord, i de flesta fall. Jag vänder mig särskilt emot aborter av bekvämlighetsskäl, vilka är de vanligaste i vårt land. Den absolut övervägande delen barn dödas i moderlivet av oacceptabla skäl, som "jag vill inte ha barn just nu", "jag vill göra karriär först" eller - som nyligen uppmärksammats - "jag vill ha en pojke". Men det finns, givetvis, också alltid fall som är mer svårbedömda. Ett typfall för när man absolut kan överväga abort är när moderns liv är i fara, eller hennes hälsa på något annat sätt riskerar att skadas. I de fall då en graviditet hotar moderns hälsa hamnar man i en situation där man måste göra ett medicinskt och etiskt övervägande, utan att ha facit i hand.

Det här är inte någon inkonsekvens i mitt resonemang som visar på att mitt motstånd mot aborter inte håller. Tvärtom, det finns alltid situationer där etiska överväganden måste göras. Till exempel är jag bestämt emot mord, men det kan finnas situationer där mord kan passera ostraffat, till exempel nödvärnssituationer.

Vissa mödrar, vuxna mödrar, väljer att fullfölja en graviditet trots att den hotar deras liv. Det är heroiskt och beundransvärt, men inte självklart. I den situation där man står i valet mellan barnet och moderns hälsa eller liv så måste man göra svåra etiska överväganden. Jag ska inte försöka redogöra för alla fall och hur man ska resonera - de skulle jag inte vara kapabel till. Men det finns lagar, regler och riktlinjer för sådana fall. Poängen är att det handlar om en avvägning mellan olika etiska intressen. Då måste man göra en bedömning och då kan abort av ett barn vara fullt acceptabelt, om man anser att moderns liv eller hälsa därmed räddas.

Det är självfallet inte lätt att fatta sådana beslut, men sådana beslut måste fattas av människor i många svåra situationer. Så länge man gör sitt bästa för att fatta ett etiskt beslut så kan man inte klandra det, även om det i efterhand visar sig att man borde fattat ett annat beslut.

Men vad katolska kyrkan gör här är inget mindre än att sätta krokben för sig själv. Genom att motsätta sig aborten för den nioåriga flickan så motverkar man sitt eget syfte - att skydda liv genom att motverka aborter. Just i ett av de sällsynta fallen när abort är acceptabelt, när två barns liv vägs mot ett annat barns liv, då borde man acceptera beslutet och be för alla inblandade: det nioåriga barnet, de ofödda barnen och de som tvingas besluta om liv och död.

En sån här inställning från katolska kyrkan väcker naturligtvis vrede långt in i abortmotståndarnas led. Den riskerar också att cementera den positivia inställningen till aborter hos många, som inte reflekterar över skillnaden mellan att döda ett barn för att rädda moderns liv och att döda ett barn för moderns (och faderns) bekvämlighets skull.

Och inte minst visar inställningen på en häpnadsväckande brist på empati med ett traumatiserat och kränkt barn.

****************

Katolska kyrkans hållning kritiseras nu hårt av Brasiliens hälsominister, också enligt Dagen.

Faran med att politisera kristendomen

2009-02-27T23:18:00.004+01:00

En artikel i Dagen, Svenskt bistånd bidrar till korruption, 27/2 2009, berättar att det svenska biståndet till Kambodja bidrar till korruptionen i landet. Sverige ger under åren 2008-2010 över en halv miljard kronor till Kambodja. Men eftersom svenskarna är för flata och inte ställer tillräckliga krav på biståndstagaren så blir biståndet bara ett stöd för de ledande politikerna så att de kan fortsätta skövla skogar och utvinna olja och gas - och stoppa pengarna i egen ficka.

Artikeln påminner om faran med att politisera kyrkan. Det är lätt att kristna tar sig rätten att hävda att man måste ha vissa politiska åsikter för att vara en rättrogen kristen. Om dessa kristna är så kallade högerkristna i USA, då fördömer man dem genast. Men kristna i vårt land vill också gärna hävda att de kan sätta upp kriterier för att man ska få kallas sann kristen. Ett sådant kriterium kan vara att man anser att Sverige ska ge så stort bistånd som möjligt till fattiga länder.

Någon har karakteriserat bistånd som att man tar pengar från de fattiga i de rika länderna och ger dem till de rika i de fattiga länderna. Det finns viss sanning i detta. I artikeln påstår organisationen Global Witness att det svenska biståndet till Kambodja till stor del bidrar till att göra den rika överklassen rikare, och låser fast landet i korruption. Det svenska biståndet till Afrika under decennier gjorde knappast något för att utveckla de länder som fick pengarna. Vissa anser att pengarna till och med gjorde skada.

Man kan inte säga att en kristen automatiskt måste vara för ett högt bistånd. Det beror helt och hållet på hur detta bistånd fördelas och används. När biståndet har liten eller ingen effekt, eller i värsta fall motverkar sitt syfte, då kan pengarna användas på ett bättre sätt. Resurserna är inte oändliga.

Kristendomen är farligt ute när man bestämt hävdar att en kristen måste ha vissa politiska åsikter, men inte andra. Orsaken till det är att man då lämnat Evangelium. När man lämna Evangelium så befinner man sig inte längre på fast mark. De politiska åsikter man hävdar kan med tiden visa sig felaktiga.

Det kan också hända att man hamnar i händerna på politiska och ekonomiska krafter utan att inse det. Om man som kristen brinner för etanolbilar kan det visa sig att man är i händerna på billobbyn som vill undvika att behöva bygga bränslesnålare bilar, och jordbrukslobbyn som vill höja priserna på spannmål (vilket hävdades i SVT:s Dokument inifrån nyligen).

Om man kräver att Sverige ska ge mer pengar till fattiga länder kan det några decennier senare visa sig att man tagit pengar från sjuka åldringar i Sverige och skickat dem ned i fickorna på mångmiljonärer. Om man kräver att den rika världen efterskänker skulderna till tredje världen visar det sig troligen att man underlättat för korrupta och totalitära regimer att fortsätta berika sig och förtrycka sina folk.

När kyrkan kritiserar globalisering och kräver högre bistånd visar det sig att man är emot det effektivaste medlet för att lyfta människor ur fattigdom, men att man är för ett medel som ofta inte har någon effekt, och som i värsta fall stödjer rika diktatorer.

Vi ska absolut ge bistånd, men det är oerhört krävande att ge bistånd på rätt sätt. Vi ska ge pengar som gör nytta, inte slösas bort. Ett visst svinn kommer alltid att finnas, det är oundvikligt, men kontrollen och analysen måste vara noggrann.

Verkligheten är mer komplex än vad många kristna vill se. Man behöver inte slänga sitt förnuft överbord bara för att man blir kristen. När Jesus sa att vi ska göra gott menade han väl att vi ska göra gott, inte det vi tror är gott men som i själva verket är ont? Någon kanske menar att vi ska ge bort mantel och skjorta och inte värja oss mot det onda? Men i så fall ska väl kristna heller inte motarbeta förtryck och orättvisor i världen?

Kristendom kan aldrig vara socialism eller kommunism. Det kan heller aldrig vara liberalism, humanism eller miljörörelse. Kristen tro är den sanning som samlar människor från alla dessa läger. Kommunisten som blir frälst kommer säkert att ha kvar en förkärlek för kollektiva lösningar och höga skatter. Miljöpartisten kommer säkert att betona miljöfrågorna. Liberalen kommer att fortsätta förorda personligt ansvar, arbete och enskild egendom. De kommer alla att ha vissa poänger, om de lyssnar på varandra. Men deras största poäng är inte längre deras ideologi. Deras huvud kommer att bli Kristus, och måste de välja mellan sin ideologi och Kristus, väljer de alltid Kristus.

Det är det som gör en kristen till kristen, inte hur han eller hon ställer sig till bistånd eller skatter. Att politisera kyrkan kommer att stöta bort dem som av ideologiska skäl aldrig kan stödja kyrkans politiska agenda.

23/3 2009: Se också denna artikel i Aftonbladet.

Klimatreligionen igen

2009-02-03T22:56:00.002+01:00

I mitt tidigare inlägg om klimatfrågan hävdade jag att klimathotet blivit en ny religion som leder människor i andra riktningar än mot Gud. Mitt argument var att budskapet om klimatet har karaktären av domedagspredikan, där människan vredgat klimatguden och nu måste omvända sig för att undgå straffdomen - hetta, orkaner och översvämningar.

Dessutom menar jag att för den som har någon vetenskaplig skolning borde varningsklockorna ringa när vetenskapen påstår sig kunna förutsäga temperaturen om 100 år, och när dessutom alla förändringar tolkas till förmån för teorierna.

Jag ifrågasatte i inlägget om några "accelererande" klimatförändringar verkligen sker just nu. Hur mycket har temperaturen stigit? frågade jag. Är det inte, typ, någon grad sen 70-talet?

Men jag tog i för mycket. I en artikel i Svenska Dagbladet den 1 februari 2009, Vad händer med uppvärmingen? visar det sig att temperaturen stigit 0,7 grader på 100 år.

I övrigt visar artikeln hur lite man faktiskt vet om "klimatförändringarna".

Så varför skriver jag om detta på 'Ordet'? Jo, för att klimatreligionen är en falsk religion. Oavsett om människan står för viss klimatpåverkan eller inte så är den kraftigt överdriven, liksom konsekvenserna. Och den är ett sätt att få oss att vända oss mot andra makter än Herren. Att glömma Gud och försöka blidka Klimatet - en gärningslära som inte leder någon människa till frälsning. Och i Svenska kyrkan bugar man inför en modell av Moder Jord. Man glömmer Jesus, som skapat allt, och dyrkar istället det skapade.

Sund vetenskap och sunda åtgärder för att förbättra miljön är goda ting som gör världen bättre. Man kan, och bör, ägna sig åt det i from vördnad för Herren. Men när miljön tar överhanden och blir en makt att dyrka, då bör man inse vilka krafter som verkar. Då bör man besinna sig och vända tillbaka till Jesus.

Barack Obama - världens frälsare?

2009-01-21T00:33:00.006+01:00

Jublet visste inga gränser när Barack Obama svors in som USA:s 44:e president. Spektaklet får närmast religiösa dimensioner.

Att några namnkunniga personer velat dämpa förväntningarna och påpekat att Obama är människa och inte Jesusbarnet i Betlehem visar väl tydligt vilka känsloyttringar och överord som funnits inför den nye presidentens tillträde. Samtidigt visar de namnkunniga genom sin uppmärksamhet att de ger saken mytiska dimensioner. TV direktsänder hela installationen - har de gjort så tidigare? De repriserar hela installationstalet. Kommentatorerna använder ord som "historisk". En konsert anordnas i Stockholm (Konserthuset?) där Cyndee Peters och en kör sjunger något som liknar lovsånger under ett porträtt av Obama. En jättelik gala ordnas där världsartisterna - U2, Bruce Springsteen etc, etc - mangrant ställer upp för att hylla den de tror ska göra världen sådan de vill ha den.

Men starkast är reaktionen hos de vanliga människorna. Man jublar. Man gråter. Man skriker hans namn. Man bär hans bild. Man sätter sitt hopp till honom. Man tror på en bättre värld och en framtid.

Det här hoppet borde man reservera för Herren vår Gud och ingen annan. Jag tycker att det rörande hopp och den glädje man visar är missriktade. Ingen människa kan bära sådana förhoppningar och infria dem. Det är dömt att leda till besvikelse.

Missförstå mig rätt. Det kan hända att Obama blir en bra president - jag vet inte. Jag har inte följt detta val överdrivet noga, främst därför att jag trodde att McCain hade segern som i en liten ask. Nu när det är avgjort har jag börjat titta på Obama, och jag är måttligt imponerad. Uppriktigt sagt förstår jag inte lovsången. Det sägs att han är en stor talare. Jag hör bara en entonig röst som upprepar floskler, som "förändring". Jag ser inget djup. Ja, jag vet att många andra inte är bättre, eller till och med sämre, men de dyrkas ju inte som frälsare, heller.

Men även om han blir en bra president spelar det ingen roll. Han kan inte bli mänsklighetens frälsare. Hela fenomenet hänger intimt samman med den sekulariserade världen - dels västvärlden, men även sekulariserade människor i Asien, t.ex. Japan. Borgmästaren i den japanska staden Obama (!) stod exempelvis i Rapport och förklarade att han nu hoppades på fred, medan Hawaii-dansöser dansade i ett buddisttempel. Knappast någon djup religiositet där, såvitt jag kan bedöma. Sekulariserade människor i väst och öst skapar sig nya gudar, och för vissa av dem har Obama blivit frälsaren. Men det är bara Jesus Kristus som kan frälsa.

Den som tror på Jesus kan förstås vara glad över Obamas seger, om man gillar honom. Och Bibeln säger ju att alla världsliga ledare fått sitt mandat av Gud, eller åtminstone tolereras av Gud för något syfte - annars skulle de ju inte ha makten. Men man bör besinna sig och inte göra Obama till en avgud. Man bör skilja på världsliga herrar och vår Herre.

SvD
DN
Aftonbladet
Dagen

Blir man lycklig som kristen?

2009-01-12T00:01:00.003+01:00

Detta inlägg skrivs inte på grund av nyheten om Ann Heberleins "försvinnande" nyligen. Men låt mig bara först säga hur glad jag är att inget hade hänt, utan att hon senare "återfanns".

I Svenska Dagbladet, 9 januari 2009, recenserar Erik Löfvendahl Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken handlar om författarinnans diagnos bipolär typ 2 (tidigare kallad manodepressivitet). Den är mycket självutlämnande och Löfvendahl skriver en känslig och engagerad recension. Själv har jag inte läst boken - inte när detta skrivs i alla fall.

Anns Heberleins modiga självutlämnande i boken får mig att tänka på en fråga jag tänkt skriva om länge, som inte är direkt relaterad till boken: Blir man lycklig och harmonisk som kristen?

Ibland kan man få känslan, särskilt när man lyssnar till väckelsekristna med en djup tro, att bara en människa blir frälst så infinner sig lugn och harmoni tillsammans med Jesus. Bara du släpper ditt gamla liv och går in i gemenskap med Gud så förvandlas du från vilsen, olycklig människa till en trygg individ som lovsjunger Herren och blir en bättre människa. Jag måste erkänna en mörk hemliget - att läsa och höra detta kan ibland stå mig upp i halsen.

Att vi blir en ny skapelse när vi tar emot Jesus är bibliskt - Paulus säger det. Men ibland känns det oändligt svårt att bli denna nya skapelse. Och inte menar väl Paulus att vi lägger alla synder bakom oss och blir goda? Vi är ju fortfarande syndare, men nu med löftet som gör att vi orkar kämpa.

Om man lyssnar till dessa lyckliga tongångar så har jag antingen har missat något, eller gjort något fel i min frälsning, för hos mig infinner sig inte det där lugnet och glädjen, heller. Därför finner jag tröst i att Ann Heberlein, liksom många kommenterande bloggare, bekänner att de ofta misströstar.

Jag tror att man måste säga tydligt att det inte alltid är så lätt att bli kristen. Det är väl underbart om vissa finner glädjen och slår sig till ro i väntan på det eviga livet. Men jag verkar inte kunna göra det. Jag finner frälsningen allt annat än lugnande. Ja, visst är jag lugn i grund och botten, eftersom jag vet att jag är räddad och inte behöver frukta döden. Men jag har ju, förhoppningsvis, ett liv kvar innan dess. Och vad gör jag med det livet? Frågar du en präst säger han eller hon garanterat till dig: Ja, men du har ju ditt arbete och din familj att ta hand om. Det ligger liksom i deras roll att vagga människor till ro när de rycks upp ur myllan av Gud. Bliv vid din läst, låt mig som är präst sköta teologin och predikandet. Ta hand om din familj och gör ditt arbete och var glad.

Jag gratulerar den som kan lyda det rådet. Jag lägger ingen dom över de lugnande orden. Kanske är de det bästa i de flesta fall. Men det finns också vi som inte kan sitta still i båten. Uppvaknandet till Jesus är alltför starkt. Vi vill följa honom. Men många av oss sliter med frågan hur.

Så här skriv jag i ett tidigare inlägg:

Äkta kristendom är omstörtande, bedövande, hårdsmält och förkrossande - men ger en total befrielse och förlösning för den sargade och fallna människan. Det är ett budskap med kraft. Det är inte att söka fred med världen, det är att kallas ut ur världen, som Jesus sade.

Till viss del tror jag att det måste vara så för alla. Men den harmoniske kanske helt enkelt snabbt kan övergå från att vara förkrossad till att vara trygg i förlåtelsen. Kan det vara så enkelt att det beror på vilken typ av människa vi är. Vår personlighet tar vi med oss från otro till tro, och den kan vi bara delvis ändra på. Var jag rastlös och sökande före min frälsning, och det var jag, så är jag det kanske till stor del också efter min frälsning. Jag vill hitta något att göra för Jesus. Jag vill följa honom. Men hur kan jag passa ihop det med mitt nuvarande liv. Plötsligt finns så många möjligheter. Samtidigt verkar de vara stängda av livets realiteter - pengar, äktenskap och barn. Vad kan jag ge upp för Jesus? Vad är rätt eller fel att ge upp för Jesus? Vad vill Gud med mitt liv?

Men formulerar man det som ovan så verkar det så enkelt - bara att välja mellan olika vägar i livet. I själva verket trängs myriader av tankar i huvudet - telologiska, vardagsmoraliska, politiska. Och så dessa synder! För de upphör ju inte. Och nu när jag vet att varje ond tanke är ett brott mot Gud, och något jag kanske måste redovisa inför alla en dag, då blir det inte så kul längre att synda i tanken. Inte undra på att kristna i historien har blivit puritaner och glädjedödare. När den första glädjen över förlåtelsen gått över, då träffas jag med full kraft av insikten om vilken sorts människa jag egentligen är. Vägen ut är naturligtvis den Luther fann, att inte försöka späka synder ur sig, utan att överlämna sig till Gud. Vilket kanske inte alltid är så lätt när man blir lätt förvirrad av alla tankar.

Nej, jag tror faktiskt att man kan vara sant frälst och överlämnad till Jesus, men ändå trasig eller bära på smärta i själen. För alla är ju välkomna. Man behöver inte vara god och varm och lycklig. Det är ju hela poängen med Jesus. Den vilsne och förtvivlade finner sitt enda hopp hos honom.

Och tydligen kan man vara allt från diagnostiserad till allmänt förtvivlad i detta livet, även om man är räddad till nästa. Det är ju Anns bok ett exempel på. Liksom mina egna erfarenheter.

Så du som irriterar dig på glättade bilder av kristen tro, eller som känner att du är för trasig för att kunna finna ro - kom ihåg att Jesus inte visar bort någon som kommer till honom. Och, trots allt, det är hos Jesus ditt enda hopp finns.

Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh. 6:35)

Så hur ska vi tolka det? Att inte hungra och törsta, är det full förtröstan och harmoni? Eller är det bara att vi vilar i löftet om räddning?

Kan det kanske vara så att vi som misströstar av olika skäl helt enkelt gör det därför att vi ännu inte följer Herrens väg? Är det ett sätt att få oss på rätt spår, precis som ondskan kan vara ett sätt att åstadkomma frälsning? Jag vet inte, men jag misstänker att det kan vara så. Jag kanske inte ska kokettera med min vilsna själ utan helt enkelt fundera över hur jag ska följa Jesus. Kanske det är det som är meningen. Jag tror nog att det kan vara så. Och kanske är det så att ju mer rätt man hamnar, desto mer infinner sig den där harmonin. Nu menar jag förstås inre harmoni, för den yttre världen kan ju fortsätta göra livet surt för oss. Jag menar inte att Gud skulle ta bort våra problem om vi följer honom. Det har han inte lovat, tvärtom.

Jag har bara börjat min vandring, och jag har inte alla svar. Men jag ska söka dem.

Klimatet - den nya religionen

2009-01-10T00:32:00.011+01:00

Jag tänker nu skriva om klimatfrågan. Normalt försöker jag undvika att skriva om politiska känsliga frågor på den här bloggen. Jag vill skriva först och främst om evangelium, och jag vill inte distansera mig från läsare som inte delar mina åsikter om till exempel den ekonomiska politiken eller någon konflikt i världen. Det är naturligtvis en målsättning som är dömd att misslyckas eftersom en exakt gräns mellan religion och politik är omöjlig att dra. Och jag har redan tidigare i mina inlägg tagit upp frågor som är tydligt politiska, helt enkelt för att jag anser att de också har en direkt relation med det kristna budskapet.

Orsaken till att jag skriver om klimatfrågan är att jag anser att den är tydligt religiös. Budskapet om klimatförändringarna är mer ett religiöst budskap än ett vetenskapligt. Och eftersom klimatfrågan inte i första hand är vetenskap utan falsk religion, så drar den människors uppmärksamhet bort från Guds ord.

1. Budskapets karaktär. Budskapet om klimatförändringarna är en domedagsprofetia med religiösa övertoner. Vi människor har genom vårt lättsinne förbrutit oss mot en gud kallad Klimatet. Nu vredgas guden och kommer att straffa människorna för våra överträdelser genom översvämningar, torka och andra katstrofer. Men, det finns ännu tid att omvända sig. Om människan gör bot och bättring kan domen undvikas. Boten görs genom olika former av askes. Vi ska sluta upp med våra lättsinniga njutningar och tukta oss själva genom att inte åka bil, inte resa på semester, konsumera så lite som möjligt och så vidare. Detta budskap liknar många mänskliga religioner. Det framstår som tydligt för mig att det här inte handlar bara om att leva så miljövänligt som möjligt, t.ex. genom rening av utsläpp och bättre bilar. Nej, det ska svida om det ska ge bot. Elförbrukningen ska inte bara bli effektivare. Den ska minska. De ideologiska och religiösa övertonerna är tydliga. Människor har i alla tider försökt blidka gudarna.

2. Kravet på lydnad. Budskapet om klimatet måste man tro på. Den som infrågasätter det klassas genast som en heretiker som går det ondas ärenden. Det onda är här inte djävulen utan oljebolagen eller storföretagen. Alternativt är man mindre vetande. Upprördheten vet inga gränser när någon infrågasätter. Alla politiker och företagsledare som vill vinna folkets gillande måste numera poängtera klimatfrågan.

3. Bristen på trovärdighet. Meteorologer kan inte förutspå vädret med någon säkerhet mer än fem dagar framåt, och då misstar man sig ändå ofta. Ändå ska vi utan vidare acceptera att temperaturen om 50 eller 100 år går att förutsäga. Forskare kan säkert prata sig varma för varför deras slutsatser är riktiga, men sunda förnuftet säger oss att det inte går. Den som inte håller med mig anser jag ha en enorm övertro på vetenskapen. Kan forskarna förutse framtiden i den här skalan? När skedde det senast? Hela jorden är ju ett enormt komplicerat system med kontinenter, hav, atmosfär och så vidare. Mängden variabler måste vara hisnande. Låt oss jämföra med ett annat komplicerat system - ekonomin. Trots avancerad matematik och stor datorkraft kan ekonomer i stort sett aldrig göra några korrekta förutsägelser om stora förändringar i ekonomin. Annars skulle väl finanskrisen förutsetts? Och orsaken till att ekonomin är så svår att förutse är helt enkelt att det finns för många variabler. Varje människas beteende påverkar, från inköpsbeslut i butiken till beslut om att starta krig. Och miljön innehåller också den en ofattbar mängd variabler. Vem kan beskriva allt som händer i jordens atmosfären just nu?

Tror vi verkligen att det är så enkelt för vetenskapsmännen att avgöra exakt vad som händer om till exempel koldioxidhalten i atmosfären ökar med en viss mängd? Jag tror det inte. För att vara säker måste man utföra försök, och ingen vetenskapsman eller -kvinna kan utföra fullskaliga försök med Jorden. Visst har man simuleringsmodeller, men sådana bygger alltid på en mängd antaganden, som är osäkra.

Dessutom är klimatreligionen tveksam som vetenskap, därför att det är en gummiteori. Alla resultat passar nämligen in i den. Åtminstone i samhällsdebatten i gemen. I början kallades fenomenet på engelska global warming, global uppvärming. Men sedan har man blivit alltmer osäker på om det verkligen blir varmare, och då har man bytt till climate change, klimatförändringar. I detta begrepp passar allt som händer kring oss. Blir det varmare, kallare, blåsigare, torrare eller våtare så beror det på klimatförändringarna. I vanligt folks ögon, och säkerligen många politikers, så är orkaner, milda vintrar, heta somrar och säkert även kalla vintrar ett resultat av klimatförändringarna, trots att inte ens vetenskapsmän skulle påstå att det finns några bevis för sådana samband.

Klimatreligionen är alltså till stora delar en pseudovetenskap. Jag undantar här förstås seriösa vetenskapsmän som gör klart avgränsade studier på enskilda fenomen och drar vetenskapliga slutsatser. Men sådan forskning kan aldrig dra slutsatser om hela jordens klimat, det säger sig självt. Så fort man kommer upp på global nivå är det pseudovetenskap. Allt dåligt som händer beror på klimatförändringar.

Och hur mycket har egentligen klimatet förändrat sig. Ofta läser man i tidningen om de alarmerande klimatförändringarna som pågår. Men vad är det som pågår? Hur mycket har temperaturen stigit? Är det inte någon grad sen 70-talet, eller så? Vad bevisar det? Och ibland låter det som om hela öriken redan håller på att sjunka i havet. Finns det några belägg för det? Betyder verkligen avsmältning av polarisar att havet stiger? Har det testats någon gång? Skulle inte tro det.

* * *

Tyvärr har Svenska kyrkan, kanske inte så förvånande, antagit klimatreligionen som ett av sina viktigaste budskap. Svenska kyrkan vill ju gärna ge sken av att de vågar protestera och stå upp för de svaga, men i själva verkat är de bara oerhört snabba att anamma det som är gångbart i samhällsdebatten. Om Svenska kyrkan sällan talar om Jesus (många individuella undantag finns förstås - varmt kristna präster) så talar man desto mer om klimatet, som man verkar tycka är viktigare. Vår ärkebiskop ägnar mer tid och kraft åt att ordna klimatkonferenser än åt att tala om Jesus.

Är det då fel att värna om Guds skapelse? Är vi inte som kristna förpliktade att göra just det? Jo, det kan nog vara riktigt, i viss mån. Men jag anser att engagemanget måste komma ur tron på Jesus Kristus. Genom att först ta emot Jesus får vi inspiration och kraft att göra hans verk. Och då kan detta verk kanske vara att rädda klimatet. Om vi tror att det verkligen är i fara. Ett uppriktigt engagemang för klimatet behöver naturligtvis inte vara fel - även om jag tror att vi om femtio år kommer att kunna titta tillbaka och se att engagemanget var missriktat och att krafterna kunde ha använts på bättre sätt.

Felet jag anser att Svenska kyrkan gör är alltså inte i första hand att den engagerar sig för klimatet. Felet är att kyrkan inte i första hand predikar evangelium. Istället liknar man mer en politisk organisation som engagerar människor i de dagspolitiska frågorna. Och varför behöver vi en sån organisation? Vi har ju redan politiska partier och miljörörelser. I sin iver att följa strömmen i de politiska frågorna försummar kyrkan evangelium. Men dessutom tror jag att man ödslar all sin energi i onödan. Det finns inget allvarligt klimathot. Och om hotet vore så allvarligt som påstås, då kan vi ändå inte möta det med några realistiska medel. Och även om mycket av analyserna är riktiga tror jag att konsekvenserna är kraftigt överdrivna.

När Svenska kyrkan ordnar klimatkonferens i Uppsala i slutet av 2008, då samlar man världens religioner, undertecknar ett fördrag och välsignar det enligt alla dessa religioner. Sen för man in en modell av jorden som deltagarna reser sig i vördnad inför (Dagen, 2/12 2008).

Att låta alla religioner välsigna dokumentet är kanske politiskt trevligt och tolerant, men i praktiken likställer man här alla religioner, vilket är detsamma som att säga att de alla är falska.

När man sedan reser sig i vördnad för ett beläte som föreställer jorden, då är man farligt nära avgudadyrkan, tycker jag.

De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. (Rom. 1:25)

Allt detta stärker bara ytterligare min övertygelse att klimatläran är en religion. Jag tror inte alls att översvämningar och katastrofer hotar. En sund omställning till bättre energikällor och renare teknik räcker. Vågor som slår in över New York hör hemma i Hollywoods värld.

Till sist: Har jag nu inte diskrediterat min egen tro, nu när jag deklarerat att klimatläran är en religion? Har inte min tro samma brister som jag tillskriver religion ovan. Nej, och det av följande skäl:

1. Budskapets karaktär. Det bibliska budskapet handlar inte om att genom gärningar få förlåtelse från Gud. Det handlar om att få förlåtelse genom Kristi blod. Förlåtelsen är gratis. Gärningarna kommer som en följd av förlåtelsen. Här skiljer sig kristendomen från de flesta religioner skapade av människan.

2. Kravet på lydnad. Kristna företrädare har under tidernas lopp tyvärr tvingat sitt budskap på människor, men det är inte en biblisk inställning. Enligt Bibeln är människan fri att själv välja - Gud tvingar ingen, men han vill rädda alla som ber honom.

3. Bristen på trovärdighet. Kristendom bygger på Bibeln. Bibeln är det mest trovärdiga antika dokument vi besitter. Det finns ändlösa rader av argument för att Bibeln är historisk och trovärdig. Detaljer om detta kan jag inte gå in på här. Det finns hundratals hyllmeter skrivna om saken.

Låt alltså inte tron på Klimatet ersätta eller grumla tron på Jesus. Guds ord i Bibeln ändras inte. Budskapet om klimatförändringar förändras dagligen och kan visa sig vara felaktigt. Sök därför Jesus först. Om sen Jesus gör att du vill rädda klimatet - gör då det. Jag tror inte det behövs, men jag kan förstås ha fel. Liksom du.

Jesus Christ Superstar - oförglömligt mästerverk från 70-talet

2008-11-24T22:08:00.006+01:00

Jag har nyligen skaffat Norman Jewisons filmversion av musikalen Jesus Christ Superstar från 1973 i DVD-version. Den är mästerlig. Jag såg den första gången i skolan på 70-talet, när vi läste om Jesus i religionskunskapen. Sedan har jag haft en suddig VHS-kopia från när svensk TV visade filmen en påsk på åttiotalet. Jag har plockat fram den då och då och förundrats. Men nu, i samband med en diskussion kring Ola Salos version som nyligen gick upp i Malmö, har jag alltså gjort slag i saken och beställt den. Och fått den fulla kvaliteten hos originalet - widescreen, bra ljud, skarp bild.

Filmen var en viktig byggsten i det frälsningsverk Gud gjorde med mig. En del kristna kanske fnyser åt denna rockopera, men jag vill slå ett slag för den.

För det första är musiken av Andrew Lloyd-Webber enastående, liksom texterna av Tim Rice. En fördel med den här DVD-versionen är att den svenska texten är en rak översättning av orginaltexten, istället för att försöka rimma. Det gör att man kan höra den fantastiska sången medan man ser vad den betyder. Man kan också välja engelsk text, så att man ser exakt vad som sjungs. Men som regel behöver man ingen text alls om man förstår engelska, för sången är så tydlig.

För det andra berättar musikalen i stort sett ur Bibeln, även om man tolkat och lagt till en del. Det här är ingen exakt återgivning av Bibeln, och det är heller inte meningen. Jesus Christ Superstar är ett verk i den stora mängden konst och litteratur kring Jesus Kristus, och det är ett av de bästa.

Som kristen kan man kanske invända mot detaljer i skildringen, men i det stora hela tycker jag att filmen skildrar en Jesus som är Gud. Tim Rice säger i intervjun som finns med på DVD:n att verket inte säger tydligt att Jesus är Gud, men att det definitivt inte säger att han inte är Gud. Personligen tycker jag att den Jesus som visas är tydligt gudomlig, men jag är förstås partisk.

Skådespelarna, eller snarare sångarna - all dialog i musikalen sjungs - är otroliga. Ted Neeley som Jesus gör att man tappar andan och Carl Anderson som Judas är inte sämre. Tillsammans skapar de magi - i ordets positiva bemärkelse. Yvonne Elliman som Maria Magdalena framför klassikern "I don't know how to love him" som den aldrig framförts av någon annan. Barry Dennen som Pilatus gör scenen där Jesus står inför Pilatus odödlig. Och alla de andra, även de små rollerna är mer än bra.

Filmen broderar ut historien kring Jesus och lägger in en hel del frågeställningar som jag själv fascinerades av innan jag blev frälst. Vad var Judas roll i förräderiet? Hade han något val? Hur såg han på Jesus? Hur är relationen mellan det av Gud förutbestämda och vår fria vilja? Hur är relationen mellan människan Jesus och den gudomlige Jesus.

Det oerhört fascinerande i Jesu fruktan och bön om att få slippa den bittra kalken skildras i en mäktig sång av Ted Neeley, på natten i Getsemane. Något sådant har jag aldrig sett, förr eller senare.

Fortfarande gråter jag ofta när jag ser filmen. Inget kan fånga och väcka känslor som musik. Musik har vi ju fått av Gud. Här används musiken för att prisa Gud, men inte på det traditionella sättet. Jesus Christ Superstar är något alldeles extra. Se den, om du har chansen.

Att offra sina barn - en styggelse i Guds ögon

2008-09-19T23:52:00.003+02:00

Jag kunde inte sluta fundera sedan jag skrivit mitt förra inlägg. Jag har en distinkt känsla av att det är onda krafter som verkar genom aborter i vår kultur. Det finns någon slags underliggande önskan att främja aborter som är så svårbegriplig. Jag kan inte förstå vad det är för krafter som verkar här. Vad är det som gör engagemanget för aborter så stark? Varför säger man inte bara: "Vi tror att det är bättre att kvinnor har tillgång till fri abort än att det sker illegalt. Men varje abort är tragisk och vi måste göra allt för att begränsa dem och stödja de kvinnor som kan föda sina barn". Nej, istället ropar man slagord och verkar vilja göra allt för att tala om att aborter är helt i sin ordning. Det är inte ens kontroversiellt, säger man. Kvinnans rätt till abort är självklar, och fostret är ingen människa, utan en cellklump som ska avlägsnas. Konstigt då att man samtidigt säger att beslutet om abort är oerhört svårt för kvinnan. Det går inte ihop.

Försöken att förklara bort aborten med att det inte är en människa man dödar tror jag helt enkelt hänger samman med människors önskan att leva utan Gud och vara sin egen herre. Att kunna leva ut sin sexualitet utan konsekvenser är viktigt för människor som dyrkar sig själva. Ja, det är ju inte så att jag eller andra kristna är bättre. Vi brottas också med vår sexuella omoral, åtminstone inom oss. Skillnaden är att vi plågas av de konsekvenser våra överträdelser får. Det är dessa konsekvenser abortförespråkarna vill avlägsna med en enkel skrapning.

Men jag tror att det finns mer. Och plötsligt slog det mig. Kanske är detta en parallell med händelser som beskrivs i Bibeln. Jag har inte gjort något studium av detta, men det var väl så att Israels grannfolk på gammaltestamentlig tid ägnade sig åt att offra sina barn till gudarna. För Herren var detta en styggelse och han varnade bestämt israeliterna för sådana sedvänjor. Kanske var orsaken till att Han lät israeliterna överta Kanaans land just att kananéerna offrade sina barn. Det ligger nära till hands att Satan verkade i dessa seder, och att Gud till varje pris ville hindra sådana hos Israels folk.

Liksom Israels grannfolk offrade sina barn till sina gudar, så offrar vi idag våra barn på våra humanistiska gudars altare. Och våra humanistiska gudar är ju vi själva - vårt självförverkligande, vår sexualitet, vår frihet utan ansvar och vår njutning.

Om man ser den bibliska parallellen så förstår man kanske bättre hur stark denna kraft är, och har varit genom årtusendena. Och man ser nog tydligare vem som står bakom detta.

Det är en ond makt, och jag tror jag vet vilken.

Att döda barn viktigast av allt

2008-09-16T00:37:00.003+02:00

Vad är det egentligen i den moderna sekulära och humanistiska kulturen som gör det till en sådan hjärtefråga att se till att kvinnor aborterar sina foster, dvs. dödar sina ofödda barn? Det viktiga är kvinnans rätt att själv välja säger man. Men man går längre än så. Den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin kritiseras nu för att hon valt att inte göra abort! Genom sitt beslut riskerar hon att påverka andra kvinnor att inte abortera sina foster med Downs syndrom. Det är tydligen ett allvarligt bakslag för dessa läkare om en enda kvinna skulle påverkas till ett beslut att behålla sitt barn, och detta särskilt om barnet har Downs syndrom, för sådana utvecklingsstyrda barn förstör våra liv och äktenskap. En sådan människosyn har mer att göra med Tredje Riket än med Kanada, där läkarer som uttalar sig bor. Jag häpnar över att inga fler än familjer med barn som har Downs syndrom går i taket över en sån avskyvärd attityd.

Nyligen såg vi hur svenska politiker såg det som en hjärtefråga att se till att utländska kvinnor kan komma till Sverige och göra abort, och helst utan kostnad. Risken att kvinnor som inte vill föder sina barn är tydligen alltför skrämmande för att man ska kunna leva med den? Nej, det är för att undvika att dessa kvinnor skadas genom illegala aborter, säger någon. Ja, jag förstår den synpunkten, men varför öppnar i så fall inte Sverige sin sjukvård kostnadsfritt för alla människor i hela världen med svåra sjukdomar? Det borde väl vara minst lika behjärtansvärt som att hjälpa kvinnor döda sina ofödda barn? Vissa av dessa kvinnor kanske har starka skäl, t.ex. att graviditeten hotar deras liv eller att de blivit våldtagna, men den andelen måste vara liten. De flesta gör det säkert av bekvämlighet, precis som de svenska kvinnor som gjorde abortresor till Polen på den tiden då abort var förbjudet i Sverige, men tillåtet i kommunistiska Polen.

Numera är rollerna ombytta. Kristendomen har lämnat maktens tinnar i Sverige. Humanismen har gjort sitt intåg. Därmed är det inte bara tillåtet utan också önskvärt att kvinnor gör abort. I Polen har kristendomen återkommit och därmed respekten för livet. Man kan tycka vad man vill om en katolsk lagstiftning, men den är ändå ett utryck för synen att livet är heligt, därför att Gud skapat människan - och Gud har skapat även barn med Downs syndrom, de barn som kanadensiska läkare vill kasta på sophögen.

Jag tror att det handlar om något mer än kvinnors valfrihet. Det handlar om humanismens grund: att människan ensam har makt över skapelsen. Om ingen Gud finns har människan oinskränkt makt, och ett sätt att manifestera den makten är att ta liv. Vi är bara ansvariga inför oss själva. Vår drömbild, från tidningar och andra medier, om vackra och sexiga föräldrar med framgångsrik karriär som tar chansen till hett sex på köksbordet när barnen somnat går liksom inte ihop med Downs syndrom. Dessa stackars utvecklingsstörda barn gör att vi inte orkar med sexet på köksbordet, och bilden från kvällstidningens löpsedel krackelerar och faller till golvet.

Men den bilden är ju ändå falsk, vilket de flesta småbarnsföräldrar vet, men inte vågar säga, eftersom de vill värna bilden av sin egen framgång. Den är ren fåfänglighet - ett jagande efter vind. Att uppfostra barn är tungt och slitsamt, ju fler desto tyngre. Extra tungt blir det om ett barn har Downs syndrom - men det handlar ju om ett mänskligt liv. Ska vi offra allt för vår egoism? Abortera obekväma barn! In med gamlingar på hemmet! Allt för att vi ska kunna förverkliga oss själva! Tills vi en dag sitter där och själva inte är värda något, därför att vi inte är unga, vackra och framgångsrika längre. Vem bryr sig om oss då? Jo, det gör Gud, för han brydde sig hela tiden. Vi ville bara inte se det.

Etablissemanget hatar Gud och stödjer en ideologi som hatar Gud. Därför är det så viktigt att abortsiffrorna hålls uppe. Nej, säger någon, en abort är det svåraste beslut en kvinna kan fatta. Om det är ett så svårt beslut att fatta, varför är då rätten till abort så självklar? Om det inte finns något moraliskt dilemma, om barnet inte är ett barn utan en cellklump, då borde väl beslutet vara lätt att fatta? Gör som du vill. Avlägsna cellklumpen och gå vidare. Varför är det då så svårt att fatta beslutet? Jo, för att alla vet innerst inne att det är ett människoliv det handlar om. Kvinnorna som fattar besluten, om det är av andra själ än att deras liv är hotat, är lurade och bedragna av etablissemanget, som förföriskt står där och ropar: "Pro-choice, pro-choice. Fritt val! Frigörelse! Gör som du vill!"

Det är ondska det handlar om. Oftast inte ondska från de bedragna kvinnorna, utan ondska från kören som står där och hetsar till mord. Det är dessa människor som borde ha bråttom att omvända sig till Jesus, för om de inte gör det vore det bättre att de fick en kvarnsten om halsen och kastades i havet. Så säger Bibeln.

Jag anser inte att abort ska förbjudas. Jag anser inte att vi kristna har som uppgift att stifta lagar som tvingar andra att följa den moral vi anser är rätt. Vår uppgift är att sprida evangeliet om Jesus Kristus, så att människor kan bli påverkade av Honom att göra det som är rätt. Så låt aborten vara fri och låt kvinnor välja. Men då måste vi också kritisera den ondska som driver fram och propagerar för aborter. Och vi måste också få säga sanningen, att abort är mord på ofödda barn. Även om dagens humanistiska lagstiftning säger att det är ett avlägsnande av en cellklump.

Men när kvinnor kritiseras för att de inte gör abort, och därmed påverkar andra kvinnor att avstå; när de kritiseras för att deras val att föda ett barn riskerar att påverka andra kvinnor att föda sina barn, då är tiden ur led så mycket, och ondskan så stark på jorden, att vi måste reagera och ropa:

"Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör!"

och

"Hur länge ska du dröja, Herre, innan du skipar din rättvisa?"

Vi finns, Ann!

2008-08-15T17:25:00.004+02:00

En artikel i Dagen uppmärksammar en kolumn i Kyrkans tidning där teologie doktor Ann Heberlein funderar över att lämna Svenska kyrkan. Hon är missnöjd med kyrkans underlåtenhet att predika om Jesus och ge människorna riktig andlig föda. Istället följer kyrkan ängsligt samhällstrenderna och vill stryka folk medhårs. Ann undrar om det finns fler därute som tycker som hon. Det gör det!

Jag håller fullständigt med Ann i hennes kritik. Jag har tidigare direkt och indirekt kritiserat Svenska kyrkan i mina inlägg. Allt det som Ann beskriver känner jag igen.

Jag gick ur Svenska kyrkan när jag blev kristen.

Ja, det är en något tillspetsad formulering, förstås. Kortfattat var det så här: Efter konfirmation och annat var jag borta från Svenska kyrkan i många år. När jag spontant återvände till en gudstjänst i min gamla kyrka fick vi besökare lägga stenar i en korg. Jag reagerade mycket starkt mot detta, trots att min andliga mognad ännu var begränsad. Intuitivt kändes det fel, även om det säkerligen inte fanns några ockulta idéer bakom. Snarare var det väl ett försök att popularisera gudstjänsten. Men det tilltalade mig inte alls.

Sedan reagerade jag på kyrkans politisering. Svenska kyrkan verkade mest vilja uppmärksammas för politiska ställningstaganden som jag inte höll med om. Jag ansåg att verkligheten är alldeles för komplex för att man ska kunna påstå att en särskild politisk åskådning krävs för att vara kristen.

Men mest av allt reagerade jag över Svenska kyrkans ovilja att ta ställning för Jesus. Och detta var innan jag blev frälst. Det var främsta skälet till att jag gick ur kyrkan. Varför vara med i en kyrka som inte tror på något?

När jag senare tog emot Jesus så återvände jag till den lokala verksamheten i Svenska kyrkan. Jag var nu en sökare som ville hitta en tillhörighet i en kristen församling. Jag träffade många, både präster och deltagare, som var härliga och troende människor. Men jag kände mig begränsad i diskussionerna, som mer handlade om vardaglig frågor, än om Gud och Jesus. Bibeln intog ingen central roll. Jag gick också på många gudstjänster i olika kyrkor inom Svenska kyrkan. Ibland var de mycket bra, ibland mer som Ann beskriver.

Jag besökte också samtidigt flera frikyrkor, och deltog i en bibelstudiegrupp där medlemmarna kom från flera olika frikyrkor. Vilken skillnad! Pingstvänner, baptister, sjundedagsadventister och andra bad tillsammans med passion och läste Bibeln med glädje och vetgirighet.

Vid ett tillfälle lyssnade jag till en stark, passionerad, lång och underbar predikan i en liten pingstförsamling där jag har goda vänner. Efter den predikan tappade jag all lust att gå till Svenska kyrkan igen. Att bara få 5-10 minuter av prästens ord om att vi ska vara snälla mot varandra räckte inte längre. Jag behövde mer.

Så jag är fortfarande utan församling, och vet inte vart jag ska gå. För trots allt känns de fria församlingar jag besökt inte helt rätt heller. Jag deltar i bibelstudiegrupper. Jag träffar kristna vänner. Jag läser Bibeln och mängder av kristen litteratur. Jag läser på internet och bloggar - här finns mer andlig föda än vad en människa någonsin kan ta till sig. Jag ber.

Det går att inte tillhöra en församling också, Ann, även om jag vet att Bibeln säger att vi bör tillhöra Kristi kropp. Jag antar att jag hittar rätt så småningom, men man kan vara fri en tid, tror jag. Kanske ger det till och med möjlighet att reflektera ännu friare, när man har ett helikopterperspektiv.

Att starta en ny församling låter förstås inte som någon lösning. Det finns väl nog många, och splittringen är väl stor nog redan? Men ibland har jag ändå umgåtts med tanken, orealistisk kanske, att det behövs en ny församling, en församling som kan locka människorna till sig. En församling som talar om Gud. En församling som välkomnar syndarna, men predikar att de behöver nåden. En församling där man reflekterar över Bibeln och traditionen på ett seriöst sätt, utan att snegla på dagspolitiken, och inte heller på gamla dogmer, som gärna får ifrågasättas. En församling där tvivlet och debatten kring svåra frågor får plats, för tvivlen får folk att lämna Jesus, därför att ingen ger något svar på tal.

Kanske kan en sån församling, som passar moderna människor utan att tumma på Guds ord, bli verklighet en dag.

Gäller samma regler för alla?

2008-08-15T17:01:00.002+02:00

I en artikel i Dagen kan man läsa att Östhammars kommun inte ger byggnadsbidrag till Furuhöjdskyrkan i Alunda, eftersom man i sina stadgar kräver en tro på Jesus för medlemskap. Man kan till och med uteslutas om man tar avstånd från Jesus Kristus.

Det är naturligtvis inte självklart att en kommun ska ge bidrag till en kyrkas nybyggnationer. Frågan här är snarare om kommunen inte behandlar föreningar olika. Pastorn själv undrar om verkligen nykterhetsföreningar accepterar att medlemmar förespråkar alkohol, eller brukar den. Nyligen kunde vi läsa att IOGT/NTO uteslöt pastor Åke Green på grund av att han tagit avstånd ifrån homosexualitet i ett sammanhang helt utanför IOGT/NTO. Utan att ha gjort någon undersökning, och det har jag förstås inte tid att göra, så gissar jag att det finns andra föreningar där uteslutning kan ske på ideologiska grunder. Har t.ex. inte fackföreningar agerat för att utesluta vad man anser är högerextremister? Skulle det resultera i att man nekas bidrag, om någon utesluts för att denne inte delar arbetarrörelsens värderingar?

Man förväntar sig också självklart att några bidrag inte kan utgå till muslimska, judiska eller andra föreningar eller kyrkor som kräver en viss tro för medlemskap. Kan vi vara säkra på att den konsekvensen finns?

Eller finns det en särskilt hård linje som drivs mot kristen tro? Jag påstår inte, för jag har inte fakta att bevisa något, men jag ställer frågan.

Rätt och fel om Bibeln och evolution

2008-08-07T21:32:00.003+02:00

En debattartikel av Samuel Johansson i tidningen Dagen, Evolution på Guds villkor, hävdar att modern forskning, inklusive evolutionsläran, bekräftar Bibelns budskap. Samuels artikel är välskriven, och han har till stora delar rätt i sin poäng. Men han har också allvarligt fel på vissa punkter.

Först de områden där han har rätt. Skeptiker på nätet förstår inte alls Samuels viktigaste poäng, men det är knappast något att förvånas över. De är så uppfyllda av sin egen förträfflighet och av hånfulla tillmälen, att de inte ens försöker.

Den ateistiska läran, som vi förväntas tro och lyda idag, hävdar att hela vår värld, och framför allt vi själva, uppstod ur kaos eller ingenting, genom en slump. Slumpen är viktig, för så fort man lämnar slumpen måste det finnas någon sorts vilja bakom, och det kan vetenskapen inte acceptera. Alltså, allt börjar med kaos eller ingenting. Ur detta sker en utveckling, genom slumpen, som efter miljarder år leder fram till komplicerade DNA-koder, som är ett slags språk, och varelser som kan tala och skriva. Från tomhet och kaos till ord, på några miljarder år.

Men Bibeln säger att Ordet kom först.

Vetenskapen har mycket svårt att förklara hur kaos av sig självt kan utvecklas till komplicerade programspråk (DNA) och Shakespeares samlade verk. Man vill naturligtvis ge sken av att så inte är fallet och att man vet allt, men så är det inte. Det finns gigantiska problem förenade med en sådan utveckling. Förefaller det då inte mycket mer trovärdigt att ord kom först? Ord beskrev hur allt skulle se ut och fungera. Och det är därför allting finns. Och ordet var Guds Ord.

När Bibeln citerar Guds ord: "Varde ljus!" (eller "Ljus, bli till!"), så förklarar detta, på ett sätt som alla människor kan förstå, att Gud upprättade vissa mycket komplexa och mycket grundläggande förhållanden: ljuset, dess beteende och alla märkliga samband som man idag måste studera modern fysik för att ens kunna börja förstå. Om Gud hade gett en komplett beskrivning av vad orden "Varde ljus!" innebar så kanske Bibelns första sidor varit fulla av svåra ekvationer. Men Guds plan var inte att ge fysiker en fusklapp så att de slapp studera fysiken. Eftersom Gud inte vänder sig bara till fysiker, utan till alla människor, så beskriver han på ett sätt vi alla kan förstå, vare sig vi är barn eller akademiker, födda 1000 år före Kristus eller idag.

Vetenskapen kan idag inte förklara hur liv kan uppstå av en slump, och man börjar mer och mer erkänna det, även inom populärvetenskapen. Jag såg i år ett program på Kunskapskanalen i SVT, ett program som okritiskt hävdade evolutionen som ett faktum. I ett inslag åskådliggjorde man livets utveckling som en resa mellan USA:s västkust och östkust, där människans tid på jorden blev några centimeter på ett hotellrum på Manhattan. Men när man började resan i väst sa kommentatorn: "Hur livet uppstod vet vi i stort sett ingenting om." Det är ett stort erkännande som man inte är van vid, när man vuxit upp med just-so stories om allt som hände i Ursoppan.

Är det inte troligare att det började med Ordet, att det var Guds Ord som skapade DNA-koden och livet? Jag skulle vilja säga att det är här Samuels artikel gör störst nytta. Den sätter fingret på att Bibeln, bättre än Big Bang och evolution, förklarar den verklighet som vetenskapen studerar idag, och att ju mer vi lär oss, desto närmare kommer vi sanningen att Ordet måste ha varit först, och att Bibeln är sann.

Men artikeln gör också ett allvarligt misstag. Det är ett misstag som är närmast legio bland kristna idag, nämligen att försöka göra sig till vän med evolutionsteorin. Lika mycket som Samuel har rätt när han hävdar att Bibelns beskrivning av Ordet som upphov till fysikens lagar och livets kod är trovärdig, lika mycket har han fel när han hävdar att Bibeln beskriver evolutionsteorin. Evolutionsteorin hävdar nämligen inte att allt liv utvecklats mot högre livsformer. Enligt teorierna har evolutionen ingen riktning, utan det är enbart slumpen som avgör vilka mutationer som ska uppstå, samt det naturliga urvalet som avgör vilka som ska överleva.

Samuels korta beskrivning av evolutionen som han ser den ger vid handen att han menar att den styrts av Gud. Antingen låg allt kodat i livet från första början, eller också har Gud styrt utvecklingen. Det är en slags evolutionsteori, men det är absolut inte den evolutionsteori som etablissemanget hävdar idag. Evolutionsteorin utgår från en modell som styrs av mutationer och naturligt urval, utan att styras av något medvetande eller någon vilja. Tanken att Gud styrt evolutionen är lika främmande för forskningen som tron på skapelsen. I själva verket är Samuels version av evolutionen en slags skapelsetro - en gradvis skapelse styrd av Gud - och är därför lika förkastligt för etablissemanget som intelligent design.

Därför är det rent ut sagt fel att hävda att Bibeln kan beskriva evolutionsteorin.

De kristna som tar till sig evolutionsteorin på det här sättet tror att de gör tron en tjänst genom att närma sig vetenskapen, men i själva verket gör de avkall på Bibelns sanning utan att vinna någon som helst respekt från etablissemanget. Det kan man lätt förstå av vissa hånfulla kommentarer till Samuels artikel. Samtidigt öppnar de dörren på alltmer vid gavel för evolutionsteorin. Och evolutionsteorin är och förblir en ateistisk teori, hur mycket kristna än önskar motsatsen.

Att kristna sedan skulle kunna diskutera hur skapelsen gått till är en annan sak, och en helt annan debatt. Kan Gud ha låtit en utveckling av livet ske, och hur har den i så fall gått till? Hur kunde Gud låta hundratals miljoner år av slaktande och de starkas överlevnad pågå, för att sedan stolt konstatera att allt var "mycket gott", och till slut skicka oss Jesus som skulle visa att Guds ideal är ödmjukhet och svaghet? Eller har evolutionen inte gått till så som forskarna säger? Men om det finns fossil måste ju döden funnits i världen före syndafallet. Dessa frågor är komplexa och har varit föremål för debatt länge, och jag ska inte försöka föra den längre här.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Det fanns i begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (Joh. 1:1-3)

Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till.
Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. (1 Mos. 1:3-4)

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos. 1:27)

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos. 1:31)

Kroppen skall uppstå - befriaren kommer

2008-06-24T23:06:00.003+02:00

I söndags var jag på besök i Uppsala domkyrka. På två sarkofager, gravkistor i sten, bakom altaret i kyrkan läste jag två bibelcitat som inspirerade mig. Här citerar jag lite längre än vad som stod skrivet i kyrkan:

"Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!" (Jes. 26:19)

"Jag vet att min befriare lever och till sist ska träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ..." (Job. 19:25-26)

Redan Jesaja vittnar om att de döda ska uppstå, och att det är deras kroppar som ska uppstå, inget annat. Ingen själ ska lämna kroppen och färdas genom några rymder till himmel eller helvete. Här finns ingen sådan mystik. Du och jag som ligger döda i mullen ska en dag uppstå med vår kropp, som de människor vi är, och när vi vaknar ska vi jubla, för det är Herrens dag!

Job berättar om den befriare som lever, och att han ska komma. Job längtar efter att få se honom. Man kan tolka det som om Job väntar och hoppas på detta under sin livstid. Men i ljuset av resten av Bibeln, och särskilt Nya Testamentet, är Jesus den befriare Job talar om, som lever och som ska träda fram. Kanske syftar detta på när Jesus trädde fram första gången. Job kanske med "till sist" menar den för honom avlägsna framtid som för oss ligger två milennium tillbaka i tiden. Men jag tror ändå att "till sist" betyder just till sist, dvs. den sista tiden. Och hur väl stämmer inte detta överens med Bibelns budskap. I ändens tid, till sist, ska Jesus träda fram igen. Och Job vill vara där och skåda honom, med sin kropp.

Och mer än 700 år efter Jesaja träder Jesus fram första gången och förklarar och uppfyller detta. Jesus är befriaren, som lever, som var och är och som ska komma. I ändens tid ska han träda fram på jorden igen, och då ska han väcka upp de sina från de döda. Våra kroppar ska resa sig ur mullen och skåda Gud. Och vi ska jubla!

Vilket underbart löfte Bibeln ger!

Var han verkligen död?

2008-06-22T23:46:00.004+02:00

I Aftonbladet finns en artikel om Martin, 50, som var död i åtta minuter men vände åter till livet. Under den tid han var "död" träffade han ljusgestalter och lärde sig leva. Den här berättelsen är mycket lik andra så kallade nära döden-upplevelser. Nära döden-upplevelser är ju stor business och många har berättat om dem och gett ut böcker om sina upplevelser. Följaktligen finns en omfattande debatt kring dessa fenomen och försöken att förklara och vederlägga dem är många. Jag ska inte gå in på alla detaljer kring nära döden-upplevelser här.

Men den fråga jag ställer mig är: Var han verkligen död? Tanken väcktes av ett föredrag jag nyligen hörde i ämnet. Vad menar man när man säger att Martin var död i åtta minuter? Det står inte i artikeln. Men jag kan säkert påstå att hans hjärna inte var död. Om den varit det skulle den nämligen inte kunnat fungera normalt igen. En hjärna som skadats allvarligt av syrebrist kan inte fungera normalt igen. Jag tror att det man säger är att Martins hjärta slutade slå under åtta minuter. Varför hans hjärna inte skadades under så lång tid vet jag inte, men faktum är att den inte gjorde det. Alltså var hans hjärna kapabel att fungera hela tiden.

Med tanke på att hjärnan var funktionell under de åtta minuterna kan de upplevelser Martin beskriver lika gärna ha skapats i hans hjärna.

Det finns fler saker som väcker mina misstankar. Martin mindes inte vad han varit med om förrän långt senare, under hypnos. Det är väl känt att minnen som väcks under hypnos kan vara felaktiga, likaväl som medvetna minnen kan vara felaktiga. Och minnen som gradvis växer fram kan ofta vara konstruerade utifrån personens önskningar och föreställningar.

Martin visar sig ha varit en "sökare" hela livet. Det står inte uttryckligen, men baserat på den filosofi han för fram verkar det troligt att Martin fallit för New Age långt innan olyckan. Eventuellt kan han ha kommit in på New Age efter olyckan, och detta har format hans minnen. De kunskaper om livet som han redogör för är typiskt tankegods från New Age. Jag ska inte kommentera det närmare, men när Martin antyder att han kan känna vem som ringer på telefonen innan han svarar blir det väl närmast löjligt?

Hur kan du vara så kall och missunnsam? undrar nu någon. Jag kände sådan tröst när jag fick höra detta. Ja, det är möjligt, men det som beskrivs i artikeln är likafullt inte sant. Om du vill förtrösta på osanning så varsågod, men jag har något mycket bättre att berätta om.

Jesus Kristus har lovat att väcka oss alla från de döda på den yttersta dagen, och de av oss som tror på honom kommer att få leva med honom för evigt - ett fantastisk liv som kommer att få vårt liv här och nu att framstå som obetydligt. Och vi kommer att leva i vår kropp, inget annat. Lyssna på det löftet och tro, för det är ett fantastiskt löfte. Historier om nära döden-upplevelser vill få oss att tro att det inte spelar någon roll vad vi gör, vi kommer ändå att leva vidare och få träffa en "ljusgestalt". Det är inte sant. Endast genom Jesus får vi evigt liv.

Jesus sa:

"Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." (Joh. 6:40)

Vad ska vi ha Svenska kyrkan till?

2008-06-22T00:27:00.005+02:00

Jag läser i Dagen att ärkebiskopen Anders Wejryd engagerar sig för rättvisemärkta fotbollar. Med anledning av det tänker jag försöka mig på något mycket svårt: att kritisera honom för detta. Att det är så svårt kan beskrivas med två ord: politisk korrekthet.

Själva begreppet politiskt korrekt innebär att man ger luft åt åsikter som för tillfället är de av etablissemanget påbjudna åsikterna. Poängen med politisk korrekthet är att man genom att framföra politiskt korrekta åsikter äras av människorna. En annan poäng är att ingen vågar säga emot, utan risk att stämplas av etablissemanget som ond eller mindre vetande.

Svenska kyrkan verkar i mina ögon vara en av de mest politiskt korrekta organisationerna i Sverige. Man vågar aldrig framföra en åsikt som utmanar gängse föreställningar i samhället. Och man vågar aldrig tala om Jesus, i alla fall inte utan att mumla i skägget. Men Jesus var inte politiskt korrekt - det mesta han sa utmanade etablissemangets konventioner.

Detta är den första punkten i min kritik: Om Anders Wejryd var känd som den som stod på barrikaderna för Jesus, den som hävdade att det människorna främst behöver är Jesus, då kunde hans inlägg om rättvisa fotbollar vara värt respekt. För hans syfte med fotbollarna är ju gott: att hjälpa barn i Pakistan från tvångsarbete. Ett sådant engagemang är i linje med vad Jesus predikade - att hjälpa samhällets minsta.

Den enda gången jag kan minnas att jag tidigare hört om Anders Wejryd är när han protesterade mot svenska regeringens klimatmål och hävdade att Sverige måste gå längre. Alltså ännu ett av de mest politiskt korrekta inlägg någon kan göra i dagens debatt. Det är tydligt att Anders Wejryd genom dessa utspel vill profilera Svenska kyrkan som en organisation som engagerar sig för de svaga och för miljön. Min fråga blir då:

Vad ska vi ha Svenska kyrkan till?

Vad är det för skillnad mellan Svenska kyrkan och vilket politiskt parti som helst? Anders Wejryd och hans styrgrupp räknar säkert med att utspel av den här typen ska locka folk i drivor till Svenska kyrkan. Jag tror inte det. Om jag vill rädda världen genom politiskt engagemang är det väl mest naturligt att gå med i ett politiskt parti eller en ideell organisation?

Svenska kyrkan vågar aldrig tala om Jesus, därför att man är rädd att det ska ge dålig publicitet. Däremot talar man om det som för stunden är populärt. Men gör man det av äkta engagemang eller för att söka uppskattning från människorna?

Den andra punkten i min kritik är att kyrkan riskerar att hamna fel när den tar ställning i politiska frågor. I Bibeln står kyrkan alltid stark, men när den ger sig utanför Bibelns område bör den vara försiktig. Risken är helt enkelt att man engagerar sig för fel saker. Är det t.ex. säkert att man förbättrar situationen för barn i Pakistan genom att köpa rättvisemärkta fotbollar? Här finns en röst som hävdar motsatsen.

Jesus förändras aldrig, men de politiska sanningarna växlar. Igår var etanolbilar det enda rätta; idag börjar etanolen som drivmedel redan kritiseras. Imorgon kanske etanolen är ute, eller också tas den till nåder igen. Vem vet?

Svenska kyrkan måste inse att varken FN:s klimatpanel eller kravmärkt-organisationer sitter inne med den absoluta sanningen.

Det gör däremot Jesus. Därför är det viktigaste att söka Jesus. Vi kan sedan be Jesus att hjälpa oss att engagera oss för rätt saker. Kanske har Anders Wejryd gjort just det, och tycker att Jesus sagt till honom att engagera sig för klimatet och rättvisemärkta fotbollar. Det kanske Jesus har gjort.

Konstigt bara att Jesus inte samtidigt bad Anders Wejryd berätta för människorna att de kan få syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Eller har Wejryd bara glömt att nämna det?

"De ville gälla för visa men blev till dårar" (Rom. 1:22)

2008-06-02T00:43:00.002+02:00

Livsåskådningsprogrammet Existens i SVT är intressant. Ansatsen är relativt förutsättninglös och öppen; man har färre förutfattade meningar än vad som är vanligt i Svensk Television. Visserligen påverkas programmets budskap av vem man låter komma till tals och hur man klipper ihop intervjuerna, men man tycks ha som ambition att lyssna och vara öppen, och det tycker jag är bra.

I det sista programmet för säsongen, 26 maj 2008, tar man upp frågan om Gud är ett hjärnspöke. Se gärna programmet på nätet. Jag ska inte referera hela innehållet här, men bland annat finns en religionsfilosof med som ganska elegant avfärdar vissa vetenskapsmäns anspråk på att mer eller mindre ha visat att Gud inte finns genom att studera hjärnan.

Flera vetenskapsmän är också försiktiga. De säger helt enkelt att Gud inte behövs för att förklara något inom deras område. Det är ju i sig ett rimligt vetenskapsteoretiskt uttalande. Man uttalar sig inte om Gud som sådan, man säger bara att man inte behöver Honom för att förklara något.

Men samtidigt är inställningen djupt problematisk. Man säger att hjärnan är ett så komplext och sinnrikt organ att den utan vidare själv kan generera alla upplevelser man diskuterar. Samtidigt kan man inte tänka tanken att någon skapat denna hjärna. Hur kan man vara så vis och ändå så blind? Bakom inställningen ligger förstås det "självklara" antagandet att hjärnan utvecklats av sig själv till det den är idag. Inte en sekund reflekterar man över hur osannolikt detta är.

Professor Martin Ingvar, framstående hjärnforskare, avlöjar dock omedvetet inkonsekvensen i detta, genom det språk han använder. Han talar om vår biologiska "konstruktion". Han säger att nervsystemet är "uppbyggt" så att det är självförsörjande. Han menar att naturen är "klyftigt utformad". Och hans slutsats av detta är att Gud inte behövs. Ja, du läste rätt: "Konstruktion", "uppbyggt", "utformad". Men självklart finns ingen konstruktör, ingen som byggt, och ingen som utformat. Om man var konsekvent skulle man väl tala om "biologisk slumpprodukt", ett "nervsystem som genom slumpmässiga förändringar fortplantat sig" och att "naturen av en slump blivit som den är"?

Dessa vetenskapsmän är så intelligenta, men vad ser de egentligen?

"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem.

Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem;

de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades.

De ville gälla för visa men blev till dårar." (Rom 1:19-22)

Medier tiger ihjäl Jesusmanifestationen

2008-05-03T22:34:00.011+02:00

Jag närvarade idag vid Jesusmanifestationen i Kungsträdgården i Stockholm. Tusentals kristna samlades till Gudstjänst för att manifestera sin tro på Jesus Kristus som Guds Son och vår frälsare. Det var en trevlig tillställning. Möten hölls på sju torg i Stockholm, och därefter marscherade folk från de sex övriga torgen till Kungsträdgården. Många olika församlingar var representerade. Tack vare det stora inslaget av invandrare - latinamerikaner, östeuropéer, afrikaner, asiater m.fl. - var stämningen mer kompromisslös, och inte så slätstruken och menlös som den kanske varit om bara svenska kyrkan hållit i arrangemanget. Människor höll banderoller, fanor och bilder och inställningen var klar: Jesus är Herre! Jesus är kungarnas kung! Jesus är vår frälsare! Jesus är vägen, sanningen och livet!

Tusentals människor var samlade. Jag vågar inte gissa hur många tusen, men det var många tusen. Stora delar av Kungsträdgården var fulla av troende, som applåderade, jublade och viftade med händerna. Det var alltså en stor demonstration.

*************
Kommentar i efterhand: Polisen uppskattade deltagarantalet till 12 000, arrangörerna till 15 000. Själv brukar jag välja att tro på polisens siffror.
*************

Alla stora medier väljer att i stort tiga ihjäl arrangemanget. Detta är ganska märkligt, eftersom betydligt mindre manifestationer ofta nämns i samma medier. Nyligen demonstrerade några hundratal kineser sitt stöd för OS, och genast fanns artiklar på tidningarnas webbsidor. Det var knappast någon avgörande händelse i världsspelet kring OS. Ändå bevakades det detaljerat, åtminstone av TT, som sedan refererades i flera tidningar.

Små demonstrationer, om det så är några sverigedemokrater eller något annat, omnämns ofta, åtminstone i en notis eller ett kortare inslag i TV. Men tusentals kristna möts alltså med nästan kompakt tystnad. Det är bara Svenska Dagbladet som i en kort artikel - tydligen skriven av en egen journalist - berättar om evenemanget. Det är förstås mycket bättre än ingenting alls. All heder åt Svenska Dagbladet för detta. Samtidigt är det en mycket liten artikel som jag inte lyckades hitta förrän någon berättade för mig att den fanns och jag använde tidningens sökfunktion.

Jag har naturligtvis inte tillgång till någon fullständig mediebevakning, så jag vill reservera mig för att jag missat något nyhetsinslag om Jesusmanifestationen, men det är ändå inte för mycket att säga att en av de största demonstrationerna i Sverige på lång tid i stort tigs ihjäl av medierna.
***********
Kommentar i efterhand: Jag hörde senare av någon att det har visats ett inslag om detta i någon nyhetssändning, men jag vet inte vilken. Själv såg jag åtminstone ett av de stora nyhetsprogrammen, och där sades ingenting. Faktum kvarstår att bevakningen har varit mycket sparsam. Jag läste nättidningar och slog på tv:n då det var nyheter, och jag såg och hörde ingenting, förrän någon tipsade mig i efterhand att de hört något.
***********

Det är naturligtvis inte konstigt eller överraskande. Etablissemanget är genuint antikristet, och vill med alla medel bekämpa den förhatliga kristendomen. Medierna befolkas förstås av sådana motståndare till sann kristendom. De är säkert också rädda att, om de skulle nämna manifestationen, genast utsättas för korseld från de fanatiska humanisterna och andra ateister, som skriver upprörda inlägg om hur medierna släpper fram kristna partsinlagor.

Samtidigt vet man att det mest effektiva sättet att tysta en företeelse är att ignorera den, att inte låtsas om att den finns. Och det gör man med den äran. Konstigt då att man inte ignorerar sverigedemokrater, nazister, vänsterextremister, fotbollshuliganer och andra hot mot människor och samhälle. Nej, dessa och liknande företeelser får rikligt med utrymme i medierna, där man tävlar i att fördöma dem. Bara för kristna reserveras detta, det mest raffinerade vapnet - tystnaden. Vi måste verkligen vara en farlig samling människor!

Och faktum är att det är vi, för vi påminner människor om det de inte vill höra: Att de inte är herrar över sina egna liv, att de går mot en dom och en död som är slutgiltiga, och att de på grund av sitt högmod kastar bort det fantastiska erbjudandet om evigt liv.

För mig står det så klart, glasklart, att det ligger något bakom denna tystnad. Konspirationsteorier! säger någon, och menar att det är löjligt att tro på att någon samordning ligger bakom. Nej, jag tror inte på att chefredaktörer och journalister samlas vid hemliga möten och med djävulska skratt planlägger hur de ska belägga Jesusmanifestationen med munkavle. Men jag tror att det råder ett tyst samförstånd, där man vid redaktionsmöten säger "Inget nyhetsvärde!" och snabbt avfärdar manifestationen.

Även om det sker på detta underförstådda sätt är det förstås en konspiration bakom. För inte finns det något tvivel om att något pågår just nu. Aldrig i mitt liv har jag sett något som liknar denna manifestation i Sverige. Något håller på att hända. "Påkristningen" som Elisabeth Sandlund kallar den i sin bok "Drabbad av det oväntade", har inletts. Krafter är i rörelse. Säkerligen är jag inte ensam om att ha tagit emot Jesus de sista åren; säkert är det många med mig som tagit det steget. Och självklart uppammar Satan sina krafter för att stoppa det som händer. Och Satans verktyg är de "nyttiga idioterna" som har makten i medier och samhälle. Men de goda nyheterna är att Satan förstås är dömd att förlora, för om Gud är med oss, vem kan då vara mot oss? som Paulus så träffande skrev - ord som också citerades vid manifestationen idag. Segern är redan vunnen på Golgata, och Gud har allt i sin hand. Vi måste bara stå fast, så blir vi räddade.

Och vad gäller argumentet att dagens manifestation helt enkelt inte hade något nyhetsvärde, så vill jag bestämt avfärda det:

* Betydligt mindre manifestationer omnämns ofta i medierna, som i exemplet ovan, åtminstone i någon notis.

* Även om manifestationen anses sakna politisk laddning eller samhällsintresse, så brukar även arrangemang som "restaurangernas dag" i Kungsträdgården omnämnas i medierna, ibland på framskjuten nyhetsplats. Om inte annat så för att likasinnade ska kunna hitta evenemanget.

* Med tanke på den laddade diskussion som pågått i medierna på senare tid mellan religion och ateism, och det aggressiva kampanj humanisterna fört mot oss kristna, så är det naturligtvis av nyhetsintresse att så många människor samlas för att manifestera sin tro.

* Andra evenemang som enar folk från skilda länder, med skilda språk och olika hudfärg brukar oftast skapa stor uppmärksamhet. Men naturligtvis räknas inte kristna som andra i det sammanhanget. Jag är övertygad om att en antirasistisk musikfestival i Kungsträdgården hade speglats i medierna.

Och vilka fantastiska och viktiga nyheter var det då som skildrades i medierna den här dagen? Ja, visst fanns det viktiga nyheter, men förutom dem kommer här ett axplock på nyheter som självklart klassades som mycket viktigare än att många tusen människor samlades i huvudstaden för att manifestera en i dagens samhälle kontroversiell tro:

* Paris Hilton vimlade på röda mattan

* Brolle om att bo på Östermalm

* Obligatorisk husdjurskurs införs i Schweiz

* Rapport från Sverigedemokraternas årsmöte (sic!)

* Mer detaljer från dramat med österrikiske fadern som höll sin dotter fången i källaren - för femtioelfte dagen nya fakta, som knappast tillför mycket till helheten.

* Brolle (igen) kuppade in sin egen låt i tv-programmet Körslaget

* Charlotte Perelli startar sin blogg (där har ni samhällsintresse...)

* Ett år sedan brittiska flickan Madeleine försvann i Portugal: Inga nyheter alls i fallet. Folk i hela världen uppmanas tända ett ljus för Madeleine - ett fullständigt meningslöst jippo.

* Programledare som inte betalar tv-licensen kan bli polisanmälda (detta är den sekulära motsvarigheten till en dödssynd...)

* Carin da Silva älskar sin kropp (om du läser detta flera år efter att det skrivs kan vi ha en tävling: Vem vet längre vem denna kvinna är? Och vem vet vem Brolle är, förresten?)

* Bästa sättet bli av med mördarsniglar (detta djävulens påfund...)

* Queer-förening får skattepengar för att piska vid konstfestival (till och med i Sverige av idag får detta ifrågasättas...)

Som sagt, många viktiga nyheter förekom också denna dag i de fyra stora nättidningarna. De ovanstående räknades upp som exempel på de mindre viktiga. Var det verkligen så att Jesusmanifestationen hade mindre nyhetsintresse än dessa? Inte ens om man anlägger ett krasst affärsmässigt perspektiv tror jag att man inte kunde finna plats för en liten artikel om Jesusmanifestationen. Nu är det bara SvD som fann denna plats - för en liten, undanskymd artikel.

De försöker tysta Jesus. Kanske verkar det som om jag skriver det här inlägget i affekt, och faktum är att adrenalinet rinner till när tangenbordet knattrar och orden tar form. Men som ett lika säkert faktum kan jag säga att jag samtidigt är lugn. Jag vet att Gud har allt i sin hand. De kommer inte att lyckas tysta oss, om inte Gud själv tillåter det. Och även om Gud tillåter att de tystar oss, så kan de aldrig vinna. Det kommer att visa sig att de kämpar mot Gud själv (Apg. 5:39).

Borde människan utrotas?

2008-03-14T20:46:00.005+01:00

Medierapporteringen nuförtiden fokuserar starkt på människans roll som miljöförstörare. Ibland får man intrycket att om bara människan inte fanns så skulle allt vara frid och fröjd på jorden. Eller vi borde i alla fall inte vara så många, eller hur? Det finns för många människor, inte sant? Om så är fallet undrar jag vilka det i så fall är som inte borde få finnas? Den frågan kanske inte är så lätt att svara på.

Titeln på det här inlägget syftar på en diskussion jag under lång tid hade med ett par mig närstående personer. De är äldre än jag, och har alltså mer livserfarenhet, och de hade redan för ett antal år sedan kommit fram till slutsatsen att människan faktiskt är ond och borde utrotas! Jag vägrade under många år att hålla med om den slutsatsen. Jag trodde på människans godhet, trots allt. Jag trodde på människans förmåga att trots sina brister kämpa sig upp ur misär och svårigheter, och jag trodde att demokratin och den fria ekonomin som båda gjort framsteg i världen skulle vara vägen framåt för mänskligheten. Visserligen menade jag att det inte skulle vara någon dans på rosor - den demokratiska processen är fylld av förhandlingar och kompromisser och sällan glamorös. Men till skillnad från den revolutionsromantik som utövar sin lockelse på så många, och som alltid leder till katastrof, trodde jag ändå att demokratin och marknadsekonomin gradvis kunde bygga en bättre värld.

När mina närstående hävdade att människan var ond undrade jag om de ansåg att också jag, och de själva, var onda. Och ansåg de att små barn var onda och borde utrotas? Föga anade jag hur nära sanningen jag kom!

Det tog många år innan jag till slut insåg att de mig närstående personerna har rätt! Människan är ond och borde utrotas. Det är precis det som är Guds problem. Och det är det som hela kristendomen handlar om.

Gud skapande världen och människan alltigenom goda. Bibeln säger det:

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos 1:31)

Det gällde också människan. Men människan ville inte lyda Gud utan hellre klara sig själv. Hon valde bort en perfekt värld för att slippa ha en herre. Hon valde kortsiktiga njutningar och synd istället för det goda. Det är det som hela historien om den förbjudna frukten handlar om. Och därför har vi den värld vi nu lever i, med ondska, girighet, lidande och död. Eftersom människan valt att inte underkasta sig Gud är hon ond. Faktum är att hon föds med synden och bär den med sig ända till döden. Det är det som kallas arvssynden. En präst jag känner förklarade arvssynden på ett väldigt bra sätt: Hur mycket kärlek, pengar och godhet mina föräldrar än haft hade de aldrig kunnat göra mig till en perfekt människa. Jag tänker och gör onda saker, även om jag inte alltid önskar det.

Men det finns också kärlek och godhet i världen, förstås; en rest av det Gud lade in i människan när han skapade henne. Gud vakar nog också över oss och skyddar oss ibland från den värsta ondskan. Det gör han för att han älskar oss, fortfarande. Trots det vi gör mot honom.

Så vad ska Gud göra?

Som människa kan jag tänka ut två alternativ:

1. Gud manipulerar människans hjärna så att hon bara kan göra gott. Men om människan inte har möjlighet att välja det onda, alltså en fri vilja, så är godheten ingenting värd - i själva verket är den inte ens godhet. Tänk dig följande exempel, som ganska mycket liknar Guds situation: Du är mycket förälskad i en kvinna/man. Du önskar inget högre än att hon/han ska bli din. Men hon/han försmår dig och vill gå till andra. Du får då på ett magiskt sätt tillgång till ett trollspö som du svingar så att hon/han plötsligt älskar dig över allt annat. Hon/han glömmer alla andra och vill bara vara med dig. Vissa människor skulle kanske vara glada över en sådan situation, men du inser nog att du inte är älskad på riktigt, för din egen skull. Du är älskad på grund av trolldom, för att den älskade inte kan välja något annat än att älska dig.

Om du är förälder kan du byta ut kvinnan/mannen mot ditt barn, och då kommer du ännu närmare Guds situation. Skulle du vilja att dina barn älskade dig för att du förtrollat dem, eller vill du att de ska älska dig för din egen skull?

Det här är alltså inget alternativ för Gud, som aldrig kan kompromissa med kärleken och det goda.

2. Gud bekämpar det onda i världen med sin makt, dvs. med våld i någon form. Men tror du att världen blir god om Gud dödar eller spärrar in alla onda människor? Och vilka är egentligen onda? Jesus säger att inte bara den som dödar är ond; den som tänker en ond tanke är ond. Och inte bara den som begår äktenskapsbrott är ond; den som ser i smyg på en vacker kvinna/man som man inte är gift med är ond.

Vi är alltså alla onda. Så vad ska Gud göra? Sätta oss alla i isoleringscell? Men då skulle vi ju alla lida, och det är också ont. Det återstår för Gud att utrota alla människor. Cirkeln är sluten. De mig närstående personerna hade rätt. Människan borde utrotas!

Men Gud vill inte utrota människan. Gud älskar människan. Och han älskar oss inte lite sisådär, som vi älskar varandra. Han älskar oss med oändlig kärlek:

Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. (Jer. 31:3)

Och Gud kan förstås tänka ut en plan som inte människor kunde tänka ut. Det är en fantastisk och genial plan, och den är goda nyheter för oss. Gud valde att födas som människa i Jesus och leva med oss. Jesus levde ett perfekt liv utan synd - han är den enda människa som någonsin gjort det. Genom att låta sig mördas på det kanske mest plågsamma och förnedrande sätt som människor kunnat tänka ut, trots att han var oskyldig, tog han på sig det straff som vi egentligen förtjänar. Genom sitt offer friköpte han oss. Nu erbjuder han oss att slippa straffet för vår ondska, eftersom Jesus redan tagit straffet åt oss. Allt vi behöver göra för att slippa förintas är att tacka ja till Guds erbjudande - ta emot Jesus i våra liv. Genom att bekänna att vi tror att Jesus är den han säger att han är och att han uppstod från de döda så får vi del av förlåtelsen.

Gud älskar oss. Därför vill han inte utrota oss. Han har friköpt oss med sitt eget blod. Om vi tar emot hans gåva slipper vi utrotas och får leva för evigt med honom, i en värld utan ondska och lidande. När Gud till slut förintar världen, för det måste han göra - den är ju ond - då får vi fortsätta leva i den nya, alltigenom goda värld som Gud kommer att skapa.

Gud älskar dig. Ta emot hans gåva.

Vem gjorde maskineriet som vi lagar?

2008-03-14T19:33:00.005+01:00

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människan inte lärt sig något från Babel, utan bygger på sitt torn igen - denna gång är gentekniken det projekt som skall glorifiera henne och visa att hon inte behöver Gud. Det är vare sig första eller sista gången det sker, det är jag övertygad om.

Men en annan reflektion är på sin plats: När nu människan hyllar sig själv för sin oerhörda skicklighet i att manipulera gener, hur ser hon då på de gener hon manipulerar? Det människan ägnar sig åt är väl i själva verket små justeringar i ett maskineri som är oerhört mycket mer komplext än det människan gör? Så varifrån anser då människan att generna kommer? Svaret är: De kommer från ingenting! Och hur anser människan att dessa komplexa strukturer uppstått, som hon nu så smått börjat lära sig att manipulera? Svaret är: Genom slumpen!

Ur ingenting har alltså, genom slumpen, något ofantligt avancerat uppstått, som förmår fortplanta livet på ett sätt som vetenskapen fortfarande inte har en chans att efterlikna. Men för att göra små justeringar i detta avancerade maskineri krävs högt utbildade forskare och nobelpristagare.

Människan hyllar sig själv för sina jämförelsevis obetydliga framsteg, men vägrar att se det som är mycket mer utvecklat som annat än slumpens verk. Människans högmod tar sig verkligen märkliga uttryck. Det är som om en mekaniker som lyckats byta tändstiften på en bil skulle jubla över sin yrkeskunskap, men samtidigt hävda att ingen tillverkat bilen, utan att den blivit till av sig själv, av en slump.

Och så påstår vissa att det är ologiskt att tro på Gud!

Babels torn byggs på nytt

2008-03-11T20:58:00.003+01:00

Såg just idag en del av ett program i Kunskapskanalen. Jag kom in i slutet, men det handlade, som så ofta nuförtiden, om de stora möjligheter som gentekniken ger. Till skillnad från gångna generationer som bara kämpade för sin överlevnad, deklarerade man, har nutidens människor fått möjligheten att pressa sig till det yttersta. Exakt vad det skulle innebära sades inte, men det handlade om att ändra och reparera våra gener. Här är det hänryckning som gäller, men inte inför Gud och hans verk, utan inför människans verk - ibland verkar det inte finnas några gränser för vad vi kan göra med vetenskapens hjälp. Men det finns också risker, menar man. Mänskligheten kan splittras genetiskt, vilket kan leda till "genetisk apartheid".

Oavsett vad som eventuellt kan göras med människor på genetisk väg så kan en person med lite livserfarenhet se att man drar alltför stora växlar på genetiken. Bilden som målas upp är science fiction-liknande - man antyder att vi inte bara kan bota alla sjukdomar, utan också välja om vi vill bli musikaliska som Mozart eller skaffa vingar så att vi kan flyga.

Verkligheten bakom är förstås den vanliga: Mödosamma framsteg inom forskningen, som inte får något genomslag för vanliga människor annat än på mycket lång sikt. Det kommer att ta många år innan vi ens nått en bråkdel så långt som man antyder i programmet.

Men det som slog mig, och som gör att jag skriver detta, är vad det påminner om. En man säger i programmet ungefär så här: Det är människan som bestämmer sin egen framtid. Vi har makten och kunskapen att forma vårt eget öde.

Detta är stort högmod, och det är ett gigantiskt och ambitiöst projekt som syftar till att bygga något - ett monument över människans egen storhet, inte över Guds storhet. Och det har människan försökt förr:

De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden." (1 Mos. 11:4)

Man vill bygga Babels torn igen, det är den distinkta känsla jag får. Människan vill manifestera sin egen storhet och sin förmåga att forma sitt öde, precis som människorna i Babel ville visa att de kunde styra sin framtid utan att behöva ta hänsyn till Gud. Och riskerna kan hanteras, säger man, bara vi ägnar oss åt "demokratisk diskussion" om hur vi ska forma framtiden. Kanske var det just en sådan diskussion människorna i Babel haft strax innan de uttalade det som står ovan. Människan vill inte underkasta sig Gud. Hon förstår inte att hennes hopp står till Gud.

Historien upprepar sig.

Har kristendomen gjort världen bättre?

2008-03-08T13:23:00.005+01:00

Kristendomen beskylls ofta numera, av ateister och andra, för att ha gjort världen sämre. De flesta krig, förföljelser och oförrätter förklaras beror på religionens negativa inverkan, och av någon anledning är kristendomen ofta den religion som kritiseras hårdast. Själv anser jag att dessa beskyllningar är felaktiga och överdrivna. Jag, och många kristna med mig, anser att kristna på många sätt gjort gott i världen. Debatten om detta är omfattande, och det finns många argument att ta till för båda sidor: Korstågen, inkvisitionen, motståndet mot slaveriet, Martin Luther King etc, etc.

Men låt oss inte ta upp den debatten här. För hur mycket man än debatterar frågan, så är det svårt att se vad man kommer att uppnå. I ena stunden ligger ateisterna på plus, i nästa stund de kristna - och på så sätt debatterar man för att få ett övertag över sin motståndare. Det är i och för sig intressant att söka sanningen - men vad är målet? Att svara på frågan om kristendomen gjort världen bättre?

Det är fel fråga!

Frågan bygger på ett stort missförstånd om vad kristen tro egentligen handlar om. Låt mig illustrera med en diskussion jag nyligen hade med en mig närstående person. Intet ont anande sade jag något om det hopp och löfte som kommit genom Kristus. Jag minns inte exakt vad det var, men det handlade om att Jesu död och uppståndelse ger glädje och hopp för människan. Den mig närstående personen, som faktiskt tror på att Jesus levt, dött och uppstått, sa då:

"Men det har ju inte blivit bättre!"

Hon menade att trots att Jesus dog och uppstod för 2000 år sedan, så har det inte på något övergripande sätt förändrat världen till det bättre. Fortfarande finns lidande och ondska utan slut, och människan blir inte bättre.

Som kristen är det svårt att få utrymme för att prata om Jesus, och därför är det svårt att brista ut i förklaringar utan att möta irritation och ovilja att lyssna. Jag valde därför att inte gå vidare i diskussionen vid det tillfället, utan att spara det till ett senare tillfälle. Eftersom kommentaren trots allt fick mig att tänka till om hur den skulle bemötas, så har jag valt att skriva om den här.

Kommentaren bygger på ett stort missförstånd: Tron att Jesu död och uppståndelse kommer att förändra vår värld nämnvärt. Javisst, kristna organisationer gör mycket gott, och vissa kristna lever också som staden på berget, ett bevis på Guds godhet. Men jag syftar på en genomgripande förändring. Kristendomen är trots allt en religion som gör anspråk på att frälsa, dvs. rädda, människorna. Men inget tycks ju ha hänt. Många får det bättre materiellt, men världen är till stora delar densamma.

Men Gud har inte lovat att rädda vår värld. Han har lovat att förinta den!

Ja, det står ganska tydligt i Bibeln: Världen ska gå under. Och eftersom Gud har all makt så är det förstås han som i slutändan låter världen gå under. Det står inte heller i Bibeln att saker och ting ständigt ska bli bättre, som många materialister idag tror. Nej, det står att tillståndet i världen kommer att bli allt sämre, åtminstone andligen, innan vår värld till sist krossas. Det är alltså fel att tvivla på Jesus för att världen inte blir bättre. Det har han aldrig lovat. Tvärtom!

Har Jesus då lovat att åtminstone de som följer honom ska få det bättre? Nej, inte det heller. Han har sagt att om vi följer honom ska vi få lida för det:

"Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig.

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." (Matt. 10:38-39)

Istället för att rädda världen har Jesus kallat sina lärjungar ut ur världen.

"Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er" (Joh. 15:19-20).

Gud har aldrig lovat att vi ska få det bra om vi dyrkar honom - ungefär som man i forna tider offrade till avgudar för att få fördelar och en bättre skörd (till detta räknas förstås inte judarnas offer som var en viktig del av Guds plan). Gud byteshandlar inte med oss.

Den stora poängen med kristendomen är att Gud erbjuder sig att rädda alla människor som han kallar och som vill bli räddade, från det onda. För de kristna som lever när världen till slut går under innebär det att de kommer att få lida, men att Gud kommer att plocka ut dem ur världen innan den förintas, så att de kan vara med honom.

För oss alla som troligen är döda sedan länge på den yttersta dagen kommer Jesus att väcka oss från de döda, och vi kommer att få leva med honom för evigt, i en ny och perfekt värld.

"Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." (Joh. 6:40)

Här har vi alltså det stora problemet. Jesus har offrat sitt liv och sitt blod för människorna och köpt dem fria från sina synder. Men människorna, inte ens de som förstår Jesu offer, förstår helt vad offret syftar till. De hoppas på en bättre värld. Men hur skulle det gå till? Tyvärr är det väl så att kyrkor och samfund alltför lite talar om vad offret innebär. Man kan gå i en vanlig svensk kyrka många gånger utan att ens få höra något om vad frälsningen innebär - man talar om en mystisk känsla av Gud, att vi träffas på kyrkkaffe, att vi samtalar och hjälper varandra och ger till behövande. Ja, det är trevligt och bra, men varför berättar man inte mer om frälsningen för människorna?

Det Jesu död och uppståndelse betyder för dig är alltså följande: Du är i Guds ögon en usel och syndig människa som inte når upp till Guds perfekta standard, och därför aldrig kan närma dig hans ansikte. Men när Jesus tog på sig dina synder på korset och betalade priset för dig, så kan du få komma till Gud igen. Det enda du behöver göra är att tacka ja till erbjudandet - att uppriktigt, i ditt hjärta, tacka ja. När du sedan dör behöver du inte vara rädd. Det blir bara som en lång sömn. Det kanske kommer att kännas som när man sövs ner med narkos inför en operation. Man ligger där på operationsbordet, och i nästa ögonblick vaknar man på uppvakningsavdelningen. Kanske blir det precis så. Du dör, och i nästa ögonblick blir du uppväckt av Jesus. Jesus tar emot dig och du får leva lycklig hos honom i evighet.

Däri ligger löftet. Det är det allt handlar om. Genom att tro på Jesus besegrar du döden, precis som han gjorde. Du vaknar upp till en perfekt tillvaro som får dina år här på jorden att verka som en fjärran skuggvärld. Du får vara med Gud, precis som de första människorna var. Du kanske får gå med Jesus, som hans lärjungar fick i Galiléen - sitta med honom, lyssna på honom och äta med honom.

För att sammanfatta: Kristendomen lovar inte att den ska göra världen god. Kristendomen lovar att vi som tar emot Jesus uppstår efter döden till ett evigt liv med Gud.

Många människor tycker troligen inte att det här låter så lockande, antagligen för att de blivit så påverkade av världen de lever i, andra människor, kultur och media. Det goda framställs ofta som tråkigt och ointressant. Skurkar är roligare än hjältar. Det här är en populärkulturell inställning som inte tar i beaktande hur fruktansvärd onskan egentligen är. När människor förintades i Auschwitz, då såg vi ondskan. När pedofiler kidnappar barn för att tillfredsställa sina sexuella lustar med dem, och sedan låter barnen svälta ihjäl i källaren, då ser vi ondskan. Tänk på det innan du önskar dig att få komma till helvetet, för att det verkar roligare där.

Någon säger att de inte orkar leva för evigt, de skulle bli utleda på det. Men vad är det de är utleda på? Är det underbara stunder med familjen de vill slippa? Är det vackra kärleksstunder eller läckra måltider? Är det fantastiska naturscenerier eller stunder av euforisk lycka som de inte vill ha mer av? Nej, jag tror det är tristess, stress, sorg, lidande och död som de är trötta på. Och sådant finns inte i det rike Gud ska upprätta i framtiden:

"Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta." (Upp. 21:3-4)

I Guds rike finns ingen tristess, sorg eller död och inget lidande. Allt är gott. Varför skulle vi inte vilja leva i en sådan värld, förutsatt att vi har meningsfull sysselsättning, spännande utmaningar, ovillkorlig kärlek och perfekt hälsa varje dag? Vem vill lämna livet när det är perfekt? Jag tror vi oftast är trötta på livet när det är jobbigt och vi känner oss slitna och skröpliga.

Ingela Agardh, som blivit frälst av Jesus, sa nyligen i en intervju i Aftonbladet (ej tillgänglig gratis) något i still med att hon inte härdar ut ett evigt liv i ett paradis, utan att hon vill bli en droppe av medvetande, eller så. Med all respekt för Ingela och hennes tro så undrar jag om vi människor skulle trivas som en droppe medvetande i oändligheten. Vad är det egentligen? Skulle inte det vara oändligt tråkigt och outhärdligt?

Vad är det man föreställer sig? Är det ett slags drömtillstånd av evig lycka? Men en dröm är ju inte verklig - hur kan vi må bra av något sådant?

För judarna var det ända från början klart att människan var kropp och ande, och inte en själ som bor i en kropp. Kroppen och anden är ett, vi är inget utan vår kropp.

Exakt hur vårt eviga liv med Gud kommer att se ut, det vet vi inte. Bibeln säger tydligt att vi inte kan veta exakt hur vår kropp ter sig efter uppståndelsen. Det jag skrivit ovan ska alltså ses som approximationer och spekulationer, men dessa spekulationer är grundade i Guds ord, dvs. Bibeln. Jag anser att jag har goda grunder för vad jag skriver.

Men oavsett hur det förhåller sig med den saken, så är en sak klar: Jesu död på korset syftar inte till att göra vår värld god, utan till att den som tror på Jesus ska få evigt liv med honom.

Gäller Mose lag oss kristna?

2008-03-07T16:43:00.005+01:00

Jag har fortsatt att följa debatten på Aletheia, där de så kallade messianerna för en hård debatt mot evangelikala. Återigen måste jag uttrycka hur häpen jag är. Den messianska delen av kristenheten är ny för mig. De hårda debatterna tycks vara legio, och samma namn dyker upp om och om igen. Jag avser inte att dras in i denna debatt. Tyvärr känner jag att den är något destruktiv. Läs själv och säg om du håller med. Men jag vill ändå skriva ett andra och sista inlägg om detta. Nedanstående är ett en något redigerad version av en kommentar jag skrev på Aletheia. Jag tror inte att jag vill återkomma till detta, åtminstone inte på ett tag.

Jag tycker att messianerna slår in öppna dörrar när de hävdar att lagen gäller. Det är klart att Guds lag gäller, i så måtto att den ger uttryck för vad Gud vill. Om inte lagen gällde skulle vi ju inte behöva frälsning från våra synder, för våra synder visar sig ju som synder när de mäts mot Guds lag, alltings måttstock. Sedan kan man förstås diskutera vari lagen består. Själv tycker jag att den är en kombination av Guds ord i hela Bibeln. Inte tror jag att man måste läsa Mose lag för att vara kristen - det räcker att läsa vad Jesus säger, för det han säger är ju faktiskt det främsta som någonsin yttrats.

Men poängen är ju att vi inte kan frälsas genom att lyda lagen - för det kan ingen, inte heller judarna. Därför är Evangeliet budskapet om att vi får förlåtelse gratis, om vi ber om den och tar emot den genom att tro.

Vad Paulus säger är ju att vi aldrig, aldrig kan förtjäna frälsningen, och där måste han ju ha rätt. Så fort vi gör minsta prestation i gengäld för frälsningen, då är den inte längre en gåva, då har vi i någon mån förtjänat den. Då kan vi berömma oss - åtminstone lite. Då faller hela frälsningen som vi kristna tror på.

Lagen skrivs i våra hjärtan när vi tar emot frälsningen, dvs. vi gör det vi gör av glädje, inte av lagiskhet - och det håller faktiskt många messianer med om. Jag har läst många kommentarer på Aletheia, och jag tror inte det finns en enda som hävdar att när vi tagit emot frälsningen kan vi gå ut och synda fritt. Tvärtom, när vi fått frälsningen vill vi göra rätt. Dock, och det är mycket viktigt, kommer vi inte att lyckas - vi kommer att fortsätta synda, men förhoppningsvis mindre än tidigare. I den sekund vi säger att vi måste hålla något enda bud i lagen för att få behålla frälsningen, då är frälsningen inte längre en gåva, utan då förtjänar vi den. Vi är alltså hela våra liv beroende av nåden. Lagen gäller för Gud, men den är ingen väg till frälsning.

Så fort vi anser oss leva bättre, mer laglydigt, än andra, och det gör vi nog alla ganska ofta, då är vi högmodiga och berömmer oss, och det är i sig en synd - då missar vi målet. Jag tycker att ganska många av kommentatorerna på Aletheia är högmodiga, inklusive jag själv. Utan nåden är vi alltså förlorade, för vi kan inte sluta synda.

Vissa messianer är mycket kunniga i sin Bibel, och många av deras analyser är säkert både lärorika och viktiga för mig och andra att ta del av. Teologi är både intressant och viktigt. Men vi måste komma ihåg att teologi aldrig kan vara en väg till frälsningen. Jesus sa att den som vill in i Himmelriket måste bli som ett barn. Budskapet är alltså enkelt. Att man skulle behöva lära sig hebreiska och bo bland judar i åratal för att förstå Evangeliet kan jag inte acceptera. Vår Gud har i så fall gett människorna sitt Ord i en form som är reserverad för ett fåtal, och det kan jag inte tro om Gud. Att man sen bör lära sig hebreiska och förstå den judiska kulturen för att forska djupare i bibeltexterna, det är förstås riktigt.

Till sist måste jag kritisera försöken att göra anspråk på bibeltexterna å det judiska folkets vägnar. Att judarna skulle äga Bibeln kan jag inte heller acceptera, den är en gåva till alla folk, inklusive judarna. Att påstå att bara en utvald grupp kan tolka Bibeln rätt är en mycket farlig väg. Man riskerar att hamna bland grupper som Jehovas vittnen, som inte tillåter att medlemmar läser och tolkar Bibeln själv. Forna tiders katoliker fick inte heller läsa Bibeln själva för att den ansågs för svår, som bekant.

Jag tycker att debatten borde släppa lite på det uppskruvade tonläget. Alla verkar anse att frälsningen är en gåva. Gott! Alla verkar vara överens om att man inte är fri att synda bara för att man blivit frälst. Gott! Resten verkar bara vara en diskussion om teknikaliteter (som jag nu själv också deltagit i - det medges).

Nåden eller Lagen?

2008-02-25T23:53:00.010+01:00

Via METANOIA, som snabbt blivit en av mina favoriter i bloggsfären, så blev jag tipsad om en artikel på Aletheia, om den s.k. nådesförkunnelsen.

Som relativt nyligen frälst måste jag konstatera att jag är lätt skakad och häpen över den häftiga debatt jag fann där. De teologiska bataljerna mellan messianska kristna och de evangelikala är nya för mig (jag hoppas jag inte trampade i klaveret för mycket med dessa beteckningar, men enkelt uttryckt handlar det om debatten mellan, å ena sidan, de kristna som mycket starkt söker sina judisk rötter och, å andra sidan, de som till stora delar avfärdar detta). Nådeförkunnelsen i synnerhet avfärdar helt Mose lag som relevant för frälsningen, medan de messianska mycket skarpt hävdar att lagen fortfarande gäller lika mycket som på Gamla Testamentets tid.

Inget fel i debatt, tvärtom - debatt är oftast av godo; den tro som inte tillåter debatt är knappast värd sina efterföljare.

Argument saknas inte, och många deltagare är mycket kunniga, både i Bibel och kyrkohistoria. Men jag kan ändå inte undgå att fråga mig om dessa våldsamma motsättningar är verkliga, eller ens rimliga.

Jag menar att Paulus säger mycket tydligt att vi är frälsta enbart genom tro. Och jag har inte sett någon i den våldsamma debatten på Aletheia som inte håller med om det, inte ens de som framhåller fördelarna med att fira judiska högtider snarare än svenska.

Egentligen är det ju ganska enkelt: Om nåden kräver en motprestation, då är den inte nåd; då har man delvis förtjänat den. Inte ens tron får bli en prestation. Om det krävs att jag faller på knä och ber på ett visst sätt, då är det en prestation. Varje gång jag känner att jag "måste tro", så är det något fel, för då är tron en prestation. För att den inte ska vara en prestation kan det egentligen bara handla om att be om något, och att tacka och ta emot det.

Men att man därefter, när man fått nåden, skulle vara fri att gå ut och synda så mycket man bara orkar, utan att bekymra sig, det är det ju heller ingen som hävdar, inte heller förespråkarna av det "lagfria evangeliet". Sunda förnuftet säger ju att man inte kan bete sig så - då sviker man ett förtroende, och jag tror inte att någon ens vågar tänka på den vrede vi förtjänar när vi sviker Jesu förtroende (för det tror jag att vi alla gör - mer eller mindre, tyvärr). Därför fortsätter vi att vara beroende av nåden.

Så alla i debatten är överens om att vi är frälsta enbart av nåd. Och alla är överens om att det inte är fritt fram att synda bara vi fått nåden. Och Bibeln talar ju också om detta - att ur tron kommer gärningarna. Om inte gärningarna finns, då är tron inte äkta; och då får vi ju heller inte nåden.

Det här är ett delikat samband, en svårfångad relation mellan tron och gärningarna. Men jag tror att alla som deltar i debatten på Aletheia förstår den.

Sen kan man i oändlighet diskutera om man ska gräva sin latringrop enligt föreskrifterna i Gamla Testamentet, om man bör stena hädare, eller om man får spela kort och dansa. Det är inte det intressanta, tycker jag. Det är inte vad den kristne i första hand ska tänka på.

Och här måste jag nog till sist i alla fall ta ställning. Jag tror inte människan själv klarar att ta på sig lag och moral och bli god. Man kanske tar emot nåden och tänker att nu ska jag leva upp till den gåva jag fått av Gud - nu ska jag hålla Lagen. Man kanske håller ut i åratal, man kanske känner sig rättfärdig, men en dag tänker man ändå den där djupt syndiga tanken eller faller för en riktig frestelse - då rasar alltihop samman, även om man firat Hanukka varje år. Vad är då alla år av självdisciplin värda? Det är ingen äkta omvändelse, för synden lurar hela tiden inom dig.

Jesus måste förvandla oss. Vi kan inte själva. Jag tror vi måste be honom att han ska komma in i våra hjärtan och förvandla oss, så att vi blir mer lika honom. Så fort vi tänker att vi själva ska göra det, då blir vi högmodiga. I ödmjukheten ligger detta, att vi helt överlåter oss åt Jesus, underkastar oss, ber om nåd, och ber att Jesus kommer in i oss och förvandlar oss, så att vi kan bli lite mer lika honom. Det är enda chansen för oss att undgå synden. Vi kommer aldrig helt att göra det. Vi kommer att fortsätta synda. Men Jesus kan visa oss vägen, så att vi tar den för hans skull - inte för att visa oss duktiga.

Ett av de viktigaste skälen till att frälningen kommer enbart av nåd är ju detta: att utplåna högmodet, att vi inte ska kunna visa något av värde inför Gud, utan bara böja oss. Det är något jag tycker att messianerna bör begrunda, precis som vi alla bör tänka på det. Berömmer vi oss av att leva bättre än andra? Då tror jag vi är inne på en farlig väg.

Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. (Ef. 2:8-9)

Om teodicéproblemet - varför finns ondska om Gud är allsmäktig?

2008-02-02T23:54:00.032+01:00

I ett av mina tidigare inlägg, Kristen utan frågor lätt offer för Humanisterna, skrev jag om Markus Anhage, som lämnat den kristna tron, vilket berättades i en artikel i SvD. Jag fick mycket intressant och saklig respons från Markus i kommentarer, som jag delvis besvarade. Men i en av sina kommentarer tar han upp aspekter av teodicéproblemet, och jag hade varken tid eller utrymme att fortsätta diskussionen där. Jag bestämde mig istället för att skriva något nytt om detta problem.

Det känns en aning märkligt att behöva skriva en artikel om teodicéproblemet. Varför? Jo, för det första är det ett problem som har diskuterats i årtusenden. Skarpa hjärnor i alla läger har förmodligen uttömt ämnet många gånger om vid det här laget, och det vore förmätet av mig att tro att jag kan tillföra något nytt.

Men det märkligaste är att teodicéproblemet gång på gång får kristna att lämna tron. Och att det används om och om igen av dem som argumenterar emot den kristna tron. Och varje gång det framförs verkar den som talar eller skriver tro att just de har hittat det slutgiltiga argumentet - det som för alltid omöjliggör en tro på en god Gud. Men faktum är att det finns goda lösningar, det behöver inte vara ett problem som hindrar oss att tro.

Det som får mig att i alla fall skriva om teodicéproblemet är att Markus Anhages kommentarer är intressanta och komplexa, och därför förtjänar att utredas och diskuteras. Så för den som eventuellt är intresserad: här följer min analys.

Teodicéproblemet är alltså ungefär följande: Hur kan ondska och lidande finnas i en värld som skapats av en god och allsmäktig Gud? Om Gud är god kan han inte vilja att ondska och lidande ska finnas, och om han är allsmäktig skulle han kunna hindra ondska och lidande. Om Gud är allsmäktig, vilket betyder att han har all makt i universum, så måste det ju vara så att han faktiskt tillåter ondska och lidande i vår värld. För om han inte tillåter det kan det inte finnas - han är ju allsmäktig. En slutsats av detta resonemang kan vara att Gud inte är god, eller att han inte är allsmäktig. Om detta är sant skulle det, som varje sann kristen lätt inser, innebära att den kristna tron faller. Om Gud inte är allsmäktig eller inte fullständigt god, så faller allt vi tror på.

En första naiv lösning på problemet skulle kunna vara att säga att det inte är Gud utan människan som står för ondskan i världen. Det är visserligen sant, men det löser inte problemet. Det är fortfarande Gud som tillåter ondskan, eftersom han är allsmäktig, och alltså skulle kunna stoppa den om han ville. Många kristna menar att djävulen står för det onda, och det är också sant, men samma sak gäller här. Vad jag förstår tror en del kristna att världen är ett slagfält mellan Gud och djävulen, där båda kämpar om herraväldet. Men som författaren Sven Reichmann konstaterar kan detta inte stämma. Det skulle innebära att Gud inte är allsmäktig, eftersom hans makt över världen inte är säker. Gud måste ha allt i sin hand - djävulen måste verka inom de ramar Gud satt upp, annars är Gud inte allsmäktig.

Jag kan alltså konstatera att Gud faktiskt tillåter lidandet och ondskan i världen. Hur går det ihop? Jag anser att problemet med kritiken mot Gud är att den inte är konstruktiv. Konstruktiv kritik handlar om att påpeka hur någonting kan förbättras. När någon framför teodicéproblemet som ett argument mot Gud kan man därför ställa frågan: "Okej, men hur anser du att Gud borde göra istället?" Vad svaret blir på den frågan kan vi naturligtvis inte veta, men vi kan spekulera. Det finns trots allt inte så många möjligheter.

Gud skulle kunna välja att ingripa i världen och omedelbart stoppa all ondska och allt lidande genom att använda sin oändliga makt och styrka. Det skulle betyda någon form av våld. Låt mig påminna om att poliser i vårt samhälle är tillåtna att använda våld för att upprätthålla ordningen. Våld kan alltså vara försvarbart om det används i ett gott syfte. Men för att stoppa all ondska och allt lidande i världen skulle Gud tvingas ta till enormt mycket våld. Faktum är att han skulle behöva skapa en stenhård diktatur, liknande ett terrorvälde. Utegångsförbud och inskränkningar i yttrandefriheten är bara små ting jämfört med vad Gud skulle tvingas göra för att all ondska skulle upphöra.

Men tror du att Gud skulle kunna skapa en god värld på det sättet? Det tror inte jag - en sån värld skulle likna en mardröm. Eftersom vi inte kan leva upp till Guds standard, så skulle vi alla förlora vår frihet och varje handling vi gör och varje tanke vi tänker skulle kontrolleras. Om vi inte höll måttet, och det gör vi inte, skulle vi kanske fängslas - troligen i isoleringscell, för att inte kunna skada varandra i fängelset. Men det skulle betyda att vi lider i varsin isoleringscell. Alltså har Gud inte stoppat lidandet då heller.

Troligen vore det enda sättet att stoppa lidandet att förinta oss alla. Om Gud förintar en människa, då har hon ju per definition slutat lida. Dessutom orsakar hon inget lidande för andra. Detta skulle alltså kunna vara ett sätt. Men faktum är att Gud har använt den här metoden flera gånger i historien, till exempel när han förintade Sodom och Gomorra, eller när han släppte lös Syndafloden. Men för detta har Gud av många anklagats för att vara grym, tyrannisk och hämndlysten - en ond gud. En tanke som slog mig är att kanske orsaken till att Gud handlat så i historien är just att han ville visa hur det skulle se ut om han använde sin makt för eliminera ondskan. Men istället för att förstå detta, och tacka Gud för att han ger oss frälsningen som en väg istället för att förinta oss, så svär människorna åt Gud och anklagar honom för ondska. Samtidigt, när han inte använder sin makt, då beskylls han också för ondska.

Men Gud är alltså god - han vill inte förinta oss. Så vad kan han då göra? Gud kanske kan manipulera oss så att vi inte gör något ont. Då kunde världen bli perfekt. Men det skulle betyda att vi inte längre har en fri vilja. Om vi inte är fria att tänka onda tankar eller begå onda handlingar, då är vi inte goda för att vi väljer att vara goda; då är vi goda för att vi inte kan göra något annat. Vi har inget val. Men en sådan godhet är ingen verklig godhet - den är bara instinkt, något som är inprogrammerat. Världen blir en plats som bebos av viljelösa robotar. Och en sån värld vill Gud inte ha, för den vore meningslös. Då kunde han lika gärna skapa en hop med robothundar som viftar på svansen åt honom. Jag läste nyligen att man lagt ner tillverkningen av robothundar, därför att det visat sig att människor inte är så intresserade av att ha robotar som husdjur. Om människan, som är en ofullständig avbild av Gud, inte vill ha en viljelös robot som sällskap, varför skulle Gud då vilja det?

Jag välkomnar den som läser detta att komma med andra förslag på vad Gud skulle kunna göra för att hindra lidandet i världen.

Nu är det ju så att Gud har en lösning på problemet med världens ondska, men ibland verkar det som om de som kommer dragande med teodicéproblemet inte är medvetna om det. Guds lösning är att han själv tagit plats bland oss människor och tagit på sig straffet för vår ondska. Därmed behöver vi inte plikta för det onda vi gjort. Om vi självmant accepterar hans inbjudan och av egen vilja väljer att underkasta oss hans makt, då tar han oss till en värld utan ondska och lidande. Det kommer att ske när han återupprättar världen. Men bara de som själva väljer att komma till Gud får komma dit. Då kan Gud upprätta en värld av undersåtar som frivilligt valt honom.

Den uppmärksamme tvivlaren invänder nu genast att man då kan undra hur den återupprättade världen ska kunna vara perfekt - kan inte människan fortfarande välja det onda? Jag ska inte ljuga och säga att det är enkelt att förstå exakt hur Guds lösning fungerar, men vi får tillräcklig information om den i Bibeln för att kunna välja. Jag tror att nyckeln är att vi då frivilligt har valt Gud, och att han då kan skydda oss från att välja det onda. Jag är också säker på att någon kommer att invända att Gud inte ger oss något riktigt val. Vi måste underkasta oss eller dö - alternativt komma till helvetet. Men är det en giltig invändning? C.S. Lewis menade att om vi håller på att drunkna i en fors, och någon räcker oss en hand och erbjuder sig att rädda oss från en säker död, ska vi då ifrågasätta vår räddares motiv? En invändning mot detta är att Gud skapat "forsen", eller den värld vi måste räddas ifrån, men här börjar vi närma oss gränsen för vad vi kan känna till och förstå. Varför skapade Gud världen? Att det var av kärlek kan jag som kristen säga med säkerhet, men mer än så är svårt att veta. Men kom ihåg att inte heller andra religioner eller ateismen kan förklara varför världen kommit till. Som kristen måste jag lita på Gud och tro att han har alltigenom goda syften.

Men anta att man ändå förbannar Gud för att han skapat världen och tillåter dess ondska. När Gud räcker oss handen för att rädda oss underkänner vi handen, därför att vi tycker att den är orättvis, den ger oss inget verkligt alternativ. Jag tycker att det låter ungefär som ett barn som förbannar sina föräldrar för att det blivit fött: "Jag har inte bett om att bli född till den här världen!" säger barnet. "Ni skaffade mig för era egna själviska syften. Nu måste jag lida i det här livet. Det hade varit bättre om jag inte blivit född!" En del kanske sympatiserar med barnet, men de flesta skulle nog tycka att det uppför sig omoget. Att inte ta ansvar för att man blivit född och för sitt liv; att inte tacksamt ta emot den gåva som livet är, framstår för mig som självcentrerat och självömkande. Varför skaffar föräldrar ett barn? Oftast är det av kärlek, för att man vill vara med sitt barn och älska det, och bli älskad tillbaka. Av samma skäll skapade Gud antagligen människan. Och som ett omoget barn förbannar människan Gud för att hon blivit född till en värld som inte är perfekt.

Och alltsom oftast glömmer människan också, eller vill inte alls veta, orsaken till att världen är ond: Gud skapade en perfekt värld. Allt Gud begärde av människan för att hon skulle få leva in en perfekt värld utan ondska och lidande var att hon lydde Gud. Men människan vände sig bort ifrån Gud och ville det onda. Gud kan inte acceptera det onda, och därför kan han inte skydda oss om vi väljer det onda.

Låt mig än en gång rekapitulera hur människan resonerar, för det här är så viktigt:

1. Människan anklagar Gud för att han tillåter ondskan i världen.

2. Människan får veta att det är hon själv som är orsaken till ondskan i världen, och att Gud inte kan ta bort den genom våld eller manipulation, men att han i Jesus sträcker ut sin hand för att rädda människan.

3. Människan anklagar Gud för att inte ge människan något riktigt val, eftersom hon bara kan välja på att lyda Gud eller döden/helvetet.

4. Människan får veta att hon faktiskt är otacksam när hon avvisar någon som frikostigt vill rädda hennes liv i en krissituation. Med andra ord: Det finns inga andra val. Ta den utsträckta handen eller drunkna i forsen.

5. Människan anklagar Gud för att han skapat världen.

Det finns ingen ände på människors skäl att förkasta Gud. När människan erbjuds ett evigt liv i paradiset så svarar hon att hon önskar att hon aldrig blivit född. Så stort är människans högmod att hon vill förkasta en perfekt värld, bara därför att hon inte själv kommit på den!

Tänk dig en kärleksfull och ansvarsfull förälder som säger till sina barn: "Mina barn, lyd mina råd och var skötsamma, läs era läxor och undvik droger. Då får ni ett bra liv. Annars får ni ett liv i misär." Tänk er barnet svara: "Du ger mig inget val! Jag måste lyda dig, annars hamnar jag i misär! Du är ond! Förresten önskar jag att jag aldrig blivit född!" Det är så människan svarar Gud.

Efter denna långa inledning, låt mig komma till de kommentarer jag fått av Markus. Den första handlar om att Gud med vett och vilja utsatte människan för ondskan:

"Syndafallet och den fria viljan som man pratar om. Om jag lägger en förgiftat godisbit på bordet och säger till min son att han inte skall äta den. Jag kan säga att han har fri vilja. Han kommer dock att äta godisbiten. Enligt bibeln så ägde in människan förmågan om vad som var gott och ont innan de åt av frukten. Jag förstår inte att människan kunde ha valt ett annat sätt en det som gjordes. Gud visste att de skulle ta av frukten. Varför utsatte gud människan för detta?"

Det Markus vill säga här är att Gud visste att människan skulle välja att vända sig bort från honom. Och Markus har rätt - självklart visste Gud det; han är ju allsmäktig och allvetande! Markus inför här en ny aspekt, att Gud förstås visste i förväg vad som skulle hända. Men förändrar det verkligen något, jämfört med vad jag skrivit ovan? Återigen måste vi fråga oss vad Gud skulle ha kunnat göra för att inte utsätta människan för detta? De två förslagen tidigare var våld eller manipulation. Våld kunde bara, vad jag förstår, innebära att det ljungande svärdet (1 Mos 3:24) sattes att vakta kunskapens träd, så att människorna inte kunde äta dess frukt. Manipulation kunde innebära att kunskapens träd inte placerades i lustgården alls, eller att Gud satte in en spärr i människornas hjärnor så att de inte ville äta frukten.

Men man ser snart att alla dessa tre alternativ egentligen är samma sak, nämligen manipulation. Placeringen av kunskapens träd i Edens lustgård motsvarar ju den fria viljan. Om Gud inte satte dit det, tog bort det, vaktade det eller genom manipulation hindrade människorna att äta från det, så skulle det ha betytt att Gud tog bort den fria viljan. Människan blev då en viljelös robot, som inte lydde Gud för att hon ville, utan för att hon inte kunde annat - alltså en robothund. I så fall blir skapelsen meningslös. Dessa är alltså inga alternativ.

Den enda lösning som återstår är därför att aldrig skapa världen. Universum föds aldrig, för Gud vill inte låta människan gå igenom lidande. Inget av den ofantliga skönheten och kärleken i världen föds heller. Någonsin. Man kan naturligtvis hävda att detta hade varit ett bättre alternativ. Men om man hävdar det säger man sig samtidigt veta bättre än Gud. För det var Guds vilja att universum skulle skapas, och allt som finns där, inklusive människan. Av kärlek skapade Gud människan. Precis som varje förälder visste Gud att hans barn skulle få gå igenom lidande, men han satte dem ändå till världen - av kärlek. Dessutom hade Gud redan en fantastisk plan i beredskap. Han skulle rädda sina barn, de som ville, från lidande och ondska. Han skulle ge dem räddningen gratis, som en gåva, utan att de själva skulle behöva göra något annat än att ta emot gåvan.

Samtidigt vill jag påpeka att Markus liknelse med den förgiftade godisbiten är behäftad med flera allvarliga fel. För det första dör barnet för gott av godisbiten, medan människan kan uppväckas från de döda. För det andra liknas människan i lustgården vid ett barn. Exakt hur människan var före syndafallet är det svårt att veta, för Första Mosebok är så oerhört kortfattad. Men att hon skulle ha varit outvecklad som ett barn har jag svårt att tro. Kom ihåg att mannen namngav alla jordens djur på mindre än en dag. Jag misstänker snarare att människan från början hade all den intelligens som Einstein påstod att vi inte utnyttjar - att människan hade en enorm kapacitet. När Gud sa att hon skulle dö om hon åt frukten var det säkert helt klart för människan vad Gud menade. Men hon valde att hellre tro på Ormen. Människans brist på kunskap om gott och ont borde syfta på det tillstånd då människan alltid gör Guds vilja. Ett tillstånd av oskuld, javisst, men knappast ett barns mentala tillstånd. Människan fick allt av Gud. Hon behövde bara lyda en enda regel. Hon var vuxen nog att förstå denna regel, men hon lyckades ändå inte lyda den. Det är vad jag tror.

Markus ifrågasätter sedan den fria viljan:

"Jag tycker att "fri vilja" är problematiskt. Min fru köper alltid samma pizza. Har hon fri vilja att köpa en annan? De flesta som är religiösa har samma religion som sina föräldrar. Från ett tredjepersonperspektiv så tycker jag att människan inte har så mycket fri vilja. Våra beslut styrs av biologi, erfarenhet, moral, krav, förväntningar, behov osv osv."

Det är egentligen ganska svårt att bemöta detta påstående, för det är så sammansatt och så subjektivt. Jag tror absolut att Markus fru har fri vilja att köpa en annan pizza, det verkar självklart. Däremot berörs ett verkligt delikat problem i nästa mening. Hur stor roll spelar uppväxten för vår tro? "De flesta som är religiösa har samma religion som sina föräldrar." Det är möjligt att det är så, jag vet inte. Själv växte jag inte upp i ett religiöst hem. Många västerlänningar vänder sig idag till österländska religioner som buddhism. Men det riktigt stora problem som Markus här berör är frågan om hur Gud kan vara rättvis (igen..). Hur kan den som inte hört om Jesus dömas? Hur kan muslimen som vuxit upp indoktrinerad med en enda religion dömas? Den här artikeln handlar om teodicéproblemet. Alltså kan jag inte göra någon utvikning i den svåra frågan om hur de som inte fått chansen att ta emot Jesus kan bli frälsta. Det får bli en annan gång. Denna gång räcker det att säga att jag tror att Gud är absolut rättvis.

Markus tycker inte att människan har så mycket fri vilja, utan att den styrs av "biologi, erfarenhet, moral, krav och förväntningar." När det gäller biologin finns ingen säker slutsats. Materialister hävdar att vi är biologiska robotar styrda av biologin - vi kristna tror att anden är fri från biologin. Förresten, en vän till mig som är präst sa något mycket tänkvärt. "Biologin" är väl en lära som beskriver hur vi fungerar? Hur kan man då säga att biologin styr oss? Man vänder då på orsak och verkan. Även om kristendomen är sann så beskriver biologin hur vi fungerar. Skillnaden är att materialisterna påstår att biologin beskriver allt som finns.

Att den fria viljan "styrs" av moral, krav och förväntningar är väl inte alls säkert? Våra beslut påverkas självklart av alla tre, men att därför säga att vi inte kan fatta egna beslut, det är väl inte en nödvändig slutsats? Att en fri vilja skulle betyda att vi fattar beslut utan att ha några argument för dem, det är det väl ingen som påstår? Tvärtom, en kristen persons beslut påverkas, eller bör i alla fall påverkas, främst av Guds moral, Guds krav och Guds förväntningar.

Markus går vidare och tar upp problemet med personer med mentala abnormiteter:

"Det finns människor som har en biologi som genererar en antisocial personlighet. 0,7% av befolkningen har denna struktur. Dessa människor är manipulativa och har bristande respekt för andra människor. Dessa människor har minskad volym grå hjärnsubstans i pannloben. Fängelserna är fulla med personer som stämplas som "antisocial personlighet". Har dessa människor fri vilja? Kan man säga till dem att de inte skall vara så manipulativa?"

Låt mig först säga att Markus här berör ännu ett viktigt och delikat problem, som jag inte heller kan gå in på inom ramen för teodicéproblemet. Frågan handlar om vad ondska är. Om en person är ond på grund av en fysisk skada eller abnormitet, hur kan han eller hon då vara ansvarig? Helt kort vill jag säga att man kan diskutera vad som är orsak och verkan. Vår nuvarande "statsreligion" är materialismen, och därför förklaras allt utifrån fysiska orsaker. Det är viktigt att vara medveten om det när man läser att 0,7% av befolkningen har en antisocial personlighet. Utifrån det materialistiska tankeparadigmet är dessa personer offer för en "biologi" (igen). Lika självklart är att ingen människa är besatt av demoner eller liknande. Men kom ihåg att om grundantagandet - att världen endast kan beskrivas i materiella termer - är felaktigt, då är också förklaringarna felaktiga.

Kom också ihåg att vetenskapen är ett utmärkt verktyg, men att dess teorier ändras över tiden. Idag läser vi att dessa personer har en minskad volym grå hjärnsubstans i pannloben. Imorgon har man modifierat teorierna till helt andra antaganden. Ibland låter de vetenskapliga teorierna som absoluta sanningar, men det är de inte.

Men låt mig till sist säga om detta, att om dessa människor verkligen av sin fysik, utan egen förskyllan, tvingas att göra ont, då kommer Gud att ta hänsyn till detta vid Domen, så att de blir rättvist behandlade. Det säger Bibeln, och det är jag övertygad om.

Markus berättar sedan om personer med begränsat dopaminsystem, som gör dem till "mer moraliska" människor, därför att de inte behöver de "kickar" av olika slag som andra människor söker. Här handlar det egentligen om andra sidan av samma problem, så det behöver jag inte diskutera en gång till.

Till sist ett par avslutande kommentarer:

"Jag vet fall där alla syskona har växt upp i samma religiösa miljö. En person blir pastor och säger att han aldrig har tvivlat på gud. Ett syskon tvivlar hela tiden på gud. Fri vilja? Väljer pastorn att han inte tvivlar på gud? Väljer syskonet att tvivla på gud?"

Att syskon, som har liknande anlag, kan utvecklas så olika är väl snarare ett argument för den fria viljan? Min bror avvisar helt den kristna tron. Om allt styrs av "biologin" så skulle väl enäggstvillingar aldrig kunna tro olika? Men jag antar att det finns fall där en enäggstvilling tror på Gud men inte den andra.

"Väljer du att tro på marsmänniskor? Det är bara att bestämma sig att marsmänniskor finns så finns de."

Nej, Markus, marsmänniskor finns inte bara för att jag bestämmer mig. Det finns en objektiv sanning, det är jag övertygad om. Finns Gud så finns han, oavsett vad du tror. Och finns Gud inte, ja då finns han inte, oavsett vad jag tror, och då tillhör jag de mest ömkansvärda bland människor (1 Kor 15:19).

Det här inlägget har blivit långt, men fördelen med bloggandet är ju att man får skriva hur långt man vill. Jag hoppas att någon kommer att läsa det, och jag hoppas att den personen i så fall kommer att förstå att Gud inte kunde göra på annat sätt än han gjorde, att han är en allsmäktig och alltigenom god Gud, att vi bör tacka och prisa honom för skapelsen, och att vi - viktigast av allt - måste ta emot gåvan vi fått genom Jesus Kristus, så att vi kan få evigt liv i den nya värld som Gud kommer att upprätta.

Och om du tycker att lidandet i denna värld är alltför svårt, och att ondskan är obegriplig och outhärdlig, betänk då dessa underbara ord som Paulus förmedlar från vår Herre och Skapare:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18).

Bedräglig hinduism kidnappar Jesus

2008-01-10T21:44:00.000+01:00

Svenska Dagbladets Idagsida fortsätter sin existentiella serie med en artikel den 10 januari 2008 om en hinduisk guru. Artikeln handlar om den indiske munken swami Nityananda, som är på världsturné för att hedra minnet av sin guru Baba Muktananda. Att här referera de hinduiska idéerna som framförs leder för långt. Hinduismen är, det medges, en uråldrig, djupt sofistikerad och mycket intressant mänsklig kulturell yttring - med betoning på mänsklig.

Men hinduismen är inte så oskyldig som den ofta framställs i västerlandet. För den intresserade rekommenderar jag boken "En gurus död", om en brahmin som var djupt involverad i hinduismen men blev frälst av Jesus Kristus. Det mest fascinerande i boken är den initierade beskrivningen från insidan av hinduismen. Man känner igen en del från artikeln om swami Nityananda - att gud finns inom dig, att du ska dyrka dig själv och så vidare. I boken berättas hur både författaren och dennes mor satt framför spegeln och dyrkade sig själva.

Det har också framförts varningar för hinduismen - att den kan innebära risker. Om hinduismen, som boken "En gurus död" påstår, egentligen är en slags avgudadyrkan och om man riskerar att komma i kontakt med demoner har jag inte förmåga att avgöra, men det är tänkbart. Det finns källor som varnar för dessa former av meditation. Många skrattar naturligtvis gott åt att jag ens antyder något sådant, men faktum är att hinduer själva verkar ta djup meditation på största allvar, och medge att det finns faror. Vad farorna sedan består i kan man ha olika åsikter om. En kristen bör i alla fall iaktta försiktighet, och försäkra sig om att han eller hon inte hamnar i en situation av avgudadyrkan, vilket ju Bibelns starkt varnar för.

Ett trick som hinduismen använder är att betyga att man accepterar alla religioner som en väg till gud. Därmed framstår hinduismen som tolerant och öppen. Men det är en bedräglig tolerans. Vad man faktiskt gör är att kidnappa andra religioner och omforma dem till sin egen lära. Under sken av att vara tolerant lär man alltså ut sin lära som den enda.

Men är inte kristendomen likadan? invänder någon. Nej, kristendomen deklarerar tydligt och klart att Jesus är den enda vägen till Gud. Vi ger inte sken av att alla vägar är rätt. Tyvärr finns det dock tendenser till detta i modern, utslätad kristendom - se till exempel min artikel om den ljumma kyrkan som söker fred med världen.

Ett exempel på hinduismens inkorporerande av andra religioner är hur de ställer sig till Jesus. Hinduismen säger sig acceptera Jesus som en inkarnation av Krishna (tror jag). Swami Nityananda säger i artikeln: "Jesus sa också att Guds rike finns inom dig. Budskapet inom alla visdomsläror är precis så enkelt..."

Detta ger en helt felaktig bild.

Vad swamin syftar på är säkerligen Lukas 17:21. Jesus säger: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 17:20-21). Detta bibelställe har debatterats flitigt genom tiderna. Det främsta skälet att studera Bibeln är ju att förstå vad Gud menar, och här har meningarna gått isär.

För det första finns en alternativ översättning av grekiskan, som lyder: "Nej, Guds rike är ibland er." Många kommentatorer anser att detta är den riktiga tolkningen. Ett starkt argument för detta är att Jesus talar till fariséerna. Att Guds rike skulle finnas i fariséerna stämmer inte alls överens med vad han annars säger om dem. Vad Jesus menar skulle då vara att fariséerna väntar på ett Guds rike som de tror ska komma med pompa och ståt - en mäktig kung som ska göra stor entré, som kungar förväntades göra på den tiden. Men de inser inte att Guds rike redan är ibland dem, i formen av Jesus Kristus. En intressant iakttagelse är att Jesus direkt efter vänder sig till lärjungarna och säger att de kommer att sakna honom, kanske för att de när han är borta kommer att förstå att Guds rike varit mitt ibland dem.

Men många kommentatorer menar förstås att bibelordet ska översättas "inom er". Inte heller då gör man en hinduistisk tolkning. Jesus vill i så fall säga att i kontrast till det yttre rike som fariséerna väntar, som ska göra den judiska nationen stark igen, så är Guds rike ett andligt rike, som man hittar inom sig, genom att tro på Jesus. Det är tron som räddar människan, och gärningar visar sedan på tron. Detta kommer inifrån människan och ger tillträde till Guds rike. Tillträde får man efter döden, men en försmak av Riket får den troende redan i detta livet, inom sig, när han eller hon upplever Guds existens. Detta stämmer bra med vad Gud säger till Pilatus, att hans rike inte är av denna världen, att det är av annat slag, nämligen ett andligt rike.

Man ska också komma ihåg att fariséerna här försökte pressa Jesus på en exakt tidsangivelse när Guds rike skulle komma. I sådana situationer valde Jesus ofta att inte svara på deras villkor, utan på ett oväntat sätt. Ibland ville han visa dem hur fel ute de var med sina frågor, ibland att han förstod deras dolda avsikter. Fariséerna trodde förstås att när Riket kom skulle de ha en självklar plats i det på grund av sin laglydnad. I det här fallet kanske Jesus ville säga att de ställde frågan fel: De skulle inte vänta på ett rike som skulle komma vid en viss tidpunkt. Vägen till Riket började redan nu, inom dem, genom att de lyssnade till Jesus och trodde honom.

Men även om man läser texten rakt av så kan man aldrig göra tolkningen att Guds rike finns inom oss, så att vad vi bör göra är att sätta oss ned och meditera, kanske dyrka oss själva, och därigenom inse att vi ska återfödas, eller kanske slippa återfödas. Varför kan man inte göra den tolkningen då? Jo, därför att man då ägnar sig åt något förkastligt, nämligen att visa något med lösryckta bibelcitat. Bibeln säger själv att summan av Skriften är Guds ord. Och på alla andra ställen där Guds rike omtalas är det tydligt att Riket som sådant inte finns i människan. Guds rike är något som människan kan få som gåva av Gud - något som människan kan hoppas få komma in i. Endast Fadern, Sonen och den Helige Ande är Gud. Människor är människor och kan få bli Guds barn, och då komma in i Guds rike. Att Jesus säger att Guds rike finns inom oss måste då, i ljuset av alla andra bibelställen, betyda att han menar att vägen till Guds rike är andlig, genom tro, och att Guds rike inte är ett yttre rike i denna värld, utan kommer som en föraning i våra hjärtan, och sedan upprättas i en annan värld.

Kristendomen är heller inte någon visdomslära. Kristendomen är budskapet att Jesus, inte Jesu visdom, är sänd till dig som en lösning på dina problem. Han är livets bröd. Jesu visdomsord är visserligen en viktig del av budskapet, men frälsning nås aldrig genom handling, utan genom tro. Swamins antydan att kristendomen är en visdomslära som har samma budskap som hinduismen är alltså felaktigt.

Jag inser att jag nu trampat på känslig mark. Kristendomens anspråk på sanning väcker alltid vrede. Och särskilt kan jag tänka mig att den som eventuellt läser detta reagerar på att jag kritiserar något synbarligen fredligt och vänligt som en hinduistisk guru. Men jag menar alltså att bilden är mer komplex. Den som vill försvara hinduismen bör lära känna den lite närmare först, inte bara lyssna till spridda visdomsord. Om man sedan tror på den, så må man få göra det. Jag gör det inte.

Jo, man får förstås tro vad man vill. Så lyder Jesu budskap också. Det är frivilligt att komma till honom. Om hinduerna tror att deras övningar kan bryta återfödelserna och leda dem till Brahman, så får de tro det. Men en fråga: Hur kan de veta det? Vi tror att vi blivit upplysta om Sanningen därför att Gud föddes som människa i Jesus och berättade den för oss. Det han sa står mer eller mindre oförvanskat i Bibeln så att vi kan läsa det.

Swami Nityananda säger: "Visst kommer vi att återfödas." Hur kan han veta det? Vad finns det för skäl att anta att en människa kan nå full insikt om verklighetens beskaffenhet. Jag är säker på att hinduismen inte har något historiskt tillförlitligt dokument som förklarar varför vi ska tro på det swamin säger.

Ursäkt för sent publicerade kommentarer

2008-01-10T21:31:00.000+01:00

Jag har fått ett antal kommentarer på mitt senaste inlägg, vilket jag är mycket glad för. Tyvärr är jag ovan vid verktyget - jag trodde att jag skulle få e-post då en kommentar kom in. Nu visar det sig att jag får e-post först då jag godkänner kommentaren. Därför har det gått en vecka innan jag nu publicerar kommentarerna. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet, när ni nu gjort er besvär att skriva till mig. Nu har jag också svarat de flesta av er. Tack för era kommentarer, som var intressanta att läsa.

Kristen utan frågor lätt offer för Humanisterna

2008-01-02T21:42:00.000+01:00

Markus Anhage, mannen bakom webbsajten "Exkristen", får i SvD 30 december 2007 göra reklam för sitt budskap att man ska hoppa av kristendomen. Det är lustigt, man får lätt intrycket att de som kommer till tals i media är vanliga människor ur det vanliga livet. Istället är det ofta folk med en särskild agenda, en särskild produkt, eller något annat att vinna på att få ut sitt budskap. Men nog om detta, som jag kanske kommer att återkomma till i ett annat inlägg. Jag skulle, i all anspråkslöshet, vilja skriva några tankar och reflektioner kring artikeln.

För det första är det inte sund kristendom att hålla sig borta från allt i det vanliga samhället. Det är nog bara bra att se en skräckfilm ibland, så man vet vad det handlar om. Jag tycker till och med att det kan vara bra att ha sett porrfilm, vad man än tycker om den. Hur ska man annars kunna veta vad man talar om? Dock tycker jag att min aptit på sådana filmer minskat betydligt sen jag blev kristen. Men det är inget självpåtaget tvång - jag känner helt enkelt mer avsmak för detta idag, och vill inte se så mycket.

Att aldrig svära är väl också nästan lite löjligt. Var står det för övrigt att man inte får svära? Man ska inte missbruka Herrens namn, det är riktigt. En äkta kristen känner nog en viss bävan när man råkar säga "Herre Gud" i onödan. Jag har själv ofta gjort det, men sedan jag blev kristen känner jag visst dåligt samvete. Dock tror jag inte att den synden är värre än mina andra synder. Och kom igen, att säga "djävlar" är väl inget att tjafsa om? Den enda invändningen jag kan tänka mig är att man då skulle åkalla dessa djävlar, men det kan väl Gud inte på allvar tro, att man åkallar djävulen om man råkar säga det namnet när man slår sig på tummen? Det måste väl handla om att uppriktigt åkalla onda makter - i så fall kanske man lever farligt, men det är ju inte det saken handlar om här.

Och sedan blir det riktigt löjligt, tycker jag i alla fall. Att inte dansa för att man är kristen fordrar knappast någon kommentar. Var i Bibeln står det? Och Jesus drack ju gärna vin, så där finns inte mycket att tillägga. Vad gäller onani så står det inte i Bibeln att det är synd, såvitt jag vet. Och kom nu inte dragande med Onan. Orsaken till att han dödades var att han inte lydde en direkt order från Gud, inte att han onanerade. Om du fick en direkt order från Gud, skulle du inte lyda den då? Det skulle jag, men jag vågar inte tro att jag är så lyckligt lottad att jag kommer att få någon.

Sedan tycks det inte som om någon pressat Markus att ta på sig den hårda regim han levde under som kristen. Till och med hans mamma sa ju att han inte behövde gå upp och be en timmer på morgonen. Och inte verkar någon ha tvingat honom att memorera Bibeln. Dock tycker jag själv att jag skulle ha mycket större glädje idag av att kunna delar av Bibeln utantill än av de usla TV-program som jag såg, och som Markus missade. Men där kanske jag har fel; det finns som sagt ett värde i att känna samhället också.

Samtidigt säger Markus att han levde i en värld där han inte fick tänka själv. Och där har vi själva grundproblemet. En sådan kristendom är inte sund. Man bör tänka själv och man bör fråga. Den kristendom jag sett ställer hela tiden frågor. Om man frågar med ärligt uppsåt, så är det alltid ok. Men man kan inte få svar på allt direkt, man måste ärligt söka sina svar, och det kan ta tid.

Men nu kommer vi till det kanske allvarligaste och mest tänkvärda med artikeln: Eftersom Markus inte fått tänka själv och ställa frågor, så hade han ingen djupare förståelse för den kristna tron. Han blev därför ett lätt byte för Humanisternas propaganda. För den som fördjupat sig i apologetik (det intellektuella försvaret av den kristna tron) så framstår Humanisternas argument som oerhört tunna. Ofta har man svaret redan när man läser argumentet. Jag har läst några utdrag ur Christer Sturmarks bok "Tro och vetande 2.0", och man undrar ju om karln har någon logisk skolning alls. Så pinsamt dåliga är hans argument.

Men nu blev alltså Markus ett lätt offer för Humanister och liknande propaganda. Han har sedan startat webbsajten "Exkristen". Jag har ytligt tittat på den och den imponerar inte. Argumentationen är från Humanisterna. Man tar upp saker som "The Jesus Seminar", en extrem grupp vänsterakademiker i USA, vars argument aldrig håller för seriös granskning.

Slutsatsen är att kristendomen skadar sig själv när den organiseras som i den pingstkyrka där Markus tillbringade sin ungdom. Man får inte sluta sig helt inåt som kyrka, man måste också konfrontera världen. Och man måste ställa de svåra frågorna. Det kan man göra utan att avvika från det evangelium Bibeln ger oss. Evangeliet håller nämligen för granskning. Men om man aldrig sett det ifrågasatt, då blir man ett lätt offer för ateistisk, ofta dåligt underbyggd, kritik.

Markus känner nu att livet är lättare. Det är ju inte så konstigt. Ingen kan längre ställa några krav på honom - det är ju huvudorsaken till att människor avvisar Guds ord. De vill inte stå till svars för sina synder. Det är klart det känns lättare utan ansvar.

Att Markus nu lever i en värld som inte objektivt kan hävda att Moder Theresa var bättre än Adolf Hitler har han kanske inte tänkt på.